Nån sa att trötthetskänslan i kroppen efter en konfirmation liknar dagen-efter-känslan, och det ligger något i det. Efter två konfirmationer i helgen plus vårfest med 25-årsjubileum hade det inte varit tråkigt med en ledig dag...men varför ge upp när det är som roligast?
Konfirmationerna är höjdpunkter i prästlivet. Det finns mycket man kan reflektera över. En är den andakt som omger nattvardsgästerna. För många är det sällan man går till nattvarden. Somliga utarbetar egna ritualer, som kan hänföras till vanligt socialt samspel, men som får en djupare teologisk betydelse om man prästar till det lite.
Till skillnad från den vane gudstjänstdeltagaren, som skrider fram med ett djupt introvert uttryck, ser konfirmandsläktingen förväntansfull och nyfiken ut. Väl framme hälsas man med ett "hej" - som tydligt markerar gemenskapen i nattvardsfirandet. Vi är inga okända människor för varandra, vi ignorerar inte varandra, utan man säger "hej" när man möts. Jag svarar "hej" och fortsätter "Kristi kropp.."
Den vane gudstjänstbesökaren tar sedan ett djupt andetag, gör korstecken eller säger "amen" för att understryka det nyss sagda, men konfirmandsläktingen säger "tack". Underbart! Varför vänta ända tills alla är färdiga, nattvardsbordet ihopdukat innan tackbönen läses! Tacksamheten kommer spontant och naturligt.
Ja, vi ska inte tro att gammal är äldst i kyrkan. Spontanliturgin kan många gånger säga mer om tillvarons yttersta ting, än de formuleringar som passerat handbokskommitténs nålsöga.
