Maskrosor och människor...


Visst är det märkligt att människor kan resa hundratals mil för att se på en sällsynt fågel, men att vissa vänder bort blicken när hen ser en sällsynt människa?

Jag talar så klart om människor som en del kallar personer med särskilda behov, eller personer med funktionshinder eller funktionsvariationer eller funktionsförmågor.
Vi delar upp folk i diagnoser och bokstäver och fördelar samhällets resurser i förhållande till detta. Inte så att de som mest skulle behöva samhällets resurser också tilldelas mest, ibland snarare tvärtom.  Alla diskussioner om lagen om LSS (Lagen om stöd till vissa funktionshindrade) har under vintern och våren talat sitt tydliga språk. Lagen säger att personer med funktionshinder ska kunna få hjälp att leva som andra, men vad det innebär att leva som andra råder delade meningar om bland våra beslutsfattare och myndigheter.  

Kronor och ören är en sak, om än viktigt. En aspekt av vårt demokratibegrepp är hur vår människosyn ser ut och hur vi gemensamt skapar ett samhälle där alla får plats. Det är i det sammanhanget jag tänker på sällsynta fåglar och människor, och på en av mina absoluta favoritblommor, nämligen maskrosen.

För precis som folk i alla tider har tittat snett på dom som är lite särskilda, menat att de inte är fina nog eller duger, eller rent av försökt utrota dom, är också maskrosorna utsatta för folks fördomar. När vi pratar om vilka som är starka och svaga i vårt samhälle, är det kanske inte människor med varierande funktionsförmågor som egentligen är de svaga. Med tanke på de svårigheter av olika slag som drabbar är det dagliga mirakler att dessa överhuvudtaget kliver upp ur sängen på morgonen. Maskrosorna har enorma rotsystem och är sannerligen överlevare! Begreppet maskrosbarn handlar om en person som trots uppförsbacke efter uppförsbacke ändå klarar sig, precis som maskrosen förmår ta sig igenom till och med asfalt.  Dessutom är maskrosorna livsviktiga. Den är faktiskt en av de fjorton viktigaste vilda växterna ur överlevnadssynpunkt. Allt går att äta: de C-vitaminrika bladen som kan användas i sallader, blommorna som kan smörstekas till delikatesser, de kolhydratspäckade rötterna som kan torkas, rostas och malas till kaffe. Som naturläkemedel är de inflammationshämmande och vätskedrivande, saften (som så många är rädda för att de ger fläckar på kläderna) kan strykas lindrande på olika former av klåda som myggbett eller brännässlesveda.


Jag tänker när jag möter dessa våra unika medmänniskor att de också är livsviktiga. Inte bara för sin egen skull utan också för mänskligheten i stort eftersom vi tillsammans erfar saker som har att göra med att vara människa. Det som inte handlar om att vara störst, bäst och vackrast, jakt på statusprylar och karriär  utan om vad det egentligen är som är livskvalitet: den mjuka mulen på en häst, en riktigt bra låt, att få sjunga på ett äldreboende och göra andra glada, äta vaniljglass med chokladströssel eller ha filmkväll med kompisarna.

Särskilda behov, ja. Våra grundläggande behov är desamma. Men där en del behöver hjälp med struktur av det dagliga livet, skulle andra behöva coachning i struktur av det existentiella livet. Och där hjälpte oss vår grupp på folkhögskolan en bra bit på vägen med sin underbara låt som de vann det årligt återkommande evenemanget Hjorovision med: "...vi känner, vi älskar, vi gråter, vi tröstar, vi drömmer samma sak - se mig för den jag är,  tro mig jag vill dig väl. Möt mig med ett vidöppet hjärta, jag möter dig med respekt. Se mig som den jag är..."

Rör inte min keps!

Det här med kepsar inomhus, bland barn och tonåringar i allmänhet och bland tonårskillar i synnerhet, är ju något som ständigt är aktuellt....