... skulle alla jobba lagom mycket, alla skulle leva i välfungerande sociala sammanhang. Sjukdomar skulle inte finnas, ingen blir trött och inga konflikter skulle finnas på arbetsplatserna. Förresten, skulle någon ha lite för många arbetsuppgifter är det bara att gå in till chefen, så anställs genast en ytterligare person, för att ta hand om det du inte orkar med.Låter som ett bra scenario? En beskrivning av himmelriket eller socialstyrelsens omvärldsanalys?
Förslaget om noll sjukskrivingsdagar för utmattningssyndrom väcker känslor. Varför? För att de som varit ute för detta helt enkelt vet att det är omöjligt att ta sig ur soffan? Eller är det själva attityden mot dem som av olika anledningar inte kan hålla jämna steg med sina arbetskamrater?
Jan Larsson, projektledare för de nya sjukskrivningsreglerna, säger till DN:
Ska även de som är helt utarbetade tvingas gå till jobbet?
- Det personen ska göra är att sluta jobba så mycket. Långvarig sjukskrivning är sällan en lämplig behandling och det viktiga är att använda eventuell sjukskrivningstid till att förändra belastningen både i arbetet och på fritiden.
Förändra belastningen? Va, va?
Ska vi skaffa färre barn? Ska vi strunta i släkten? Ska vi skilja oss från krävande äkta hälfter? Sälja sommarstugan/båten/husvagnen?
Ska sjuksköterskorna behandla patienter lite mindre? Ska begravningsentreprenörer hemställa hos regeringen att människor kunde dö med lite hälsosammare mellanrum? Ska lärarna strunta i behövande barn? Ska vi präster korta ner våra predikningar med 3-4 minuter? Ska egenföretagarna ta ledigt på måndagarna och se kunderna säga tack och adjö? Va? Nej. För ingen ska tro att kommunen, landstinget eller för den delen kyrkan kommer att anställa fler människor när de utmattningssjuka släpar sig till jobbet, förtvivlat försöker komma ihåg koden till Outlook, får panik över all oöppnad post och sedan gråter på toaletten resten av eftermiddagen.
Förutom allt lidande för den enskilde - vem vill bli behandlad av en sån läkare? Vem vill skicka sina barn till en klass med en sån lärare? Och vem skickar upp en vimmelkantig byggjobbare upp på taket? Och vem vill laga tänderna hos en hålögd tandläkare som inte sovit ordentligt sen mars förra året?
Problemet är inte sjukskrivningstalen. Problemet är att folk inte får den hjälp dom behöver när det smäller. Att arbetsgivarna låter det gå så långt. Att enskilda människor inte ställer sig på bromsen när hjulen börjar snurra för fort. Att vi tror att vi hela tiden måste vara på topp, lyckliga, smarta, vackra och framgångsrika. Vem har bestämt det?
Företagsvården kan gnugga händerna. Ingen arbetsgivare kommer att ha råd med sjuka anställda. För man får ha dom på arbetsplatsen, även om ingen vill det. Och ersättningsrekrytering? Sjukintyg kommer att krävas. Konditionstest? Psykologiska tester?
Vad synd att vi är människor! Men lugn, Socialstyrelsen, vi kommer att bita ihop. Vi kommer att självbehandla oss med (i värsta fall) alkohol, alvedon och (i bästa fall) avslappningskurser, bettskenor, nya frisyrer och spabehandlingar.
DN
Dagen
Alla rekommendationer
Annica Tiger: På sjunde dagen
Schmut: Men du är inte sjuk, bara lite självmordsbenägen
Deep edition; Jan Larsson menar att deprimerade kan ta livet av sig
Bilden från fotoakuten.se
Andra bloggar om: sjukskrivning, utbrändhet, socialstyrelsen intressant
