fredag 11 januari 2019

De mest utsatta barnen

Artonåriga Tina sitter på socialkontoret och försöker få någon form av förklaring på varför de lät henne och hennes syskon växa upp i en familj med misshandlade föräldrar. Tack vare redaktionen på Uppdrag Granskning får hon nu möjlighet att möta socialchefen i den aktuella kommunen för att fråga om varför hon och hennes syskon inte fick komma till tals.


En klassiskt uppbyggd scen sett ur det vanliga maktperspektivet: den manliga chefen sitter vid bordets kortända, tillbakalutad och snurrandes på sin kontorsstol ett halvt varv åt vänster, ett halvt varv åt höger medan Tina ställer fråga efter fråga, intensivt framåtlutad vid en av långsidorna. Ytterligare en dam sitter på andra långsidan, oklart vem hon är.


Tina får inga svar på varför socialtjänsten inte gjorde något trots att de var på hembesök, trots att skolsköterskan larmade och det var bara föräldrarna som hördes. Kan inte svara på det, vi gjorde felaktiga bedömningar då men det var utifrån underlaget vi hade, vi gjorde de bedömningarna och vi har kompetent personal. Vi gjorde vad vi skulle.


Redaktionen på Uppdrag granskning har hittat 150 barn som farit illa och där socialnämndens insatser varit för små eller alltför ingripande. Det är 150 kommuner där det sociala skyddsnätet har brustit. Det handlar enligt Inspektionen för vård och omsorg om bristande resurser, bristande kompetens eller helt enkelt den mänskliga faktorn.


Sverige ska vara världsbäst på att ta hand om barn, men programmet får en att undra. Och när utredningen om Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade nu är offentlig står det klart att personlig assistens till barn under 16 år slopas och att insatserna nu ska komma från kommunerna. Det innebär att 290 kommuner kommer att ha olika tolkningar om vad det här ska innebära. De måste ha resurser och kompetens, även de 150 som inte ens förmår skydda de allra mest utsatta och som inte ens bryr sig om att utreda sig själva enligt Lex Sarah förrän de får påtryckningar i media.


Och antalet timmar begränsas kraftigt. Föräldrar till barn med funktionshinder talar redan om att rätten till självbestämmande och rätten för deras barn att leva ett liv så likt andra barn som möjligt är kraftigt begränsade. Någon talar till och med om en återgång till 50-talets institutionsvård eftersom föräldrarna, som redan nu med det nuvarande assistentsystem är hårt belastade. De kommer inte att orka. Fler sjuka nyfödda barn överlever genom bättre vård, men samhället tar inte ansvaret fullt ut. I en tidigare dokumentär från SVT vittnar en läkare om att hon inte kan skriva ut ett barn till hemmet eftersom det inte finns någon rätt till assistens. Att andas räknas inte som ett grundläggande behov. Alternativet blir att vara kvar på vårdavdelningen.


Mänskliga rättigheter handlar om alla människor ska garanteras lika rättigheter oavsett funktionsförmåga. Att det inte är så kan många vittna om, och risken är att det i vårt alltmer kalla samhällsklimat blir än värre. När funktionsnedsatta barn får prislapp på huvudet och hanteras därefter gäller det att fler än närmast berörda i familjerna försöker påverka politikerna att dra i handbromsen. Arbetet med demokrati och mänskliga rättigheter måste fortsätta ända in i kaklet.


Om regeringens utredning går igenom kommer vi att få fler barn som Tina som i framtiden (om de ens har möjlighet) förgäves försöker få svar från ansvariga kommunalchefer. Också de  kommer kanske få svaret: vi gjorde så gott vi kunde. Utifrån det underlag vi hade. Och liksom i Tinas fall, inte en tillstymmelse till ånger eller ens en liten ursäkt till den drabbade.


tisdag 8 januari 2019

Vem är välkommen i ärkebiskopens kyrka?

Frågan blev högst aktuell för mig (och säkert för många systrar i vigningstjänsten när jag i ett forum för Prästkollegor såg en inbjudan till Oasrörelsens dag med ärkebiskop Janis Vanags från Lettland.

Temat är "Fortsätt kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga".

Det är klart vi fortsätter kämpa. Men vem kämpar, och vad ska bekämpas?

pixabay.com

Här kan en liten lektion i kyrkohistoria komma väl till pass. Föreningen Forum för prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan har vid flera tillfällen uppmärksammat situationen för prästvigda kvinnor i Lettland.

Mellan åren 1975 och 1992 vigdes flera kvinnor till präster i den lutherska kyrkan i Lettland av biskop Gaitilis, skriver de på sin hemsida. Efter att denne omkommit i en trafikolycka tillträdde Janis Vanags 1993.

På den tiden hade Svenska kyrkan och den Lettiska lutherska kyrkan ett gott samarbete, men det har försämrats genom den ämbetssyn som Vanags står för. Inga kvinnor har vigts till präster under  hans 20 år som biskop.

I den Lettiska lutherska kyrkan utomlands har dock kvinnor prästvigts, och då den första kvinnan biskopsvigdes, år 2015, deltog bl a biskop Ragnar Persenius.


Det är alltså inte en självklarhet inom lutherska kyrkor (ens!) att bejaka kvinnors kallelse till präst. Att  Oasrörelsen, ett nätverk som beskriver sig som en karismatisk förnyelserörelse i Svenska kyrkan, inbjuder ärkebiskop Janis Vanags för att inspirationsföreläsa för svenska präster, teologer och pastorer ser jag som ytterst anmärkningsvärt.



Är jag välkommen till den där föreläsningen, tro? När jag la ut länken till Forum för prästvigda kvinnor under det inbjudande facebookinlägget, togs den omedelbart bort. När jag la ut den en gång till, den här gången med en önskan om en kommentar, fick jag till svar att "Det här har inte med saken att göra. Vad god gör ett eget inlägg!"

Nog har det med saken att göra. Vi har visst med saken att göra, vi som i systerskap med Maria från Magdala och de andra vid graven, heliga Birgitta och Helena, Teresa av Avila, kvinnorna i Gudhems och andra kloster, Lydia Wahlström, Ester Lutteman, Margit Sahlin,  och många många andra som gått före oss och kommer efter oss,  frimodigt står fast i vårt uppdrag att kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga, och det uppdraget kan ingen ta ifrån oss.



Världen idag: Ny biskop i kyrka mot strömmen

Prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan

Tidigare bloggat av mig om Oasrörelsen 


En vända till

I veckan höll Filip, en av våra deltagare på folkhögskolan, ett tal i skolans kapell med anledning av internationella kvinnodagen. En ung ki...