Boel Hössjer Sundman skriver en bra ledare i veckans SKT om svenska folkets kärlek till kyrkorummen. Om kyrkan brinner rusar bygdens folk till och bär ut värdefulla detaljer. Visst är kyrkobyggnaderna viktiga. De är Sveriges största sammanhållna kulturarv enligt Kulturminneslagen.Frågan är då vad kyrkobyggnaderna ska användas till. Hössjer Sundman redovisar ett resonemang som går ut på att man rangordnar olika bruk, där gudstjänst - och nattvardsfirande står högst i kurs. Minst viktiga är konsertbesökarna, de som går in i kyrkan för att tända ljus, och så turisterna förstås. Jag vet inte om Hössjer Sundman kan verifiera detta, men hon har rätt i att det är vanskligt att syssla med denna typ av rangordning - en värdering av människors fromhet.
Vem är jag att etikettera den som besöker en kyrka och blir gripen av att vara i ett rum där andra människor i århundraden samlats. Där människor bett, gråtit, sörjt och skrattat. Är det en andlig, existentiell eller en kulturhistorisk upplevelse?
Hössjer Sundman frågar sig om det är jobbigt att folk tycker om kyrkorna. Jo, folk tycker att de ska vara öppna och tillgängliga. Men alla i detta folk tycker inte att de har behov av att bidra till kyrkans ekonomi för att möjliggöra detta.
Då funderar jag över Svenska kyrkans roll och uppgift. Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Församlingen har ansvar för den kyrkliga verksamheten för alla som vistas i församlingen.
Så långt inga bekymmer. Så kommer vi till dilemmat: i två (av mig kända) kyrkor i landet får man betala entréavgift för att komma in i kyrkan, enligt företrädare för dessa därför att kyrkan är dyr i drift och underlaget för upptagande av kyrkoavgift är litet (alltså: för få betalande medlemmar kan inte driva en dyr kyrka) . Inte när det är utlyst gudstjänst såklart, men annars. För dom som vill komma in en stund och titta.
Det känns inte bra. Det är en värdering av människors fromhet.
Jag kan förstå att ekonomerna i dessa församlingar sliter sitt hår. Det kan inte vara roligt att behöva ta avgift av dem som vill åtnjuta kyrklig verksamhet. För - att tända ljus, gå på konsert med oratoriekören eller bara gå runt och titta på träskulpturerna är kyrklig verksamhet.
Att besöka kyrkan är gudstjänst. Det är diakoni, mission och undervisning - oavsett om det är prästen eller (i vid bemärkelse) reseledaren som står längst fram. Och det ska vi inte ta betalt för. Vi bör ta de fattigas parti, därför ska vi inte ta betalt, även om det inte kostar mer än som en korv med bröd.
Om Svenska kyrkan vill vara den öppna kyrkan för alla, borde vi finna bättre sätt att få balans i bokslutet än att ta entré. Kyrkorummet må förbli allas fria vardagsrum, oavsett plånboksstorlek eller intention med besöket.
Tidigare tänkt om det heliga rummet och människan.
Bildtext: Våmbs kyrka i Skövde. Utan entréavgift.
