Jag är faktiskt uppvuxen inte alls långt här ifrån. Ett par mil söderut där Göteborgs stift börjat inträda. Åker man härifrån åt Varberg kommer man till en liten församling som heter Berghem, med en vit kyrka med blå kyrkbänkar. Där hade man så sent som på 80-talet katekesförklaringar i fastetid och alltid svart kappa på prästen. Ett par gånger om året var det nattvard, och det visste man för att söndagen innan kom prästen ut igen efter postludiet, ställde sig i kyrkgången och höll nattvardsförhör med församlingsborna.
1987 blev vi skarastiftare, och jag upplevde en annan slags Svenska kyrkan. I Kyrkans Ungdom i Marieholmskyrkan i Mariestad fick vi formulera tron och tankarna i lugn och ro utifrån oss själva, vi hade veckomässa och åkte på läger, och kunde till och med sjunga Simon and Garfunkellåtar i ungdomskören.
Vad jag vill säga med det, är att jag tror att det är viktigt att ha klart för sig att förändring är relativt. Vi har inte alla samma utgångpunkt för förändring, så därför kan detta ämne vara vanskligt. Men om vi utgår från något, till exempel att vi verkligen är en öppen folkkyrka, åt vilket håll rör vi oss?
Somliga menar att vi går mot en medlemskyrka. Utträdena gör oss fattigare – både på människor och intäkter – så då skulle vi strama åt vårt uppdrag och rikta in oss på dom som är innanför skranket, dvs är medlemmar.
Jag tror tvärtom, att vi behöver fördjupa vad det är att vara folkkyrka. Från min schartauanska bakgrund har jag med mig att det är viktigt att alla nås av evangeliet – vilket i ock för sig inte är en unik tanke. Kyrkan är ingen förening, vilken måbrarörelse som helst. Vi tror att vi har ett budskap som håller att leva och dö på. Därför är folkkyrkotanken vår bästa missionsstrategi.
Vi finns överallt i hela Sverige, plus i 25 länder världen över. Bland folk, för folk, med folk och ibland…som folk. Församlingen har ansvar för den kyrkliga verksamheten för alla i församlingen. Och i spänningsfältet mellan församlingens medlemmar och dom som ännu inte är det, eller har varit, finns missionsfältet som innebär generositet och en inbjudande hållning när det gäller vår grundläggande uppgift: gudstjänst, diakoni, undervisning, mission. Där utgör våra kyrkliga handlingar en mycket viktig del av vårt gudstjänstliv.
Och om vi blickar lite längre än vår Kyrkoordning, så ger Jesus inga andra instruktioner än att evangelium ska spridas till alla folk. Och för den som oroar sig för att ickemedlemmar ”snyltar”, så kommer det alltid att finnas folk om tjuvåker på tunnelbanan, knycker vindruvor på ICA och läser Expressen på fel sida kassan.
Det får vi räkna med, och varför inte vara generösa där? Se att det faktiskt kan vara så att den utträdda släktingen som ändå, efter samtal, får sin begravning i kyrkan ändå, kanske kan leda till att någon inträder efter den gudstjänsten, efter att ha sett hur kyrkan fungerar?
Eller den nya körmedlemmen som inte är kyrkotillhörig, men har fattat det som Jesus sa en gång: ”Kom med och se!”
Går inte budgeten ihop i slutet av året får man kanske fundera på andra intäkter – varför inte låta lokala företagare annonsera i församlingsbladet?
På tal om att vara i kyrkobyggnader, förresten. Det pratas rätt mycket om fastighetsskatten just nu. Hur hög och varför eller varför inte. Men vi har en annan fastighetsskatt att vara hemskt stolta över – nämligen evangeliet som förkunnas i våra fastigheter. Ni fastighetschefer, ni är inte vilka chefer som helst ni.
Vid kyrkomötets öppnande förra året sa Anders Wejryd så här:
”Det finns ord som inte blir sagda om vi inte säger dom. Och det finns upplevelser som inte blir upplevda om inte kyrkan upplever.”
Så tänk vad mycket vi gör för varandra och med Gud i vår kyrka! Bullbak och babysång, konfirmander och sopplunch. Kyrkoråd och snöskottning, predikan och budget. Körsång och kyrkobokföring.
Allt för att vi inte kan låta bli att tala om det vi har hört och sett. För att vi vill ge en motbild till den bild av människan som alltför ofta sprids i media, som maktgalen, girig och oduglig. För alltid är det något som ska förändras.
Men: Gud ser oss på ett helt annat sätt. Gud skapade oss nästan till en Gud, med ära och härlighet krönte han oss.
