"Kvinnor som får reda på fakta kring hur diskriminerade de egentligen blir i samhället blir befordrade i större utsträckning än sina kvinnliga kolleger som inte fått samma information," skriver Lotta Snickare och Liza Marklund på DN Debatt idag.
Dom har skrivit en bok också - "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Spontant tänker jag näääe och vill inte att det ska vara så att kvinnor ska b e h ö v a stötta varandra för att komma dit man vill.
Men det är kanske så verkligheten ser ut. Männen stöttar varandra i nätverk dit kvinnor inte har tillträde, men ska kvinnorna hänga på? Eller ta initiativ till supportgrupper där mänskligheten är i centrum och inte könet?
Jag är stolt att kalla mig feminist, men har inga större positiva erfarenheter av kvinnonätverk (än). Forum för kvinnliga präster är ett kul sällskap för spa-dagar och mys, men när det stormade som värst för mig i kvinnoprästfrågan var det inte Forum för kvinnliga präster i Skara stift som supportade mig, utan enskilda personer av både kvinnligt och manligt kön. I Halland bildades en stödförening för kvinnliga präster.
Jag har länge drömt om ett feministiskt forum i Skara stift, öppet för män och kvinnor. Någon gång ska jag ta tag i det också.
Iallafall har jag konstaterat att det gör ont att slå huvudet i glastaket. Då är feminismen en ideologisk hjälm som lindrar smällen. Men både studsmattan och skyddsnätet bör bestå av både män och kvinnor.
Artikeln hittar du här.
