tisdag 7 maj 2019

Skolavslutningar...

Ett av alla vårtecken är den årliga debatten om skolavslutningar. I kyrkan eller inte? I år har kollegan i Sävare utanför Lidköping fått stor medial spridning med sitt budskap att i år blir skolavslutningen inte i kyrkan, därför att skola ska vara skola och kyrka ska vara kyrka.
Bakgrunden är Skolverkets skrivningar om att skolan ska vara icke-konfessionell, men hur detta ska tolkas skiljer sig en hel del från en rektor till en annan.

Själv har jag genom åren haft en vacklande inställning till det här med att medverka vid skolavslutningar. Dels har det varit en uthyrningsteknisk finess: ingen kyrka utan en medföljande präst som någon slags vårdnadshavare. Därför har en präst, med ibland tveksam koppling till specifik skola och kännedom om vilka förhållanden som råder just där, fått hälsa välkommen och säga några väl valda ord om sommaren och allas lika värde.

Det som kollegan reagerat på är bland annat att skolledningarna vid flera tillfällen velat läsa hennes manus i förväg. För mig låter det i bästa fall som en konstigt kommunicerad men ändock omsorg om eleverna - de ska inte behöva höra något som de skulle kunna ta illa upp av, alternativt bli religiöst hjärntvättade. I sämsta fall låter det som censur. I vilket fall är det tveklöst oartigt mot värden att kräva genomläsning. Skolan är gäster och bör bete sig i enlighet med förekommande vett och etikett. Tilltaget tyder också på en räddhågsen misstro till en Svenska kyrkans företrädare som är så mainstream svenskkyrklig som någon kan vara. Samtidigt förstår jag den förälder som är tveksam till att skicka iväg sitt barn till ett sammanhang som hen inte kan känna den minsta sympati för - hade det varit aktuellt för min del hade jag också haft synpunkter.

Själv har jag haft en hel del skolavslutningar i kyrkan. Hade någon frågat om manus i förväg hade jag inte kunnat överlämna mer än några stolpar eftersom jag mycket sällan har färdigskrivet manus. Men min tvekan om skolavslutningens plats i kyrkan eller inte handlar om mer än om relationen mellan kyrka och skola. Visst kan jag stå längst fram i en fullsatt kyrka och leverera några väl valda ord. Visst kan jag säga något uppmuntrande som inledning till sommarlovet. Visst kan jag följa Skolverkets instruktioner om religionsfrihet och inkluderande hållning. Jag kan tala om andlighet utan att J-ordet nämns, men det som skaver är att inte få ge uttryck för helheten i min livssyn. För visst är det lätt att tala om sol, badstränder och ledighet. Men vad får jag säga till de elever som inte alls har ett härligt sommarlov att se fram emot? Eller som trots goda familjeförhållanden och grannar i stans bästa kvarter glömmer sin ensamhet i ruset av en flaska smuggelsprit? Och till dem hade jag velat säga något om vad jag kan tänka skulle kunna vara bärande i svåra situationer.

Men trots allt: var skolavslutningen än sker och hur sommarlovet än blir - goda tankar kan vi tänka för och om varandra. Det är nog ändå det viktigaste.


Skolavslutningar...

Ett av alla vårtecken är den årliga debatten om skolavslutningar. I kyrkan eller inte? I år har kollegan i Sävare utanför Lidköping fått st...