Ett år av pandemi

Det har gått ett år sedan coronaviruset klassades som pandemi. Ett år sedan vi ställde om skolorna till distansundervisning. Ett år sen några av oss hamstrade pasta och toapapper. Ett år sen vi lärde oss att vi har en statsepidemiolog. Ett år sen det första dödsfallet i denna farsot som fått namnet covid-19.  


Ett år sedan vi började samlas kring lägerelden, först varje vardag klockan 14, sedan tisdagar och torsdagar. Först samlades myndighetspersoner och journalister på de här presskonferenserna, sedan började några redaktioner trevande vara med på länk, “Hörs jag?”, och numera är det väl bara en programledare kvar i studion. 


Siffrorna går upp och går ner. Det är platåfaser och den där kurvan som ska plattas till. Det mäts r-tal, t-celler, antal provtagningar och antal smittade. Skulle vi uppnå flockimmunitet? Hur många fick vi vara i det här sammanhanget, och vad är klockan, ska munskyddet på? Eller just det, hela tiden, på bussen, om det är trångt. Kö till mjölkhyllan, utökat bredband, få det att funka hemma, göra en del saker på arbetsplatsen, coronasäkrat. Viruset har sina behov, övrigt välmående har andra. 


Ytterligare behov av reflektion och etiska ställningstaganden! Att inget är helt svart eller helt vitt framstår med tydlighet. I gråzonerna trevar vi oss framåt och längtar efter dagen då socialministern deklarerar att nu går det att ta kunden i hand, om båda har vaccinationsintyg? Hur vet vi det? När blir vi befriade från detta elände? 


Men som sagt, inget är helt svart eller helt vitt.  Viruset, så ont i sig själv och så onda konsekvenser, har ljusglimtar för en del. Några berättar om livet som nu är lugnare - ingen morgonstress till jobbet, inga ansträngande sociala tillställningar och det är skönt att slippa jämföra sig med kollegorna när ingen varit på Kanarieöarna på höstlovet. Ja, förutom den som varit där och som nu får skämmas. 


Det är också tvärtom. Vaccinet, så gott i sig själv och så goda konsekvenser det för med sig, orsakar elände det också. Korruption, chefer går före i kön, “vi kan ju inte bara slänga slattarna som blir över”, länder som nu ser till att stänga gränser och exportvaror för andra som behöver. Coronaviruset visar att vi behöver vara solidariska. Det spelar ingen roll om alla i västvärlden är vaccinerade, för nog vill vi väl ut och resa igen? Och väl i Phuket vill väl ingen svensk råka ut för stängda barer och restriktioner på stränderna? 


Restriktionerna, ja. Jag läste att söder om Sahara har fler dött av malaria än av covid-19 och det drabbar främst barnen. I Uganda har det förebyggande arbetet nästan upphört. 


Men nu finns det saker att se fram emot. Fler blir vaccinerade, i alla fall i vår del av världen. Snart kommer värmen tillbaka, trots det lilla bakslaget med snöoväder som vi fick uppleva i förra veckan. Snart går det att sitta ute med termosmuggen, träffa någon som inte träffats på hela vintern, och vem vet, kanske vi kan träffas fler än 8 på midsommar? 



Föregångaren Emilia Fogelclou

För mig är internationella kvinnodagen en dag då jag särskilt tänker på de kvinnor som inte har det så bra som jag har det. I vår del av världen har mycket gått framåt även om det naturligtvis finns en del att önska. Men det är framförallt kvinnor och barn som får ta de värsta konsekvenserna av krig och konflikter, och inte minst nu i pandemin med skolstängningar, lockdowns och ekonomisk kris.. Att föda barn är bland det farligaste som finns och i bristen på sjukvård dör fler i samband med förlossningar. Och att vara instängd i karantän i sitt hem med en våldsverkande partner är en mardröm, var i världen en än befinner sig. 


Den här dagen brukar jag också rikta tacksamhetens tankar till dem som gått före och banat väg. Det finns många att nämna och minnas, men i år har jag fördjupat mig i Emilia Fogelklou, den första kvinnan i Sverige som tog teologie kandidatexamen. Hon föddes 1878 i ett helt annat Sverige än det vi idag ser. Hon var en mångvetande person och fick bland annat studera för den legendariske Nathan Söderblom som gjort så mycket för Svenska kyrkan och för fredsarbetet. 


Emilia Fogelklou lärde sig att se helhet bland alla delar, förstod att Bibeln måste läsas i sitt sammanhang och argumenterade för att kvinnor naturligtvis borde kunna få bli präster. Emilia ville själv inte bli präst, hon brann för undervisning och terapi. Men inte heller där var det okomplicerat att vara kvinna: intellektuella studier påstods vid denna tid vara farligt för unga kvinnor eftersom det skulle försvaga deras krafter som maka och mor, och att kvinnor skulle få tillträde till läroverkstjänster ansågs av vissa prominenta debattörer vara tecken på svensk kulturdegeneration. 


Efter att alltså ha blivit  inkompetensförklarats blev hon till slut erbjuden ett hedersdoktorat vid teologiska fakulteten i Uppsala och hon promoverades år 1941. 


Svenska kyrkan var vid denna tid statskyrka, religionsfrihet fanns ännu inte, men ett antal samfund vid sidan om med lite andra tankar hade nått vårt land. Vännernas samfund, eller Kväkarna som de också kallas, blev erkänt som samfund i Sverige 1937 och här fann Emilia en plats för sin andlighet. De tror att Gud finns i varje människa som ett inre ljus som vägleder och inspirerar. Hela livet ses som andligt och arbetet för fred, social rättvisa och humanitet är stort och viktigt. 


Emilia lyckades bättre med böckerna än med pannkakorna, och det kan vi vara tacksamma för idag. Hennes författarskap rör sig runt filosofi, psykologi och religion, särskilt mystik. Hennes skrifter om religiöst liv i Sverige ur den vanliga människans perspektiv ligger mig varmt om hjärtat. 


Hon fick uppleva att gå och rösta, se kvinnor tillträda riksdagsplatser, teveprogram och predikstolar. Vid 93 års ålder dog hon och begravdes intill sin man på Västra Alstads kyrkogård i Skåne. På hennes gravsten står: Ljus finns ändå. 


Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...