I Finland är frågan så mycket mer brännande. Det var så sent som år 1986 som prästämbetet öppnades för kvinnor i den evangelisk-lutherska kyrkan - och frågetecknen består hos många. Samtalet måste föras och sanningarna måste fram. Så blir jag glad av att läsa förre ärkebiskopen John Vikström artikel i Teologinen Aikakauskirja - Teologisk Tidskrift 4/2007. Där slår han fast att det inte är ämbetssynen som förändrats utan kvinnosynen. Han verkar nämligen inte alls pessimistisk när det gäller att kunna övertyga motståndarna om att den ämbetssyn de försvarar aldrig har funnits. Och han vill också studera vilken...
"sociologisk och socialpsykologisk funktion motståndet mot kvinnliga präster har i dagens kyrkliga läge. Mycket tyder på att detta motstånd har blivit ett identitets- och igenkänningstecken, ett tecken som visar till vilken grupp man hör på det teologiska och kyrkopolitiska fältet, ett yttre tecken på bibeltrohet."
Igenkännes? Ohja. Och svenskkyrkliga som vill lägga rabarber på begreppet bibeltrogen tar förvisso nya tag och samlas till möte i Stockholm 2008. Frågan som ställs är vem som älskar Svenska kyrkan. Påpassligt nog nämns inte frågan om prästvigda kvinnor eller motståndarnas rätt att bli chefer över sina icke-kollegor (obs ironi), men det kanske ingår i nedanstående apell:
"Du som tycker att Jesus skall få vara mer i centrum i Svenska kyrkan; Du som tycker att Bibeln skall få en större plats och spela en avgörande roll i Svenska kyrkan; Du som inte tycker att de politiska partierna skall styra Svenska kyrkan; Du som tycker att äktenskapet är till för man och kvinna; Du som vill att Svenska kyrkan skall bestå av levande församlingar; Du som helt enkelt vill reformera Svenska kyrkan har en chans att komma till Stockholmsmötet 15-16/11 2008."Det mesta kan ju hållas med om. Jesus är sannerligen i centrum i Svenska kyrkan, annars vore hon ingen kyrka. Bibeln ska få större plats? Jo, men hur? Ska vi tillbaks till fundamentalism? Ska även de gammaltestamentliga lagarna få större plats?
Men vad, exakt vad, är det kristliga i att få bort engagemanget hos de hundratals människor som vecka ut och vecka in engagerar sig i Svenska kyrkans mycket levande församlingar, bara för att dom tillhör nomineringsgrupper som också finns representerade i riksdagen?
