"Hej Karin! Hur ser du på helande? Alltså när präster påstår att folk blir helade genom handpåläggning och förbön? Finns det en gemensam hållning inom Svenska kyrkan om det här?
Läste en artikel i Dagen om en gudstjänst anordnad i Storkyrkan tror jag(Sthlm) där Oas hade en gudstjänst med präster som påstod att ett foster med Downs syndrom visade sig ej ha det vid födsel, och prästen påstod att det berodde på förbön! Blev så upprörd över påståendet. Vill veta hur man inom SvK ser på det här? Det känns oerhört främmande för mig!"
Karin svarar: Tack för din fråga, som innehåller tankar som jag tror många bär på. Först och främst tror jag att det inte finns någon gemensam hållning i Svenska kyrkan angående helande. En minsta gemensamma nämnare tänker jag dock är att vi tror att Gud är aktiv och tar aktiv del i människors liv. Människor har alltid bett till Gud om saker och tillstånd som är betydelsefulla för oss. Att ha en god hälsa och goda förhållanden i övrigt är verkligen betydelsefullt.
I nästan varje offentlig gudstjänst ber vi för sjuka i en allmänt hållen förbön, människor tänder ljus för varandra osv. Enskild förbön förekommer också som en självklarhet.
Det som en del vänder sig mot, är bruket att i offentliga sammanhang kalla fram människor för handpåläggning, ofta under suggestiva former. Frågan är om en karismatisk och suggestiv miljö ökar förväntningarna hos människor på ett snabbt ingripande från Gud.
Flera frågor har jag själv ställt mig i det här sammanhanget. Först och främst får man fråga sig varför den man har framför sig vill bli "helad". Handlar det om att inte ha tagit in att livet består av både "pleasure and pain"? Handlar det om en besvikelse över bemötande från sjukvården? Låter han eller hon bli att ta sin medicin för att lita på ett religiöst mirakel? Vad har människan för syn på sin sjukdom? Handlar helanderesultat om ett bevis på stark tro? Bryr sig inte Gud, om inte jag blir helad? Och vilka sjukdomar är möjliga att hela? För Gud är allt möjligt, förvisso, men att jubla över att ett foster med Downs syndrom blivit "helat", tycker jag tyder på en mycket tveksam människosyn.
Jag tänker att det måste vara viktigt att möta människan i ett enskilt samtal först och främst, i stället för att uppmuntra till handpåläggning i storsamling.
Instruktionen i Jakobs brev kap 5 tycker jag visar på enskildheten i förbönen:
"Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom.
Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat skall han få förlåtelse."
Därmed inte sagt att det finns någon automatik i botandet. Guds vägar är outgrundliga. Mirakler sker, men vi kan inte beställa dom. Man vet heller aldrig vilka konsekvenser ett uteblivet resultat kan få. Och är det inte en vettig uppgift att hjälpa våra medmänniskor att leva med våra svagheter, istället för att "kräva" hundraprocentigt god fysisk och psykisk status livet igenom? Livet ser inte ut så - det är bara att konstatera och försöka lära sig leva med. Sinnesrobönen har hjälpt mig och många.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Så tänker jag också att vi människor är lämnade till varann. "Ska jag ta vara på min bror?" frågar Kain i Gamla testamentet, och svaret är ett entydigt ja. Sjukvård, äldreomsorg och vanlig medmänsklighet är i bästa fall tecken på godhet i världen och kan betyda skillnaden mellan liv och död för oss.
Jag tror också det finns en poäng i den medmänskliga kontakt som ett förbönstillfälle ger. Kanske det kan vara nog?
Uppdatering: Artikeln i Dagen