För oss som jobbar med till exempel barn är det inte svårt att se. Det var inte svårt igår eftermiddag när våra fyra särskolekonfirmander glatt stämde in i den gamla folkkyrkorökaren ”Det lilla ljus jag har…ljuset ska lysa överallt för det har Jesus sagt!”
Men…hur blir det sen? När barnet i dopklänningen växer upp till tonåring och spelar World of warcraft och aldrig lämnar datorn?
Eller när föräldrarnas tankar om ”släkten följa släktens gång” med romantiska planer för barnbarnens antågande förbyts i tröstlösa resor till inseminationskliniken och viskningar från småstadens skvallerpatrull eller…
Eller när somliga av våra församlingsbor inte kan gå hand i hand med sin älskade av rädsla för att bli nerslagen?
Hur är det då med Guds avbild och kyrkans positiva människosyn?
Hur kan vi göra så att det inte bara är vackra ord?
Just nu diskuteras om vi ska fortsätta ha vigslar i Svenska kyrkan. Den statliga utredning i äktenskapsfrågan som nu är på remiss föreslår en könsneutral äktenskapslag, och en del menar att eftersom äktenskapet är reserverat för en man och en kvinna i samma äktenskap, menar nu en del att det är bättre då att vi inte har någon vigselrätt, så att ingen behöver få sitt samvete kränkt på jobbet.
Gudstjänstutskottet menar att det är viktigt att kyrkan har en öppen och inkluderande hållning till människor i olika livssituationer och med olika sexuell identitet. I undersökningar om människors argument för att stanna kvar i Svenska kyrkan har det tydligt framgått hur viktigt ett positivt bemötande i samband med kyrkliga handlingar är. Frågan om vigselrätten handlar således såväl om kyrkans vara som om hennes göra.”
Jag menar också att vi bör värna vår vigselrätt. Dels för att det är djupt folkligt förankrat, dels för att det inte finns skäl att nu plötsligt ändra inställning, bara för att samkönade par äntligen får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda – att ingå äktenskap. Att kyrkan nu skulle säga nej tack, efter allt detta med välsignelsegudstjänsterna, känns rätt knepigt. För många handlar det om vad äktenskap är egentligen – handlar det främst om att få biologiska barn tillsammans, eller handlar det främst om ett löfte om livslång kärlek och trohet.
År 2005 beslutade kyrkomötet att man tar avstånd från fördömande, skuldbeläggande och diskriminering pga. sexuell orientering.
Det handlar också om att sprida kunskap, för att motverka fördomar, bland konfirmander och folk i största allmänhet.
Så långt pride.
Frågan är då vilken självbild vi som församling kan ha. Ska församlingen vara något som definieras som något som har en huvudgudstjänst varje vecka och kyrkoråd? Eller är församlingen alla som på en viss plats en viss tidpunkt bär erfarenheter av Gud? Är det dom som firar gudstjänst?
Eller ska vi acceptera att församlingen är en samling människor som inte alls alltid samlas till gudstjänst, men som finns inom ett visst område? Som kommer till oss och knackar på dörren emellanåt och vill något stort för sina barn eller för sig själva?
Och ska det inte vara möjligt att få tillhöra en annan församling än där man bor, om det är där man engagerar sig?
Och vad känner folk för tillhörighet, till sin lokala församling eller till Svenska kyrkan som helhet?
Vad betyder det att vi lever i ett nätverkssamhälle, där vi vill ha lite samhörighet här och där, men kanske inte lägga ner hela vårt liv i ett enda projekt?
Ska rum för förkunnelse finnas också utanför våra egna byggnader, och hur ska det i såfall se ut?
En självbild för församlingen är en plats där barn och ungdomar får plats, på riktigt. I kyrkoordningens portalparagraf:
”I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet”.
Låter vi det märkas? Får vi dom resurser vi behöver till konfirmandarbetet? Och vad gör vi för barnen mellan 6 och 12 år? Hur ser vår närvaro i skolorna ut? Är det prioriterad verksamhet?
Ja – rätt ofta är det så i våra församlingar – och även om vi ibland lever med snål budget så är vi grymt duktiga på det vi gör! Fortfarande kommer föräldrar med sina barn till kyrkan, leker och busar och ber Gud som haver. Fortfarande kommer skolan på jul – och påskvandring, lika förväntansfulla varje gång. Och fortfarande kommer tonåringarna till ungdomsgården – för att träffa kompisar och vuxna som faktiskt bryr sig.
Tänk vad mycket vi får vara med om! Och Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens och kärlekens!
Till sist vill jag lägga upp den här bilden, som jag tycker säger så mycket om oss som försöker anstränga oss i Guds rike. Vi kan egentligen ta det lugnt. Vad kan vara mot oss när Gud är med oss?
Tack!
Andra bloggar om: könsneutralt äktenskap, vigselrätt, Svenska kyrkan
intressant
