Av Batbut har jag fått följande ämne:
Så ska vi utrota ungdomsvåldet
Ojdå. Det var inte den lättaste av frågor, men jag ska försöka fundera litegrann. Det första jag frågar mig är vilka "vi" är. Så här i valrörelsetider får man olika förslag på vilka som bär ansvaret för våra ungdomar. Somliga anser att föräldrarna i den obligatoriska kärnfamiljen står för alla moraliska och pedagogiska fioler, medan andra verkar mena att barnens hemförhållanden inte spelar så stor roll - bara det finns tillräckligt med personal i skolan och på fritids.
Jag tror på en kombination. För en del är hemmets trygga vrå en fristad från mobbing och prestationskrav i klassrummet. För andra är skolan eller konfirmationsgruppen en fristad från superiet och våldet hemma. I mitt arbete som präst ser jag hur nyfattigdomen breder ut sig. Somliga ungdomar kommer till kyrkan iklädd ett par av femtio jeans i garderoben, medan andra får ha sitt enda par byxor hela terminen. Vissa familjer har knappt pengar till kyrkfikat, medan andra tillbringar sportlovet i Åre och sommarsemestern i Falsterbo.
De här klyftorna tror jag är orsak till mycket av den frustration som finns bland ungdomar idag. Man förstår inte varför förutsättningarna ska vara så olika: har man sjukskrivna eller förtidspensionerade föräldrar är kan man rent ut sagt säga att förutsättningarna suger.
Frustration och utanförskap föder våld. Hjalmar Gullberg konstaterade att människan framförallt vill bli älskad. I brist på det beundrad, i brist på det avskydd. Människan gör till slut vad som helst för att få uppmärksamhet. Medvetet, eller omedvetet.
Mitt svar är därför att ungdomsvåldet i denna icke bästa av världar kan utrotas, men väl begränsas och inte tolereras. Och modellen för ett annorlunda sätt att vara är kärlek, kärlek, kärlek.
Nästa person i Bloggstafetten är Aronson som får meditera över ämnet
"Det här gör mitt liv värt att leva".
Andra bloggar om: bloggstafetten, samhälle
Pingat
