”Han tror att jag finns”
**********************
En familj satt på en restaurang och hovmästaren kom för att ta uppHan tror att jag finns. Vad har den här berättelsen att göra med dagens evangelium?
beställningar. När turen kom till Frida, som var 8 år gammal, beställde hon korv
med pommes frites och en Coca Cola.
- Nej, hon ska ha
kokt torsk med äggsås och potatis, sa hennes
mormor.
- Och mjölk
att dricka, fyllde hennes far i.
Flickan satt bara tyst och suckade
med ett sorgset ansiktsuttryck.
Hovmästaren tog upp resten av beställningarna
och vände sig sedan till flickan och
frågade:
- Vill du
ha ketchup och senap på din korv?
När hovmästaren gick sin väg
vände hon sig till sin familj och
sa:
- Han tror att
jag finns.
(Ur "Varför växer gräset?" Hallberg/Kull)
*********************
Jo. Matteus berättelse om jordägaren och vingårdsarbetarna kan väcka många känslor och tankar. Som svenska rättvisetänkande fackföreningsmänniskor kan vi tycka att det är förfärligt orättvist att ge samma lön, oavsett hur många timmar man har arbetat.
Men det beror ju helt på vilket perspektiv vi antar. Säg att du hade varit den som kom först. Du har arbetat hela dagen, kanske knappt fått rast, och du får en denar, och det är ju vad ni kommit överens om. Men du tycker att förutsättningarna har ändrats – eftersom det kommit fler under dagen borde dom ju få mindre än vad du får, eftersom du jobbat mest.
Säg att du hade varit den som kom sist. Även om du bara har arbetat en timma, får du lika mycket som den som arbetat hela dagen. Känns det som om du får mer än vad du är värd, eller känner du ren tacksamhet över din arbetsgivares generositet?
För nu över resonemanget till den kristna församlingen. Hur ofta är det inte som vi tittar snett på varandra? Tycker vi inte att vi borde få lite mer från Gud, eftersom vi faktiskt varit troende så länge?
Eller som ”den hemmavarande brodern” i berättelsen om den förlorade sonen – ”Här har jag tjänat dig i alla år, och du har inte gett mig ens en killing att festa på tillsammans med mina vänner.”
Gud svarar den kungliga avundsjukan med ett klockrent svar: Ser du med onda ögon på att jag är god?
Nu väljer vi Guds perspektiv. Jag liknar Gud vid hovmästaren i berättelsen om Fridas familj på restaurang. Trots att omgivningen vill något annat för den unga flickan, så vet hovmästaren precis vad hon behöver. Han ser henne och hör hennes bön. Självklart ska hon få korv med pommes frites.
Han tror att hon finns. Även om vi inte tror att Gud finns, så tror Gud att vi finns. För Gud är vi alla lika värda. Alla får lika. Ingen kan arbeta sig till bättre meriter i Guds rike, för Gud har nämligen inte det tänket.
Nattvarden fungerar likadant. Här räcks oss Guds gåvor oavsett hur länge vi varit troende. Alla får lika mycket.
”Kärleken är tålmodig och god…allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.” (1 Kor 13:4,7)
