Det är inte sällan som folk frågar hur man orkar med alla begravningar. Det kan man fundera på. Begravning är inte alls "det värsta" med mitt arbete, vilket en del tycks tänka. I dom allra flesta fall är det meningsfullt. Jag är inte rädd för att hjälpa människor i sorg och kris. Att få hjälpa människor att följa en älskad avliden den sista biten är ett stort förtroende.Ofta hugger deras berättelser tag. Jag får höra otroligt mycket. Ibland är det jobbigt. Ibland är jag orolig för dom anhöriga...och det är när dom inte gråter.
Idag blev det en fin begravning. Jag började med "Fotspår i sanden", pratade om att bära och bli buren. Om A och hennes liv. Vad hon betytt och fortfarande betyder. Björn sjöng "Som en bro över mörka vatten" i direkt anslutning till griftetalet - perfekt tajmat. När jag vände mig om för begravningsbönen fick jag inget intro, så jag sjäng den acapella. Inte så dumt, faktiskt.
Middag efteråt med skratt och gråt. Fläskfilé från Skultorps värdshus. Begravningsentreprenören spelade "Stad i ljus".
Livet går vidare.
