Biskop John Shelby Spongs vision av ny kyrka känns rätt tråkig. Ingen inkarnationstanke med julkrubba och ”Stilla natt”. Bilden av en Gud som bryr sig om oss (och faktiskt gör det) är passerad till teologihistoriens dammiga arkiv.
Spong letar efter Gud bortom det teistiska gudsbegreppet, en Gud som ”ett mäktigt, övernaturligt och utomvärldsligt väsen, som tidvis bryter in i världen för att fullborda sin gudomliga plan.”
Det här håller inte längre, menar Spong, och hänvisar till att ”många människor idag tänker så”. Teismens död visar sig också i känslomässiga uttryck som ökat drogberoende, kaffedrickande, självmordsbenägenhet och etniska rensningar. Mänskligheten behöver ingen föräldra-Gud, och tänker sig heller ingen sådan. Så länge gudsmyten höll, kunde mänskligheten bevaras i lugnet och underkastelsen, men nu har vi åter hamnat i hysteri, skräck och meningslöshet – som utgör en del av vårt mänskliga självmedvetande.
Spong vill att kyrkan reformeras till en ny ekklesia, där den andligt mogna mänskligheten inte behöver underkasta sig, blidka och lovsjunga en Gud som inte är rimlig att tro på. Gud är istället kärleken och själva varat. Det är en tanke som fungerar i vår postmoderna värld, där vi inte längre med bevarad stolthet kan tro att Gud faktiskt kan häva naturlagarna.
När jag läser Spong blir jag intresserad av hur han tänker. Uppenbarligen har han träffat många av dom vi kallar ”vanligt folk”, som inte låter sig imponeras av biskopsmössor och kyrkoår, som inte fattar varför man överhuvudtaget skulle bry sig om insidan. Men Spongs intention är allvarligare än att skapa en teologi för kreti och pleti. Han uppmuntrar dom som visst är sökare, som visst är kristna, men som har tappat förtroendet för kyrkans vara och språk. Det är allvarligt, mycket allvarligt.
Jag tror vi behöver fundera mer på vad det är vi säger. Självklart ska ingen i vår tid behöva känna krav på underkastelse. Självklart ska få Gud beskriven för sig som en galning som begär blodiga människooffer för att blidka mänsklighetens synder. Självklart ska ingen dopfamilj behöva höra att barnet i deras armar ska renas från medfödd arvssynd.
Jag tror dock inte att vi ska kasta ut barnet med badvattnet. Hellre än att rensa ut teologiska begrepp som inkarnation och försoning, bör vi förklara dom och tolka dom så att vi själva till att börja med kan närma oss tänket. Eller som Bo Frid, vår mentor i nya testamentets exegetik i Lund alltid, på bräkande göteborska och med glimten i ögat, sa när han hade rett ut något knepigt paulusställe:
- Men det där säger vi inte till folk på Mårtenstorget, hörni.Huvudfrågan kvarstår: Är det möjligt för en människa på 2000-talet att kalla sig kristen och samtidigt avvisa stora delar av det som traditionellt ansetts avgörande för kristen tro? Finns det i den kristna gemenskapen rum för den som inte längre kan tro bokstavligt på jungfrufödseln, på Jesu underverk, hans kroppsliga uppståndelse och himmelsfärd, eller på en personlig Gud med mänskliga drag?
Jag tror att det är möjligt att låta flera teologiska system och Gudsbilder få finnas parallellt. För mig är det vad postmodernitet handlar om. Men en kyrka utan ”Stilla natt…” kan jag inte tänka mig. Då är vi inne på något helt annat. Men först och främst är jag trygg i att Gud tror på oss mycket mer än vad vi tror på Gud.
Verbums förlag 2005.
