Idag vill jag ställa dig frågan: Vad längtar du efter? För några av oss är det kanske som vanligt vädret som är det centrala, vi längtar efter regn som kan återuppliva våra gräsmattor och ge liv åt sköra, nyplanterade sommarblommor.Jag kan också längta ut till havet – låta havsdofter av tång och salt möta min längtan ut mot friheten och oändligheten.
Somliga längtar efter lugn och ro. Sitta på uteplatsen med en kopp nybryggd kaffe och en skål färska jordgubbar inom räckhåll… för mig symboler för det goda livet.
Ja, det är mycket man kan längta efter. Kanske också ett tillstånd av Lagom, där ingenting är varken för mycket eller för lite, jag är varken överhettad eller förfrusen, jag har varken för mycket eller för lite på ”att göra”-listan, och jag har en lagom avvägd dos av frihet och ansvar.
Jesus berättar om längtan den här söndagen. Nu är det ju sällan lagom när Jesus berättar. Det är ofta antingen eller, svart eller vitt.
Sonen som tog med sig föräldraarvet och stack i väg för att uppleva vad det var han längtade efter, kunde inte nöja sig med att båtluffa i Medelhavet eller hälsa på släktingar i Främre orienten.
Nej, ett liv i utsvävningar var vad det handla om, för att riktigt ge kontrast åt det liv som hemmasonen hade valt, eller som kanske hade valts åt honom, för inte verkade han helt nöjd med sin situation. Även om han hade jobbat på familjens gård i alla år och aldrig gjort något fel, hade han förväntat sig något annat. Aningens mera uppskattning.
Men frågan är - vem är egentligen mest förlorad: den som kastar tärningen och vågar följa sitt hjärta, eller den som stänger in sig själv i rädsla och kväver sig själv i misstänksamhet mot dem som vågar hoppa på bussen för att se och uppleva något annat, testa gränser och vidga vyer.
För det är ju inte det faktum att den yngste sonen reser iväg som blir problemet i Jesu liknelse. Hela bibeln är full av resor. Sara och Abraham gav sig av, hela Israels folk gav sig av – och den ökenvandringen kom att vara i 40 år. Och varken Johannes Döparen, Jesus eller Paulus var personer som gick hemmavid och krattade grusgångarna precis.
Men de båda sönerna i berättelsen har förlorat något, eller så längtar dom efter något dom aldrig har haft. Vad är det? Självkänslan? Självbilden? Relationen till Gud?
Jag tänker på vad det är som skiljer mina förtorkade lobelior i rabatten från de fantastiska pioner som blommar i all sin prakt bara två meter därifrån. Och det måste vara förankringen.
Pionerna har kraftiga rötter som tål motgångarnas torka, som har liv och drivkraft av sig själva utan att någon annan, dvs jag, kommer med livsuppehållande vatten och gödning. Pionen har kontakt med den livgivande källan och kan blomma ut i all sin kreativitet.
Så sitter den yngste sonen, utfattig och lika inspirerad som en kruka med utblommade penséer. Och den äldste sonen står och känner sig som en skål härliga jordgubbar som ingen vill ha.
Hur löser vi det här?
Tillbaka till längtan. Längtan har ett ursprung. Vår längtan efter godhet, mening, skönhet, friskhet är djupt nedplanterad i oss. Vi minns berättelsen om Edens lustgård som var en plats tänkt för oss människor.
Paradiset med lugnet att vara i och den rena luften att andas. Den perfekta tillvaron. Men det begrep vi inte. Vi trodde oss kunna få allt, vi trodde oss kunna vara Gud. Människan åt av Kunskapets träd och förlorade därigenom vår access till Livets träd.
Men vi slutade aldrig att längta efter Gud. Och Gud slutade aldrig längta efter oss. Längtan är ömsesidig, men det är kanske inte alltid är så att vi förstår att det är Gud vi längtar efter och behöver.
Den jag kallar ”Gud”, som har ett tydligt ansikte i Jesus Kristus, kanske andra kallar ”meningen med livet”, ”livet självt”, eller ”godheten”.
Att leva är att ana att allt är i Guds hand, att finna frid och trygghet i själva orons land, skriver Tore Littmarck i en av sina psalmer.
Profeten Jesaja beskriver ett liv i sorg, men det ska vända – trösten ska komma. Våra kroppar ska få nytt liv – som det friska gräset. När då? I mötet med Gud själv, som beskrivs som en mor som tröstar sitt barn, gungande på knät.
I Första Petrusbrevet beskrivs i dramatiska former kampen mellan det goda och det onda. Det onda ges form av ett rytande lejon som söker efter någon att sluka. Men Gud är den som sörjer för oss, upphöjer oss när tiden är inne, och han är den som man kan kasta alla bekymmer på.
Så möter vi i evangelietexten Fadern som står på verandan och spanar efter sina barn.
Glädjen är enorm, och Gud låter sig inte nedtryckas av den hemmavarandes misstänksamhet. Blir föräldrars kärlek kanske mindre i takt med att syskonskaran utökas?
Båda sönerna får hjälp att komma vidare med sin brustenhet, får hjälp att se sig själva som dom personer dom är skapade till att vara. Dom blir bekräftade i sin tillhörighet till varandra. Bort med rastlöshet och frustration. Nu är det fest och gödkalven ska slaktas!
Längtan efter frihet och oändlighet står inte i motsats till livet med Gud.
Anders Frostenson formulerar det bra i sin strandpsalm:
”Vi vill den frihet där vi är oss själv, den frihet vi kan göra något av. Som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.”
Amen.
(S:ta Helena kyrka)
