Decembersol. Krönika i SLA 20 dec 2021

En lågt stående decembersol skiner in genom köksfönstret och försätter mina växter i ett underbart ljus. Både ludisian och novemberkaktusen blommar med ljuvliga vita respektive rödrosa blommor. Aloe vera och palettblad får maka på sig - för nu får de traditionella julblommorna stå i fokus. Hyacinten börjar så smått veckla ut sina blad och snart spricker den! Nedifrån och upp, det är på gräsrotsnivå det händer. 


För bara några tior kan alla få den stämning som julblommorna ger till den som är lagd åt det hållet. Färg, form, doft och levande materia väcker något till liv hos oss granskogsfolk, och kanske är det lite nostalgi inblandat också. Vem minns inte barndomens krukväxter? Att med fingrarna gnugga ett blad Doktor Westerlund och känna den speciella citrusanstrukna doften får mig direkt tillbaka till 80-talet, och väntan på amaryllisens utveckling och utbredning är vardagslyx jag fortfarande värnar.


Våra julblommor tillhör det gröna kulturarvet men bär också en hel del historia bakom sig. Utan det inflytande som vårt land fick från medeltid och framåt, hade vi inte idag haft dessa blommor hos oss. Och studerar vi deras historia påminns vi om att livet inte alltid är en dans på rosor, milt sagt. 


Hyacinten, till exempel, är omnämnd redan hos de gamla grekerna. Enligt myten var Apollon ute och kastade diskus med sin älskade prins Hyakhintos, en yngling från Sparta. Oturligt nog, eller rättare sagt med stjälpande hand från den svartsjuke västanvinden Zephyr, fick Hyakhintos diskusen i huvudet och avled av sina skador. Sorgen blev förstås stor, och på platsen växte den första hyacinten upp till tröst.


Den vackra julrosen har också en dramatiskt historia med sig. Berättaren Thessalos förtäljer att läkaren Nebros under kriget mellan Delfi och Kirrha (500-talet f.Kr.) fick en idé om hur den tio år långa belägringen av Kirrha skulle kunna avslutas, nämligen genom att dricksvattnet skulle förgiftas med hjälp av julros. Så skedde, och enligt myten fick släktingen Hippokrates så dåligt samvete över hur hur läkekonsten här används i militära avsikter, så att han formulerade sin hippokratiska ed, ni vet den om att en läkare aldrig ska skada, om möjligt bota, ofta lindra men alltid trösta. 


Opp Amaryllis var ett radioprogram som nog många kommer ihåg från förr. Fem över sex på morgonen fick folk privilegiet att vakna till vacker musik. Titeln kommer förstås från en av Fredmans sånger av Carl Michael Bellman, där en ung fiskare uppvaktade den sköna Amaryllis och ville ta med henne på en romantisk fisketur om morgonen. Naturligtvis var det väl den sköna Amaryllis själv som skulle fångas in. Men vem blir inte glad över att komma upp på morgonen och se sin vackra, ståtliga, nyutslagna amaryllis och med den dra oss till ljuset? Och precis som amaryllisen, kan vi ibland behöva lite stöd. 


Det finns ju många blommor till jul, och det är omöjligt att få med alla. I denna julvecka vill jag ändå få med den utsprungna rosen av Davids rot och stam, från en av de medeltida psalmerna i vår psalmbok. Min önskan är att vår värld får uppleva lite doft av salighet, och en massa ljus och frid. 


En ljus vecka i Lucias anda. Krönika i SLA 13 december 2021

Luciadagen är här! När du läser den här krönikan kanske du redan har sett luciafirandet på tv, eller så har du om du önskar något att se fram emot. Också i år är många luciafiranden inställda eller omställda till digitala framträdanden. Det är självklart tråkigt, men blir en påminnelse om den omtanke som Sankta Lucia stod för. Hon ville sprida ljus, inte smitta. 


Jag läser några texter från förra året och jämför. Vi är i ett annat läge nu. Då tänkte många, att bara vaccinet kommer, så tar pandemin slut. Det blev inte riktigt så. Många positiva effekter för både individer och gemensamt och jag följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Men några tänker annorlunda och nu aviseras fler skillnader mellan den som vaccinerat sig och den som inte har det. Jag läser en anteckning från en sockenstämma från trakten. Den är från år 1772 och ger direktiv för hur folk ska bete sig vid gudstjänsterna, som var den tidens folksamlingar. Det var naturligt att alla i byn samlades på kyrkbacken, pratade med varandra och hörde sig för om det ena och det andra. När kyrkklockornas klang ljöd skulle dock alla bege sig in i kyrkan och inta sina platser. Men här kommer den särskilda uppmaningen: församlingen varnas för att vid sammanringningen stanna i vapenhuset och ställa till sorl och trängsel. 


Kanske var det för att prästen ville komma igång med gudstjänsten, men det där lilla ordet trängsel sticker ändå ut. Det föredömliga avstånd som luciatågets deltagare har till varandra (visserligen av brandskyddsskäl) kan också vara en inspiration. För även om många avståndsmarkeringar nu är borttagna från våra affärer, är det viktigt att hålla avstånd. Livet är tillräckligt besvärligt för många människor, och viruset kan åt den ene ge lindriga symtom med två veckors skön avkoppling i soffan, men för den andre en svårare sjukdom som kan medföra sjukhusinläggning och till och med död. Mycket fokus har förresten lagts på IVA-inläggningarna, men de vänner, företrädesvis kvinnor, som lider av postcovid eller långtidscovid, har en besvärlig resa att göra. 


