Debattörerna avlöser varandra när det gäller att analysera Svenska kyrkan och hennes teologiska inriktning. I och med ärkebiskopsvalet verkar det som att de konservativa fått förnyat behov av att beklaga den inslagna vägen.
Jag frågar mig vad det är som är särskilt uselt nu då. Är det att den valda ärkebiskopen är kvinna? Att hon uttrycker sig teologiskt i teologiska frågor?
Och när blev Ragnar Persenius de konservativas favorit?
Idag fick jag frågan från en kristen dagstidning vad jag tror om kyrkans framtid och om diskussionen om Antje Jackelén och hennes roll. Jag svarade som jag tror - den konservativa minoriteten är trots allt en minoritet, och många är ovana vid att höra teologiskt språk.
Nuvarande ärkebiskop Anders Wejryd kommer kanske inte att gå till historien som teologen Anders, men väl som pastoralteologen. Han engagerar sig i klimat och flyktingar och har varit tydlig i teologin även om det inte varit några längre utläggningar. Jag kan till exempel tycka att protokollen som Läronämnden levererar till Kyrkomötet är alltför kortfattade. Här kan den samlade teologiska expertisen verkligen breda ut sig!
Men som Fredrik Modéus skriver i veckans Kyrkans tidning:
"Att en kristen har att kämpa mot ondskans destruktivitet är inte motsatsen till att tala om teologi. Livet är vävt i ett stycke."
Antje Jackelén tror inte att Jesus inte är Guds son. Hon menar, vad jag kan förstå, att det inte är jungfrufödseln som bevisar - utan det är erfarenheten av trons möte med Kristus som ger mening åt jungfrufödseln.
Så frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed. Som kristen vet jag vad jag tror. Jag kan dock inte sätta mig i Guds ställe och fälla avgöranden om sanningen i andras tro. Jag har mitt liv att ta ansvar för. Och kanske kan jag lära mig något om Gud genom andras tro?
Eva Hamberg, prästen som nu drar ur kragen ur prästskjortan för gott och lämnar såväl Läronämnden och Svenska kyrkan, menar att Svenska kyrkan präglas av en inre sekularisering. De apostoliska och nicenska trosbekännelserna tycks inte vara viktiga längre, menar Hamberg. Jesus är i stort sett borta.
Jag delar inte hennes uppfattning. Jesus är med varje dag. Trosbekännelsen varje söndag. Tron varje sekund. Kyrkan lever den, kyrkan bekänner den.
Men ja, det blir lägre i tak för kvinnoprästmotståndare. I årets Kyrkomöte behandlar vi en motion som handlar om att arbetsledande präster och diakoner ska bejaka giltigheten oavsett kön. Nuvarande bestämmelser gäller endast kyrkoherdar och biskopar. Det blev bifall i Tillsyns - och uppdragsutskottet.
När jag läser alla de suckar över Svenska kyrkan som skvalpat runt på nätet, känner jag tvärtom.
Jag är stolt över Svenska kyrkan. Jag är glad att Antje Jackelén är vald ärkebiskop. Inte för att hon är kvinna - utan för alla kvaliteter hon har. Det faktum att hon är kvinna har dock ett symboliskt värde som inte ska underskattas.
Jag är stolt över allt liv och all lära som pågår i församlingarna runt om i Sverige och runt om i världen. Läxhjälp, taizémässor, stöd till migranter, pilgimsvandringar, konfirmander, syföreningar, internationellt arbete, Kyrkoråd och arbetslagsträffar.
Självklart är inte allt perfekt. Vi är ju inte i himlen ännu. Men tills dess och sedan i evigheten gillar jag biskop Åkes vision: Tillsammans i ord och handling tydligt tala om Jesus.
Dagen
Kyrkans Tidning
"Det är lovvärt att ärkebiskopskandidaterna uppfattade frågan om Jesus och Mohammed som provocerande och inte vågade beskriva sin egen tro som överlägsen den andres. Det skriver åtta professorer i Uppsala."
Anna-Sophia Bonde: Vad är vitsen med en sådan Gud?
Åke Bonnier om trospoliserna
Och här är artikeln i Dagen jag skriver om ovan
