Nej, Erika Ascot, tjejen som bloggar på Black Ascot om sitt liv som föräldralös boende hos sin styvmoster på Östermalm med 850 klänningar och fem kakelugnar och går berusad till skolan för att orka med naturkunskapen och som har oskyddat sex och experimenterar med droger finns inte på riktigt.
Trots att hon har addat mig på Facebook och vi följer varann på twitter så är hon en litterär skapelse av Malmöoperan som ett led i deras marknadsföring av uppsättningen av Samuel Barbers 1950-talsopera ”Vanessa”. Erika i operan bloggar på Black Ascot.
Men även om Erika inte finns på riktigt så finns hon. Det finns tyvärr många tjejer och killar som Erika Ascot.
"Plommonvin och skärsår! Är det vad ungdomen behöver för att känna att de lever?
Javisst säger jag, och ler dekadent. En mörklila droppe i mungipan. Det är nya tider nu!"
"Orkar inte lyssna mer. Kastar mig in i sidensvärta från Givenchy och lämnar våningen för att bli dödsfull så snabbt som möjligt. Yva är alltid den bästa väpnaren vid sådana tillfällen. Vi delar en, två, tre flaskor Riesling på en kvartersbar, håller varandra i handen. På tredje flaskan ringer vi Carl och Phillip. Allt är som vanligt. Varje helg en upprepning av den förra. Vi vet vem som står bakom varje gatuhörn. Carl och Philip till exempel. De möter oss i korsningen till Jungfrugatan. De vill ha sex och Mai Tais. Allt är som vanligt."
Och så finns det kyrkliga medarbetare som inte tycker att de har något att säga dagens ungdomar och konfirmander. Alltså, säg inget. Bara var. Bara finns. Säg det som behövs. Visa en bild av Jesus. Bara öppna era församlingshem. Bara hjälp dom att sätta gränser. Våga vara vuxna.
Världen är för viktig för att ni ska sitta på era arbetsrum och skriva predikningar. Var predikningarna istället. Nu är det på riktigt.
