*Jag håller upp enhundralapp*
Ni ser en hundrakronorssedel. Rätt så prydlig och slät. Värd hundra kronor. Så viker jag den. Ett vikmärke rakt igenom den. Dess värde: lika mycket. Så knycklar jag ihop den, trampar på den. Värdet är fortfarande hundra kronor.
Vi vet, och vi förstår när det gäller sedlar, att värdet är detsamma, hur det yttre än ser ut.
Men värdet är detsamma. Men när det gäller människor och oss själva, så tenderar vi att glömma av det.
Människor. Vi kan vara knöggliga. Vi kan vara trasiga och trampade på. Vi kan till och med vara dubbelvikta av sorg och smärta.
Men jag tror att det är ganska få människor som går genom livet helt släta och perfekta. Det dröjer inte lång stund förrän nånting händer med oss. En törn.
Gud har inte utlovat något annat heller. Däremot har Gud lovat att vara med när det händer.
”När du går genom vatten är jag med dig… när du går genom eld ska du inte bli svedd…” (Jes 43)
Jesus kom till oss. Delade allt det här livet. Inte heller han gick igenom livet som en slät och perfekt hundralapp. Också han var sårbar. Han var trött, hungrig, och precis som oss ville han helst att livet skulle vara perfekt. Inför sin död ber han Gud, där i Getsemane trädgård
”om det är möjligt, låt mig slippa det här lidandet!”Det kan jag känna igen mig i. Trots att jag vet att det är normalt att livet går upp och ner, blir jag arg när jag blir sjuk eller trött, för det finns det inte utrymme för i mitt liv.
Men precis som lidandet tillhör livets villkor, så är livets villkor också att Gud bryr sig.
”Var inte rädd, jag är med dig.
Ängslas inte, jag är din Gud.
Jag ger dig styrka och hjälper dig,
stöder och räddar dig med min hand.” (Jes 41:10)
Underbara ord, men kan vara svåra att ta till sig.
Jesus upplevde samma, när han på korset säger, eller jag tror egentligen att han vrålar:
”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!”
Tomheten. Ensamheten, utblottelsen. Den bär han i sin egen kropp och själ. Var är du, och var är den där styrka och den där trösten?
Men Gud är inte dum. Gud känner oss människor, han har ju konstruerat oss. Gud visste att vi är känslomänniskor. Vi måste känna oss för. Vi måste känna in. Det som är verkligt, det är det som vi känner. Vår känsla är många gånger vår sanning.
Därför insåg Gud att han måste ge oss ett tecken, ett tydligt tecken som vi kan se på, så att vi förstår att hans närvaro inte är knuten till vår känsla, utan till hans löfte.
Tillbaka till den bräckliga hundrakronorssedelmänniskan. Håller man den mot ljuset ser man vattenstämpeln. Dopet i vatten, där vi hör löftet: ”Jag är med dig alla dagar till tidens slut.” Löftet som en vattenstämpel på pannan som inte kan utraderas.
Och när vi glömmer av det här, måste vi kanske hålla oss mot ljuset. Bli upplysta och genomvärmda av Guds kärlek.
Dopet. I en del kyrkor använder man dopgravar, man sänker ner hela personen och det blir ett tydligt tecken på det som teologin säger: att vi döps till Kristi död och uppståndelse.
Så – precis som Gud är med oss genom det svåra, så gäller också för oss det som gällde för Jesus. Gud uppväckte honom från de döda, tog honom i handen och drog honom upp ur dödsriket. Så kommer också att ske med oss en gång i framtiden.
Men också nu. Flera gånger i vårt liv, när vi är i tomheten, utblottelsen, lidandet.
”Det är fullbordat”, säger Jesus på korset. Guds vilja har skett. Vi kan vara lugna. Det är fastans och påskens budskap.
Guds hand, i musiken, orden, dopet, nattvarden, i människors gemenskap, drar oss ut i ljuset, hjälper oss och ger oss styrka.
Gud är inte längre bort än i psalmen vi nyss sjöng, i musiken som strömmar ur Sten-Inges flöjt eller i någon människas vänliga leende eller i soppsleven som fyller din tallrik med värmande, väldoftande ärtsoppa.
"Var inte rädd, jag är med dig.
Ängslas inte, jag är din Gud.
Jag ger dig styrka och hjälper dig,
Stöder och räddar dig med min hand. ”Amen.
(S:t Markus kyrka, den 7 februari. "Hundringen" och andra berättelser hittar du i "Det är aldrig kört" från Argument förlag)
