Nyårskrönika i Skövde Nyheter

Jag läste om Tom Rachmans förträffliga bok ”De imperfekta” under en resa till huvudstaden. Ni vet, boken om papperstidningen i Rom med dess medarbetare. Personerna i boken beskrivs ingående och överraskande, och blir det personliga kittet i skildringen av medialandskapets förändring. Vad är framtiden? Vad har vi lämnat bakom oss, och vad bör vi lämna bakom oss?


Strax framme vid Stockholms central gick tåget, inte helt otippat, sönder och blev stående på den där bron över vattnet. Vackert, men lite kusligt. Nästan framme, men ändå fast. Hade tåget stannat några meter tidigare, hade vi kunnat gå av tåget och promenera sista biten. Vi ser målet, men ser också tillbaka. Vad imperfekt.

Jag påminde mig om den där känslan när jag läste några inlägg i den senaste tidens debatt om skildringar av människor i kulturella sammanhang: den svarta dockan och judekarikatyren i Tomtens julfabrik. Många önskar ett jämlikt samhälle. Martin Luther King och Desmond Tutu hyllas. Men när det faktiskt innebär att vi i en del avseenden måste lämna den gamla invanda trygga stranden, blir det jobbigt för en del. En docka kan ses som betydelselös i sammanhanget, men en enkel orientering i hur rasismen frodades och gavs kulturella uttryck under förra seklets första årtionden visar att det inte är så enkelt. Ta och googla på orden piccaninny och blackface, om du tillhör gänget som kräver Kalle Ankas jul orörd. Och minns att det imperfekta kan lätt väckas till liv.

Om företeelser ska tas bort, eller förklaras, eller båda delar, är en annan diskussion. Vi kanske inte behöver diskutera värdegrundsfrågor just på julafton klockan tre, men då får vi ta det en annan gång. Eller hellre, låta samtalet vara ständigt pågående. Det handlar inte om att odla kränkthet. Det handlar om medmänsklighet och respekt.



Predikan Tredje Advent



När öppnade du en dörr senast?

Ja, kanske när du skulle gå ut genom din dörr hemma för att ta dig till kyrkan, du kanske öppnade dörren till bilen, och du fick kanske öppna porten här nere i kyrkan för att komma in.

Och när röjde du en väg senast?

Säkert fler än jag var ute och skottade i ovädret igår. Några klarar sig undan med sopkvast på trappan. Andra har en hel garageuppfart. Och så hjältarna, de som kör de stora snöskottningsmaskinerna för att öka säkerheten för oss andra.

För det är viktigt det där med framkomligheten, det förstod ju redan Johannes Döparen, vägröjaren som han kallas. Att öppna en dörr eller att röja en väg, det innebär att släppa in, eller ut nya perspektiv – att göra det möjligt att färdas. Färdas på vägen, eller färdas i tanken.

Det finns naturligtvis stora vinster att göra, ur ett omsorgsperspektiv. Du öppnar dörren och släpper ut katten, som blir lycklig över sin frihet. Du öppnar dörren på köpcentrat åt någon som kommer med tunga kassar. Du skottar också framför grannens brevlåda, när du ändå håller på.

Och ibland behöver banas väg för ännu större saker. Det visste Johannes Döparen. Som andra vägröjare ställde han till med en viss oreda. Jämför för ett ögonblick Johannes Döparen med saltbilen. Alla vill att saltbilen ska vara ute, men ingen vill hamna bakom den. Alla vill att centrum ska vara snöfritt, men vad besvärligt när det står en traktor mitt i en korsning!

Det finns flera personer som tagit det där med vägröjande och stökande på allvar, och som blivit dörröppnare därför. Jag tänker bland annat på Rosa Parks, ni vet den svarta kvinnan på bussen i Montgomery, Alabama. Hon var en av dem som kickade igång medborgarrättsrörelsen i USA på 50-talet. På den tiden var det så att bussarna var indelade i svarta och vita sektioner, och de fick inte blandas. Dessutom var det så att en svart person skulle resa sig om det klev på en vit person som inte fick plats. Nåväl, Rosa Parks vägrade en dag att flytta på sig, hon greps av polisen, men händelsen fick stor uppmärksamhet och ledde till att segregationen på amerikanska bussar förbjöds.

Jag tänker också på Sarah Wägnert, undersköterskan som i tv berättade om vanvård på sjukhemmet där hon arbetade. Det blev uppståndelse så klart, men socialtjänstlagen ändrades.

För mig är sådana här människor Johannes Döparens efterföljare. Eller som Jesus säger i dagens evangelietext: ”Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.”

Jag tror på en Gud, vars kärlek och godhet sprids i världen genom oss människor, alldeles oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Och alla längtar vi efter fullbordan av allt som utlovats av Gud och profeterna: Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ett ljus fram.

Jag är världens ljus, svarar Jesus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha världens ljus.

Ändå ser vi mörker omkring oss. Människor far illa på olika sätt, och att följa Jesus innebär ingen vaccination mot mörkret.

