Alla som har barn på dagis och i skolan har väl råkat ut för sommarlådan, dvs en tom glassburk som skickas med hem med uppmaningen att barnet ska lägga i sina sommarminnen i den, t ex en sten eller sand eller en inträdesbiljett till något roligt.
En del får prestationsångest. Sara har skrivit en jättebra krönika som du kan läsa här där hon tar upp frågan om fattiga och rika familjer.
Klart som korvspad att barnen jämför med varandra. Inte dom i Simons ålder förstås, men dom äldre. Jag kommer själv ihåg hur det var. "Alla andra" åkte utomlands medan vi hade sommarstuga utan telefon. Det roligaste som hände var när lantbrevbäraren kom, typ. (Men idag vill jag oxå ha torp i skogen utan telefon.)
Samma sak händer väl på jobbet nu när vi kommer tillbaka. Gittan som alltid har varit vid medelhavet, Börje som har tillbringat hela semestern i sin väneryacht, Sture som har renoverat hela huset på en vecka osv osv. (Fingerade namn.)
Och själv har man åstadkommit....total arbetsrum makeover! Det är väl inte dåligt?
Ny dator och nya gardiner. Inga böcker på golvet.
Sånt här är väl livet? En del gör massor, andra lite mindre. Vad jag tycker är viktigt tycker andra är dötråkigt. En del fattar inte alls vitsen med att lära en collie "plats" och "sitt". Eller hur fantastiskt det är att äta sina egna jordgubbar. För mig är det mer värt än tusen semesterresor. Men jag är nog en tråkmåns i mångas ögon.
Status, hörni. Förresten ska man inte ha collie alls. Man ska ha chihuahua eller yorkshireterrier för det har ju Britney och Paris Hilton. Så nu ser man massor av små hundar på Skaras gator. Förutom vi som har två pälsmonster.
Alltså: är det grymt att barnen ska redovisa vad dom har gjort på sommarlovet i form av sommarlådor, eller är det pedagogisk realism?
