Gud säger till oss via sin profet Jeremia:
”Med evig kärlek har jag älskat dig,
Därför har jag så länge visat dig godhet.”
I söndags firade vi tacksägelsedagen, en särskild puff på oss att se det i vår omgivning som vi är tacksamma för.
Ja, ni vet. Mat, kläder, nånstans att bo, någon att tycka om. Allt det där som vi behöver, eller tror oss behöva.
Så ska man känna tacksamhet, mot allt detta: träden, familjen och morötterna. Och tacka Gud?
Tacka Gud för allt man har, och be om det man saknar, men … varför också inte tacka Gud för att Gud faktiskt…finns?
Då infinner sig frågan: har vi något behov av Gud? Vi klarar oss väl rätt bra ändå, om vi nu inte menar att Gud direkt ligger bakom tomaternas mognande och veteaxens utveckling.
Men känslomässigt, andligt, existentiellt? Är det kanske så att vi räknar med Gud den stund då allt annat rasar? Då pengarna på kontot är slut, då vännerna lämnat oss och ensamheten är total? Eller när vi inte orkar ta oss ut längre eller när det inte finns en enda positiv tanke kvar i huvet?
Ja. Om inte annat, så finns Gud där då. När alla andra möjligheter är uttömda, då finns Gud ändå kvar. Oavsett om livet ter sig becksvart eller grådisigt eller om tillvaron känns som en klar solig färggrann höstdag – Gud är där också. Jo, jag tror att tillvaron ytterst vilar i en god Guds händer och att Gud är kärlek, inget annat. Oavsett om jag för tillfället känner att Gud älskar mig med evig kärlek eller inte, så är det ändå så.
Och det är kanske så att vi känner behovet av Gud lite olika under livets gång.
Men oavsett vad – så har Gud behov av oss. För skapelsen och medmänskligheten klarar sig inte utan oss. Och Gud tror på oss – även i dom stunder vi inte orkar tro på Gud.
Så har Gud visat oss godhet. Och Gud visar oss sitt ansikte, låter det lysa över oss med välsignelse. Ansiktet är Jesu ansikte – människosonen som möter oss med vänlighet och värme och som med vännens perspektiv undrar om vi vill följa honom. För med honom finns något mer.
Tack Gud!
