Lisa har också läst Tiina Rosenbergs L-ordet:
"Hej, nästan ett år efter att du skrev ovanstående...
Jag har nyss läst L-ordet, och precis som för dig väckte den mycket tankar. Nyttig läsning eftersom jag fick lära mig mycket nytt, som kvinnorrörelsens historia, att de som var med på 70-talet numera tycker att "lesbisk" är ett tomt ord för att det inte längre är så politiskt laddat, och en problematisering av feminiskm som något mer än "jämställdhetspolitik"...
Men jag blir också till stor del förvirrad av mycket, det som har med "queer" och "identitet" att göra. Det är svårt att begripa själva det filosofiska (men nu går ju inte Rosenberg in på den biten så mycket, det handlar mest om några personers uppfattningar om vissa ord och begrepp). Jag undrar om det finns någonting som "kristen queerteori" eller om "kristen" och "queer" är begrepp som per definition är oförenliga... Vissa anser ju också att ordparet "kristen homosexuell" är problematiskt. Ibland vet man inte riktigt vilket ben man ska stå på.
När man läser "L-ordet" får man uppfattningen att de flesta, ssk ungdomar, anser att alla identiteter är flytande och att "alla hånglar med alla" som en av intervjupersonerna sa. Skulle man hävda att man för det första är lesbisk/flata/homo för att man är skapt så, och för det andra önskar sig ett varaktigt monogamt förhållande grundat på kärlek -- så applåderas man kanske av sina kristna kompisar som ett praktexempel på "en homosexuell som ovanligt nog inte är extrem" - medan man av andra icke-heterosexuella anses vara fruktansvärt mossig och politiskt inkorrekt.
Problemen uppstår då de kristna (OBS - jag talar endast om majoriteten av dem JAG känner, av vilka vissa samtidigt är mina närmaste vänner)trots sin vilja till tolerans och förståelse ändå innerst inne tycker synd om en för att man inte är hetero. Det vill man ju inte. Samtidigt, den frågan du ställer om att leva i celibat... Jag mötte en gång en kompis kompis, som frågade mig om jag verkligen var lesbisk eftersom jag såg så straight ut. Jo, sa jag. Då sa hon: "Have you ever been with a woman?" (hon var amerikanska), men i så fall, då jag sanningsenligt svarade nej, "how do you know that you really are a lesbian?"
Hmm... Sex är ju knappast irrelevant - men måste det vara ALLT? Så länge man är oskuld är man antingen asexuell eller bör vara öppen för allt?
Det är fullt förståeligt att många, som en av intervjupersonerna sa, är väldigt trötta på det gamla "skämtet" om att alla lesbiska är osexiga, snåla, har katt och dricker te! Men oj, om man är ett vandrande exempel på det skämtet då?! Ja, jag visste väl redan allt det här. Men jag antar att boken tydliggjorde min känsla av att jag på något sätt måste välja mellan en grupp som accepterar mig till hälften eftersom jag är "snäll och helt normal i övrigt" (jag vet inte om det går att förstå hur den attityden känns störande?), eller en grupp som ser mig mest som ett tröttsamt skämt..."
Andra bloggar om: hbt,
queer, Tiina Rosenberg
