Denna text skrevs till Svenska kyrkan i Tidaholms församlingsblad, sommaren 2019 och refererar till en samling med skolbarn i en kyrka någonstans i Skara stift.
Hon och jag ser djupt in i varandras ögon. Hon viker inte av med blicken en enda gång, inte jag heller, jag ser in i hennes bruna och hon i mina blåa. Vi sjunger “Du vet väl om att du är värdefull” och på några ögonblick sköljer hela samhällsdebatten ner som en vårflod från min intellektualiserade hjärna ner någonstans via hjärttrakten till maggropen. Hon är 33 år yngre än vad jag är och jag drabbas när jag tänker på att hon växer upp i en värld som vi i vuxenvärlden inte fått ordning på trots metoo, Earth Hour, Jesus, Martin Luther King och Greta Thunberg.
Det är en tillfällighet att vi möts. Hon är på psalmlektion i kyrkan, helt i enlighet med Skolverkets riktlinjer och läroplan som säger att eleverna i årskurs tre ska få kännedom om några av de vanligaste psalmerna.
 |
| pixabay.com |
Det är också vad skolkyrkoteamet och pensionärskören har planerat för, och nu sitter vi här i en bänk i en medeltidskyrka, varje barn får sitta bredvid en vuxen och efter att ha sjungit refrängen på psalm 791 några gånger får vi slå igen psalmboken och vända oss mot vår körkompis och sjunga samma refräng medan vi tittar på varandra.
Jag, skuldtyngd med mitt vuxenansvar, samhällsengagemang och teologiska frågeställningar, hon med samma namn som hon som födde Jesus, med bruna ögon som vänligt men stadigt ser in i mina. Att hon är värdefull och viktig tvivlar jag inte ett dugg på, men vad tro jag om mig själv? Hur är det med mina koldioxidutsläpp, åren när jag inte orkade engagera mig i människorättsfrågor, har jag ens rätt att sitta här och vara någon slags företrädare för det kyrkliga etablissemanget?
Hon påstår det. Hon ser mig stadigt i ögonen och sjunger orden och jag blir varm i hjärtat och i själen och jag tror henne. Vi blir båda redskap för Gud när vi i vår enkelhet och brustenhet, utan att känna varandra men veta allt om varandra genom att titta in i våra själars speglar, reflekterar Guds kärlek till varandra och med varandra.
Tro, tillit, förtroende, tillräcklighet, trofasthet. Det finns någon som är större som vi får vila i när vi inte tycker oss räcka till, orka med, till kropp eller själ. Du vet väl om - ja, just du också! - att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Inte för det du gjorde förra året, eller kommer att göra nästa vecka. Du är viktig oavsett vad du gör, presterar, levererar. Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du. Inte som idealbilden av dig själv med filter på instagrambilderna.
Lektionen är slut och vi tar varandras händer och hon lämnar kyrkan tillsammans med sin klass. Jag sitter kvar och tänker att jag har fått mig till livs ytterligare en aspekt av tro.
