Krönika i Skövde Nyheter 29/3 om fosterdiagnostik och Downs syndrom

Tänk dig ett samhälle utan människor med funktionsnedsättningar eller sjukdomar. Tänk dig att alla är friska och starka, alltid på topp och presterar hundraprocentigt alla dagar om året. Ingen behöver glasögon eller hörapparat. Inhalatorer för astmatiker, huvudvärkstabletter eller rullstolar är ett minne blott.

Det låter rätt knepigt, eller hur? Men drömmen om det perfekta samhället lever, och då och då påminns man om vilka konsekvenser det får. Vad är önskvärt och vad är icke?

Diskussionen om fosterdiagnostik har tagit ny fart. Forskning visar att det år 2030 inte kommer att existera några människor med Downs syndrom, för redan i dag aborteras nio av tio ofödda med denna kromosomförändring.
Det sk KUB-testet, som också finns i Sverige sedan några år tillbaka, innebär enligt vårdgivaren att de blivande föräldarna får information om sitt foster. Men det är inte hela sanningen. Man letar aktivt efter vad man beskriver som avvikelser, och särskilt nämns Downs syndrom i dessa sammanhang.

Kopplingen fosterdiagnostik och abort är etiskt problematiskt, eftersom det handlar om den fria aborträtten (vilken jag värnar) i relation till den oföddes människovärde. Då handlar det inte längre om att avbryta en graviditet, utan dessutom om att avbryta en graviditet på grund av att man aktivt väljer bort ett barn med Downs syndrom eller något annat funktionshinder.

Det måste vara vars och ens fria val, säger någon. Absolut. Men konsekvenserna av att kunna välja måste ibland ifrågasättas. Någon debattör menar att vi i framtiden inte bara ska kunna leta efter och därmed kunna välja bort barn med Downs syndrom, utan också andra avvikelser som kan spåras genetiskt. Vem får finnas?
Människovärdet får aldrig någonsin knytas till våra förmågor, våra utseenden eller egenskaper. Gud gör inga måndagsexemplar.

Länkar:DN:Dålig kunskap inför KUB-test
Jonas Helgessons krönika i Dagen
Torbjörn Tännsjö på Newsmill: Ingen katastrof med ett samhälle utan funktionshindrade
Hanne Kjöller: Fosterdiagnostik i doktor Mengeles fotspår

Läs även andra bloggares åsikter om
, ,

Bevisat: Religion gör dig lycklig

DN publicerade igår nyheten att religion gör oss lyckligare. Ingen överraskning, men det är alltid roligt att få det bekräftat.

Välkommen Åke Bonnier - här möter du Mirjam och Mose!

Så har vi idag med stor majoritet valt Åke Bonnier till näste biskop i Skara stift. Välkommen Åke, hoppas du ska trivas hos oss!

Med detta har facebookgruppen Mirjam eller Moses gjort sitt för den här gången. Men tro nu inte att det är slut med det. Naturligtvis finns det behov av en mötesplats på nätet för oss som gillar Skara stift, och därför kommer jag idag att starta facebookgruppen Mirjam och Mose - forum för oss som gillar Skara stift.

Alla som definierar sig som gillare av Skara stift kan vara med, och vilket innehållet blir bestämmer vi tillsammans. Nyheter om vad som händer i stiftets alla hörn, kyrkomötesmotioner som vi behöver diskutera, och lite snällt skvaller så klart.

Så, välkommen med! Varför kallar jag gruppen Mirjam och Mose? Jo, därför att i Skara stift finns massor av kompetenta människor så som Mirjam och Mose var. Åke Bonnier kommer inte att vara ensam på toppen, vi är massor med folk som finns med och vill vara med att vara kyrka i Skara stift.

Så vill jag också rikta ett stort och varmt tack till de kandidater som ställde upp i biskopsvalet, och till alla som engagerat sig.

Och kom ihåg, Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan hoppets och kärlekens ande!

På återseende.

Valresultatet i Kyrkans tidning
Dagen

Allergiskt

Det var den 81-årige mannens sista önskan att hunden skulle få vara med vid begravningen. Men kyrkoherden i Kropps församling säger nej med hänsyn till allergirisken och menar att man skulle behöva sanera kyrkorummet efteråt.

Jag kan tänka mig att det finns flera vid begravningar förekommande växtarter som är minst lika allergena som hundar. Inte saneras väl kyrkorummet för att en påsklilja varit närvarande?

Läs mer på kyrkanstidning.se

Sveriges Radio och Lotta Bromé

Vi har ett resultat i biskopsvalet - grattis Åke Bonnier och Staffan Grenstedt!

