... och medierna fylls av bilder från minnesceremonier för tsunamins offer. Tänker på hur tillvaron har förändrats för så många. Verkligheten rasade samman, livet gick vidare UTAN. Alla känner någon som känner någon drabbad. Så finns förstås dom vanliga kriserna som pågår i tsunamins skugga. Någon dör. Någon kämpar för sitt liv. Någon har ångest och ont i magen inför skolstarten. Någon undrar om det är någon som bryr sig om just mig.Alla dessa någon. Dom har fått ansiken, flodvågens offer. I vanliga fall dör tusentals barn varje dag. Har vi vant oss vid det? reagerar vi inte längre? Ansiktlös statistik som dyker upp då och då likt varningstrianglar på en huvudled.
Nu ser vi åter ansikten. Tandgluggade barn som ler med hela ansiktet på skolkort. Saknade. Identifierade. Ungdomar med livet framför sig. Föräldrar, vänner. Anhöriga.
En del frågar var Gud finns i allt detta. Varför Gud, om han eller hon nu finns, kan tillåta att sånt här sker. Jag är helt övertygad om att ingenting ont kommer från Gud. Ont sker i världen - onda saker människor gör mot varandra å ena sidan, och naturkatastrofer å andra. Ingen bär skuld till jordbävningars existens. Jorden är sårbar, vi människor är sårbara och det hör plågsamt nog till våra livsvillkor. Som ett trots, tänder jag ljus och ber. Som ett trots mot mörkrets makter fortsätter jag att hålla gudstjänst och prata om Gud. Om Guds godhet, om Guds närvaro mitt i allt det svåra. Så är min egen erfarenhet: Guds förtvivlade ansikte som vänt mot oss vill trösta, vill lindra.
Det finns inget lidandets mening. Det finns inget positivt med att människor blir hemlösa, skadas och dör. Bara mörker. Men i Bibeln läser jag om och om igen: Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Bara tre ord när orden tagit slut; Gud, var med.
