Jag sitter och funderar över varför det många gånger är så svårt att prata om döden. Vi gör omskrivningar för det onämnbara: gå bort, gå vidare, somna in eller ta ner skylten. Det kan vara pinsamt att visa känslor. Det anses dessutom i en del sammanhang inte riktigt fint att prata om vissa ämnen och dit hör pengar, politik och - döden. Om inte det är en känd person som dör förstås – då blir det veckans snackis i fikarummet och alla har åsikter. Men den vanliga, odramatiska döden, om det så är mormors, kaninens eller min helt egen död – det är inte lika enkelt.Sånt som vi inte släpper fram dyker å andra sidan alltid upp i annan skepnad. Det är kanske därför tevetablåerna svämmar över av program som handlar om just pengar, religion och politik, där vi tryggt hemma i soffan kan leva oss in i andras känslor och problem.
Vadå religion, undrar kanske vän av ordning. Religion i teve är väl numera begränsat till fem minuters helgmålsbön lördag kväll, en timmes gudstjänst på söndag förmiddag och enstaka satsningar på fördjupande samtal med intressanta personligheter? Och så när någon av våra biskopar lugnt och världsvant tar plats i rutan när nationen behöver ingjutas trygghet och hopp.
Men religion och existentiella tankar går inte alltid att placera i fack. Vi har mer religion omkring oss än vad vi kanske tänker på. Det religiösa ämnet döden närmar vi oss i form av underhållning. Förvånansvärt är det intresse folk verkar ha för brott mot för femte budet, och där tänker jag naturligtvis på alla deckarserier. Det är Hercule Poirot, Miss Marple, Lynley och Havers, Tony Hill och Carol Jordan, på sommartid Morden i Midsomer direkt efter Allsång på Skansen.
Jodå, på bästa sändningstid, med kvällsmacka, varm choklad och mysig filt utspelar sig döden och dess konsekvenserna framför våra ögon. Ibland får vi möta de anhöriga. Vi ser med spänning hur dödsbudet överlämnas och noterar reaktionerna. I Jordan, rättsläkare, har man tagit fasta på insidan och ger sorgkonsulten Rachel stort utrymme.
Varför är det så intressant? Är det de lyckliga sluten? Eftersom vi ändå inte har svaren på livets svåra frågor kan vi i alla fall få några deckargåtor besvarade, uppklarade och arkiverade.
Men vårt intresse för tevedöden sträcker sig längre än så. Nya serier kommer till, där det är livet efter, det oförklarliga, som fokuseras och blir själva underhållningen. Alla minns de skruvade historierna i Arkiv X, och nu fylls det på. Alison i Medium hjälper polisen att få fast brottslingar med hjälp av sitt sjätte sinne, och Millennium och After Life är andra exempel.
Jag tror inte ett dugg på att Sverige är sekulariserat. Intresset för livsfrågor minskar inte, men vi har kanske svårt att kanalisera vår längtan och sätta ord på våra tankar. I kyrkan får och kan vi fundera tillsammans. Ingen behöver vara lämnad att vara ensam med döden med Detective Inspector Tom Barnaby som enda sällskap.
(Krönika i tidningen Nära, några sidor av Svenska kyrkan i Skövde. Nr 1 2007)
Bilden från Fotoakuten