Snarare kan ett liv i Jesu efterföljd leda till missmod. Jesus säger: ” Vad ska jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ” Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: han är besatt”.

Ja, nog fick Johannes döparen skotta snö i motvind. Och Jesus också, för den delen. Det krävs envishet, styrka och mod. Att fortsätta sitt arbete i traktorn utan att ta åt sig av tutande bilister runt omkring. Är du inte klar snart? Var har du varit? Kommer du nu, äntligen, det var på tiden? Är det inte kristusrop, riktade till Gud för att världen ska bli lite bättre? Hör, du som har öron, säger Jesus. Men ibland verkar det som att både Gud och vi människor har försett oss med Årets julklapp, hörlurarna, så att vi inte tar till oss av intryck från varandra.

Men vi ska aldrig någonsin ge upp.

Aktuell ljusbärare den här veckan är Lucia. Hon sprider ljuset, även om förlagan Lucias liv i 300-talets Syrakusa bestod av mörker. Hon kränktes, hånades, fick sina ögon utstuckna och brändes på bål. På sätt och vis likna Lucia – Johannes. Hon vågade också stå upp för det hon trodde på och för hur hon ville leva. Hon hade integritet och ville leva på det sätt hon själv önskade, nämligen utan en man. Hennes seger var troheten till sin egen övertygelse. Hon vill inte leva som alla andra. Hon ville följa sin kallelse.

Så fortsätt öppna dörrar. Röj vägar. Himmelriket är nära. Släpp in frisk luft i ditt hjärta, ja släpp in Helig ande! Låt dig inspireras att tända ljus i världen, stå fast vid tron, hoppet och kärleken.

Och det handlar inte om att Jesus älskar, eller världens demokratikämpar fortsätter sitt arbete, utan där har vi alla del. Att göra gott där vi står, är inget specifikt kristet påbud. Det är ett allmänmänskligt etiskt krav. Men Gud är som uppdragsgivaren för oss alla, och där en tro börjar spira och växer fram, utvecklas också ett hopp och en meningsfullhet som inte grundas i en ideologi eller förening med organisationsnummer, utan ett hopp som återspeglas i Jesu ansikte, i hans liv och hans verk. Också för dig och för mig utgiven för att bevara oss till evigt liv.

Det är lätt att tappa modet när snön åter börjar yra efter att man ställt ifrån sig spaden, eller värre: när man läser i morgontidningen senaste nytt om skolskjutningen i USA. Då är det bra att läsa en Psaltarpsalm.

”Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud, och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud. Han som har gjort himmel och jord och hav och allt vad som finns i dem: han sviker aldrig sina löften.

Han ger de förtryckta deras rätt, han ger de svältande bröd.

Herren befriar de fångna, Herren öppnar blinda ögon. Herren rätar krökta ryggar, ger främlingar skydd, stöder faderlösa och änkor, men korsar de ondas planer. ”

Amen.



Nollad? Krönika i Skövde Nyheter 5 dec

Jag fick anledning att besöka en vårdavdelning i Västra Götalandsregionen och hamnade mitt i ett drama. Hjärtstopp på trean-ett! Är hon nollad?! vrålar en sköterska till en kollega som med vildsint blick försöker logga in på receptionens dator. En tredje hugger tag i en akutvagn och river ner en bunt papper från disken. Vänta! ropar IT-sköterskan hysteriskt. Jag måste kolla om hon är nollad först!


Stämningen på avdelningen är nu så förtätad att man nästan skulle kunna skära i den med osthyvel. Svävande mellan liv och död ligger en medmänniska på trean-ett och väntar på att datorprogrammet ska kicka igång. Vad hinner hon tänka? Anar hon tumultet? Vem får leva, vem får dö?

För sjukvårdsmänniskor är det här naturligtvis vardagsmat. Som teolog är jag väl insatt i den etiska diskussionen om vård i livets slutskede. Jag kan både kristdemokraternas och Torbjörn Tännsjös argument. Men här blev det så tydligt och konkret. Hjälp att leva eller hjälp att dö?

Till slut får vårdteamet tag i den information de behöver och vidtar åtgärder, och jag genomförde mitt sjukbesök i lugn och ro.

Men på kvällen reflekterade jag vidare över upplevelsen. Om jag blir akut sjuk, kommer de att försöka rädda mig då? Hinner jag dö i väntan på att de kollar min journal?

Jag kanske får sätta upp en lapp på dörren om jag blir inlagd någon gång. Hej personalen. Jag är inte nollad, så jag blir jättetacksam för återupplivning om det blir aktuellt. Jag skulle också bli jätteglad om ni kan prata med mig om jag blir ledsen. I gengäld kan jag lova att inte ringa på konstiga tider eller fråga onödiga frågor. Hälsningar Karin.

Om "icke-religiösa" stilla rum. Krönika i SLA 7 okt 2017

Meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Foto: Anders Litborn (publicerad på svenskakyrkan.se/skovde Li...