Jag läser ofta Magdalena Ribbings spalt i DN, särskilt de ämnen och frågor som berör kyrkan och kyrkliga traditioner, inte minst för att få inblick i hur icke kyrkligt anställda ser på allas våra traditioner. Här handlar det om en person som blivit inbjuden till dop, en gudstjänst som vederbörande tycker innebär övergrepp mot barnet som bör få bestämma själv. Jo, det kan man ju tycka. Men vad är respektfullt och vad handlar om integritet?
Magdalena Ribbing svarar bra. Man kan besöka en kyrka och en gudstjänst utan att vara troende. Men det handlar då om att visa respekt - stå och sitta när man ska (om man inte har fysiska förhinder får jag tillägga), men man behöver inte be eller sjunga psalmer. Annars får man tala om för värdparet hur det ligger till.
Inlägget får mig att fundera på när jag är på tillställningar som jag känner mig främmande i. Utan att det är etiskt motiverat - bandymatcher förstår jag mig inte på. Men de berör mig inte. Hejaklackarna på Ulllevi berör mig inte heller. Berör gudstjänsten även icke-troende? Tydligen!
Men vilka signaler sänder vi som gör att somliga känner att vi begår övergrepp på ett barn vi döper? Vad är det som är så hemskt med att förmedla löftet från Jesus: att han lovar vara vid vår sida ända till tidens slut? Vad är det förskräckliga i att förmedla välsignelsens ord till människor som står inför det vackraste som finns?
