Det är is på bilrutorna på morgonen. Det betyder att jag tillhör en minoritet. Dom allra flesta människor på vår planet har nämligen ingen bil. Det betyder också att jag är en av dem som har ett jobb. Dessutom ett jobb som jag trivs bra med - fantastiskt egentligen. Och jag får nästan inte av soptunnelocket när jag ska slänga soppåsen eftersom det har frusit fast. Helt otroligt, jag är en av dom som slänger sopor, och inte en av dom som letar i sopor. Det är inte särskilt svårt att hitta anledningar att vara tacksam.
Det är roligt med vintern. Jag vet inte om fåglarna föredrar maskar framför mina smaskiga jordnötter från ICA, men nu kommer dom tillbaka. Jag laddade utfodringsstationerna i morse, och genast kom ett glatt kvittrande gäng pilfinkar. Dom var snälla mot skatan, som helst äter från marken, och skvätte ner nötter till honom också.
Halt på vägen, men vad bra att jag lär mig att köra enligt hastighetsbestämmelserna. Då hinner man njuta lite av naturen också. Häromdan upptäckte jag en liten by när jag svischade nerför Svarvarbacken.
Det finns alltid mer att upptäcka, det är sant.
"O frost, som över en natt förvandlar fälten till ljudlös stillhet, förseglar landskapets rikedomar under kylslaget pansar; du är tiden när strapatserna uthärdas: kom, hjälp oss hålla ut, inneslut oss i löftet om en ny vår."
(Ur Anrop. Att fråga efter Gud i allt av Richard Skinner. Verbum 2006)