Åke Bonnier 278 röster
Staffan Grenstedt 91 röster
Catharina Segerbank 68 röster
Jacqueline Björnram 58 röster
Mats Hermansson 43 röster
Carin Åblad Lundström 38 röster
Sonja Grunselius 11 röster

Krönika om biskopsvalet. Skövde Nyheter 29/2 2012

Medan Sveriges kommande statschef utsetts redan i livmodern är det en mer omständig procedur att få fram en ny biskop i Skara stift som efterträdare till Erik Aurelius. Det har varit en lång process där kriterier och sökprofil diskuterats. Frågan om biskopens kön är trist nog fortfarande aktuell. Det finns röster som höjs för att vi absolut måste ha en kvinna som ny biskop, precis som det finns de som säger att vi absolut måste ha en man. Jag vänder mig med emfas mot båda resonemangen.

Sedan 1958 har kvinnor och män kunnat vigas till präster och därmed också till biskopar i Svenska kyrkan. Trots det, var det inte förrän 1970 som Margit Sahlin som första kvinna blev kyrkoherde, 1990 som Caroline Krook blev den första domprosten, och 1997 som Christina Odenberg biskopsvigdes för Lunds stift. År 2000 var 31 % av Svenska kyrkans präster kvinnor, och i nuvarande biskopskollegiet finns elva män och tre kvinnor.

Jämställdhet på djupet uppnås inte genom att biskopsstolar eller andra ledarpositioner öronmärks för kvinnor utan hänsyn till andra kriterier än könskriteriet. Min erfarenhet från biskopsval är att kvinnor tenderar att tacka nej till kandidatur i högre utsträckning än vad män gör, och det är ett bekymmer. Kvinnor behöver kliva fram och ta ansvar på alla nivåer i samhället.

Ett ytterligare argument för att inte ”inkvotera” en kvinna, är att vi inte ska upprepa historiens misstag. Att kvinnor hållits tillbaka i årtionden, ger inte skäl till att vi nu ska hålla tillbaka män. Kön är inget kriterium för att vara en bra biskopskandidat. Det är det för kvinnoprästmotståndarna. Låt oss inte hamna i den fällan.

Eftertanke i Kyrkans tidning, 2 sönd i Fastan

Jag tillbringade en eftermiddag på biografen i Skövde. Äldste sonen och jag upplevde George Lucas legendariska film ”Star Wars I – Det mörka hotet”, där konflikten mellan Handelsfederationen och folket på planeten Naboo trappas upp mellan den onde Darth Sidious stridsdroider på ena sidan och jediriddarna på den andra. Iförda 3D-glasögon levde vi oss in i händelsernas utveckling.

De skruvade berättelserna till trots, känns kampen mellan ont och gott igen som ett återkommande tema i de allra flesta kulturer och religioner och i de flesta människors liv. Frågan om livets mening är inte aktuell eller relevant, sa biskop Erik Aurelius nyligen vid en prästfortbildning, utan det är frågan om lidandets mening som är central för människor som befinner sig i trångmål. Och lidandet mening har i mångt och mycket att göra med just kampen mellan ont och gott.

Jag bär med mig bilden av lasersvärdslutstriden mellan Obi Qui-Gon, Obi-Wan och Darth Maul när jag läser evangeliet om den kananeeiska kvinnan och hennes demontyngda dotter. Demoner brukar i judisk-kristen tradition förknippas med onda krafter som vänt sig mot Gud. Det vi får veta om situationen, är att flickan plågas, och hon plågas svårt. Idag hade vi säkert använt en annan terminologi om hennes tillstånd, men i urkyrkans tid ansågs det vara demoner som orsakade plågor av detta slag.

Nu möter de Jesus, och ber honom om hjälp. Jesus avvisar dem först, eftersom det primärt inte ingår i hans uppdrag att hjälpa dem. Verksamhetsindelningen är tydlig här: de förlorade fåren av Israels folk på ena sidan, de övriga på den andra. Men påstridighet och god argumentation lönar sig, och Jesus säger till slut de förlösande orden.

Det är ingen lättköpt seger, och söker vi enkelhetens väg får vi leta på andra ställen än i Bibeln. Berättelsen om Jakob och Gud vid Jabboks vad visar tydligt att det ibland krävs brottningsmatcher nätterna igenom med Gud innan välsignelsen är ett faktum. När ångesten river som krattor i själen kan det vara svårt att hålla ut tills dagen gryr, men ljuset kommer.

En sak vet du och jag som varken Jakob eller de kananeeiska kvinnorna kände till. Vi har inte bara långfredagens plåga utan också påskdagens nyväckta liv. Vi vet att kampen är vunnen. Livet vann, dess namn är Jesus. Det handlar inte om hur stark vår tro är, utan om vad Jesus gjort för oss. Det handlar inte om att det ska bli som vi vill, utan att allting en gång ska bli helt och fullkomligt för att Gud vill det.
Vi behöver inte kriga. Kriget är redan genomfört. Här var mellan ljuset och mörkret en strid. Dock segrade ljuset för evig tid. Kraften är Guds och ingen annans, och må Guds kraft alltid vara med dig!

Om "icke-religiösa" stilla rum. Krönika i SLA 7 okt 2017

Meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Foto: Anders Litborn (publicerad på svenskakyrkan.se/skovde Li...