Jag hoppar baklänges en halvmeter när jag läser förre biskopen Lars Eckerdals kommentar i tidningen Dagen angående den anställda på stiftskansliet som reagerat oerhört negativt på det som biskopen emeritus tolkar som en "kärvänlig klapp".
- Vad skulle polisanmälas? Det som beskrivits var en kärvänlig klapp, det var dumt, men det är inget som man polisanmäler.
Jaha. "Det som beskrivits" - vem har beskrivit? Uppenbarligen är det inte kvinnans version det refereras till. Vid sexuella trakasserier är det alltid den som blir utsatt som har tolkningsföreträde.
Som kyrka, med uppdrag att förmedla evangeliet om varje människas unika värde och vårt gemensamma ansvar att stå på den svagares sida, måste vi ta dessa frågor på största allvar. Vi måste våga se att sexuella övergrepp förekommer även i våra sammanhang.
Sexuella trakasserier betyder ovälkommet uppträdande av sexuell natur eller annat uppträdande grundat på kön, som påverkar kvinnors och mäns integritet på arbetsplatsen och som skapar en skrämmande, fientlig eller förnedrande arbetsmiljö. Detta kan inkludera ovälkommet fysiskt, verbalt eller icke verbalt uppträdande.
Givet ovanstående är det alltså självklart att en sån här incident bör polisanmälas.
Så är det vår kyrkliga kultur. Visst, vi är en kramkyrka i många fall. Det kramas till höger och vänster. Men de flesta av oss vet var gränsen går. Våra slutna själavårdsrum kan vara problematiska. På pastoralinstitutet fick vi lära oss att kvinnliga präster inte ska ha manliga konfidenter.
Jag tror i alla fall att vårt kramande bör gå hand i hand med en reflektion över andras personliga integritet. När är det ok med en kram, och när är det inte?
Dag Sandahl kommenterar
Kyrksyster kommenterar
Hosanna kommenterar
Andra bloggar om: sextrakasserier, jämställdhet, Svenska kyrkan, intressant
