En sak är jag jättesträng med konfirmanderna om, och det är att respektera kyrkorummet. Med det menar jag att man inte får svära eller använda fula ord, inte slåss och inte mobbas. Inte 100 meter häck över kyrkbänkarna heller, och inte riva ut sidor ur psalmboken.
Konfirmanderna brukar faktiskt köpa dom här reglerna, för är det ett begrepp som kidsen fattar så är det r-e-s-p-e-c-t. Det är mer än vad många vuxna gör. Det snattras enormt innan vissa gudstjänster.
Kerstin Ekman skriver jättebra idag på DN Kultur om det heliga rummet som håller på att förloras. Naturen som heligt rum är enligt Ekman lögn - det räcker att se uranbrytningens förgiftade marker, algblomningen i Östersjön och den döda Aralsjöns stränder. Och jag tänker på Thailands paradisstränder som på några minuter förvandlades till dödsfällor.
Återstår de religiösa rummen. Även om vi inte har statskyrka längre, så anser nog dom flesta att det är helt okej att gå in och sätta sig i en Svenska kyrkan-kyrka. Helst när det är tomt på personal. Det är okej för mig. Jag har arbetsuppgifter ändå. :)
Kerstin Ekman får mig att fundera kring heligheten och individualismen. Jag kanske kränker konfirmandernas personliga integritet när jag ber dom respektera det heliga rummet? Det är kanske inte något heligt eller specielt för dom? Finns det egentligen något objektivt heligt? Eller ska man helt enkelt acceptera dom förhållningsregler som finns på varje plats?
Det är väl för att vi tänker olika som en del upprörs (även stundtals jag själv) när det serveras kyrkkaffe i kyrkbänkarna, eller när musikanterna ställer upp sig mitt framför altaret och skymmer detsamma, när det vankas musikgudstjänst.
Jag blir sårad. Men vad hade Jesus tänkt? Bönehus eller rövarnäste? Jesus själv var småpratandets mästare, tänk på t ex samtalet vid Sykars brunn eller med rövaren på korset. Om det blir för tyst i kyrkan, kanske dom där viktiga orden inte blir sagda.
Byta ett ord eller två, gjorde det lättare att gå.
Men man kan ju välja sina tillfällen, och framför allt ge tillfälle till småprat och kaffedrickande i angränsande lokal (om möjligt) efter gudstjänsten.
Här hittar du Kerstin Ekmans artikel.
