Nej, i stället handlar det om en bekännelsekamp. Är Gud en och densamme?
"Om vi plockar bort sak efter sak som Guds Ande undervisar om i Bibeln,
hur kan vi då veta att vi inte ratat vad Gud själv har sagt kanske inte minst
som vägledning för människor i vår tid?"
skriver Grunnan och jag önskar att han kunde problematisera sin egen tes. Är dödsstraff inklusive häxbränning Guds vilja? Är slaveri Guds vilja? Är förtryck och förföljelse av homosexuella Guds vilja? Uppenbarligen, enligt ledarskribenten, i vilket fall kan det inte uteslutas.
Så kommer slutklämmen, där Grunnan förevisar prästvigda kvinnor till helvetet.
"Vi vill inte svika den Korsfäste genom att välsigna sådant som Guds ord
förbjuder (Jud 7) eller genom otydlighet uppmuntra prästvigda kvinnor att handla
emot ”Herrens bud” och därmed riskera sin salighet (1 Kor
14:38). " (Mitt förtydligande.)
Det här är bland det grövsta jag läst från kvinnoprästmotståndarsidan, och det visar hur långt Missionsprovinsen och Svenska kyrkan står från varandra. Jag önskar att Per Anders Grunnan kunde öppna sin Bibel och läsa om allt gott som kvinnor gjort (det lilla som passerat männens nålsöga) för Kristus. Sara, Hanna, Miriam. Marta och Maria, Maria från Magdala, Elisabet, och inte minst Lydia och de andra kvinnorna som upplät sina hem i den tidiga kristendomens historia.
Men, trots Grunnans varningar, är jag inte rädd. Jag väljer att följa Paulus direktiv om rättfärdigheten: genom tron och icke genom gärningar (Rom 3:28,) samt Jesu ord i Johannes evangelium 14:1:
"Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig."
