I veckans Kyrkans Tidning skrivs om den kritik som från olika håll framförts mot Svenska kyrkans sätt att hantera lämplighetsprövning och antagning av präst - och diakonkandidater. Tidigare i år har också skrivits en motion till kyrkomötet som behandlades av Tillsyn- och uppdragsutskottet.
Problemet är inte att lämplighetsprövning tillämpas. Det är en bra modell som kommer att utökas till att även gälla för kyrkomusiker, om den föreliggande utredningen om kyrkliga utbildningsorganisationen blir verklighet. Och visst är det bra att människor får hjälp - på ett tidigt stadium - att se om präst eller diakonyrket är något för dem.
I vår lutherska tradition säger man att både inre och yttre kallelse ska föreligga för att prästvigning ska ske. Den inre kallelsen är upplevelse och erfarenhet av att Guds kallelse. Den yttre handlar om att församlingen kallar - och i vårt system är detta delegerat ytterst till biskopen.
Varför då blivande kyrkomusiker ska lämplighetsprövas kan möjligen förklaras med att den yttre kallelsen handlar om Förtrogenhet med Svenska kyrkan, personlig mognad och kunskap i sitt ämnesområde, samarbetsförmåga, kulturell medvetenhet, ansvarstagande och ledarskap. Och det skadar inte att alla kyrkoarbetare i någon mån omfattar allt det där.
Hur är det, kantorn och församlingspedagogen, pratade ni om kallelse på era utbildningar och med era kollegor?
Min egen lämplighetsprövning och antagningskonferens gick som synes förvånansvärt bra. Men jag funderar ändå ibland på vad det gör med en som människa att under flera år av sitt unga vuxna liv (när man precis kommit ifrån betygshets och tonårsnojor) vara under lämplighetsprövning.
