Det är väl ingen som har missat att det är pridevecka på gång, med parad och en massa viktiga seminarier och andra träffar. Bland annat lyfts de så tidigare undanskymda transfrågorna - hoppas att ni hade möjlighet att se Lukas Romson, kär gäst på min blogg, i Aktuellt igår.
Rubriken för årets festival har provocerat mig, och det är väl meningen att folk ska provoceras. Kanske handlar det det att från ledningsgruppens sida "ta tillbaka" begrepp på samma sätt som man återerövrat epitetet "bög", men synd för mig är något helt annat än att en rätt stor minoritet vill synliggöra att faktiskt kunna vara sig själva. Synd har inte med sexuell orientering eller identitet att göra. Snarare vad man gör med den. Och här har vi som samhälle ett mycket stort ansvar.
Den som mest av alla synliggjorts för "breaking borders" denna sommar är Anders Eklund, mannen som inte bara skändat utan också mördat kvinnor. Varför då, är en berättigad fråga. Inom teologin sysslar vi med tänket om synden bygger på individuella val eller om den är strukturellt betingad. Både ock, skulle man kunna säga. Anders Eklund och alla andra våldtäktsmän (liksom alla andra människor) har ett val att välja: gott eller ont.
Det går inte att, som advokat Leif Silbersky hävdar, att "döda" den onde Anders så att den "gode" kommer fram. Gott och ont finns i oss alla. Men strukturellt, då? Det talas om "sexualisering av det offentliga rummet". Och ja, alla bär vi skuld för att människor utmålas och framställs som objekt för andra människors behov och lustar. Anders Eklunds våldsporrbehov började säkert inte med våldsporr utan med den litteratur som tillhandahålls i bland annat helt vanliga pressbyråbutiker. Bort med skräpet!
Vi måste också ta ansvar för att kvinnor och män trakasseras på arbetsplatser, i privata hem och i allmänna lokaler. Det kan inte ursäktas som skoj eller som icke allvarligt. Småtjejer ska slippa bli klädda i kläder avsedda för tonåringar eller vuxna.
Hela nöjesindustrin, inte minst för barn, behöver saneras. Bilden som jag pryder detta blogginlägg med tog jag på det westerninfluerade nöjesstället High Chaparall, där man utan synlig reflektion låter en skylt med texten "Fat Lily´s Whorehouse" pryda ett av husen på affärsgatan. Ska detta vara underhållning? Vill vi slippa Anders Eklundar i fortsätttningen vill det till att protestera mot den riktiga synden varhelst den sticker fram sitt tryne.
Begreppet synd är alldeles för allvarligt för att användas för att rubricera en så viktig folkfest som Pride.
Uppdatering 3 aug: "På samma sätt har reportagen flyttat fokus. Från brottet och brottslingen och den samhälleliga bakgrund som formade en Clark Olofsson till offer och anhöriga. Därmed kommer vi alla närmare. Radhuslängan där en familj huggs ned eller den cyklande lärarinnan som möter en knivman, deras närmastes ångest blir vår. Det är miljöer och människor som är så vanliga, levnadssätt som är så genomsnittliga. Här slår ondskan ner. Ja, för numer är det ingen som frågar efter strukturer, samhällsmisslyckanden, utom om det handlar om psykisk sjukdom. Men också den framstår som närmast biblisk - farlig, utommänsklig." Läs dagens DN-ledare om förskjutningen i brottsrapportering från brottslighetens orsaker till dess offer.