Men när natten är som mörkast kommer Lucia med ljus och saffransbröd. Vårt nordiska luciafirande är ju ett smörgåsbord av folktro och kristna traditioner. Men traditioner är mer än vackra sånger och gott fika, de innehåller också en djupare mening som vi kan ta till oss, år efter år. En legend om helgonet Lucia berättar att hon bar ner mat till fångarna i deras mörka fängelsehålor. För att hon skulle kunna få med sig så mycket som möjligt, satte hon ljus på huvudet. Jag funderar på hur vi i vårt gemensamma samhälle agerar för att så mycket resurser som möjligt ska kunna komma dem till del, som idag bildligt talat befinner sig i de mörkaste fängelsehålorna. Det talas så mycket om hårdare tag och strängare straff. Mycket fordras av den som inget har. Vid ett tillfälle var jag med och firade lucia på en av våra kriminalvårdsanstalter. Där satt unga människor och lyssnade till våra sånger om ljuset, och många vittnade om att de aldrig hade upplevt något som liknade julstämning förut. Ja, det är lätt att döma andra med vit-medelklass-glasögonen på. 

Jag önskar dig en ljus vecka i Lucias anda!


Covidpass. Krönika i SLA 6 dec 2021

Nu är det spännande tider. Fram tills häromdagen visste jag inte ens att det finns någonting som heter Myndigheten för digital förvaltning, DIGG. Vad de gör är ganska solklart enligt hemsidan: samordna och stödja den förvaltningsgemensamma digitaliseringen i syfte att göra den offentliga förvaltningen mer effektiv och ändamålsenlig.


Den här förvaltningsgemensamma digitaliseringen har snabbt blivit aktuell bland oss som arrangerar allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än 100 personer. Även om det inte går att dra några strikta gränser mellan vad folk anser vara en andlig högtidsstund och sekulär konsert oavsett lokal, har vi i Töreboda pastorat bestämt att giltigt vaccinationsbevis ska gälla på konsert, och vid gudstjänst gäller de särskilda rekommendationer gällande avstånd som nu återinförts. 


Alltså har personalen laddat ner en särskild app från nämnda myndighet, för att i dörren tillsammans med specialutrustade kyrkvärdar scanna folk qr-kod och kolla deras identitet. Vi har övat att scanna och listat ut att det kommer krävas ficklampor och underställ utomhus i kyla och mörker, och hoppas att besökarna kommer i god tid. 


Precis som med i princip allt annat som gäller pandemin görs det här med dubbla känslor. Tro mig, vi har vänt och vridit på alla stenar. Vad som blir bäst för en del, blir sämre för andra. Det som gör en del tryggare, ser andra som djupt odemokratiskt. I ena vågskålen finns de som är fullvaccinerade eller har läkarintyg och vill gå på konsert, och i andra vågskålen finns de som inte vill vaccinera sig och kanske tycker att ingen borde få gå på konsert. Eller att ett begränsat antal ska få gå på konsert samtidigt. Det finns nog lika många åsikter som människor i den här frågan. 


Ingen som önskar kommer att bli utan att få sjunga Nu tändas tusen juleljus tillsammans med andra, men utan vaccinationsintyg blir det tyvärr inte tillsammans med Refreshments, Elisa eller på körernas lucia- och julkonserter. . 


Min grundmurade inställning är att kyrkorna alltid ska ge röst åt den som inte har samma resurser som de flesta. Ibland används det slitna uttrycket utsatthet, och idag behöver det inte handla om ekonomisk utsatthet, utan det är så många färdigheter som behövs i det samhälle som Myndigheten för digital förvaltning drömmer om. Därför har vi skrivit ut blanketter till folk som av olika anledningar inte kan ladda hem ett vaccinationsintyg. Vi gör heller inte fler begränsningar i kyrkorummen än vad vi behöver, utan det ska finnas möjlighet att komma till en gudstjänst med säkra avstånd, fullvaccinerad eller inte. Det handlar om den grundlagsskyddade religionsfriheten och om att andlig hälsa också måste få finnas med i vågskålen. 


När detta skrivs, fredag förmiddag, kan detta redan vara historia. Nu räknar vi med nya restriktioner, rekommendationer och föreskrifter, och är det en sak vi alla lärt oss under den här pandemin så är det väl att ha beredskap att snabbt ställa om. Om kyrkan så ska sjunga Nu tändas och läsa julevangeliet med med åtta personer i taget, så gör vi det. 

Jag önskar dig en fin adventsvecka!


Elektriskt. Krönika i SLA 22 november 2021

 Då har grannarna redan fått upp sina adventsstjärnor i fönstren, och trots att jag kan vara lite fyrkantig när det gäller traditioner kom jag på mig själv att bli väldigt uppmuntrad av tilltaget. Tiden mellan  vintertidsomställning och advent brukar vara hutlöst mörk och det här året där rimfrostens glitter i princip lyst med sin frånvaro tycker jag att det har känts extra mörkt. Några timmars strömavbrott en dag har ytterligare gjort att ljuset uppskattas enormt. 


I dagens läge är det väldigt svårt att vara utan elektriciteten. Förra veckans strömlösa incident i Stockholm ledde till kaos. I vårt fall gick det bra, men med en påminnelse om hur bra det är att vara väl förberedd för eventuella krislägen. 


För några år sedan visades utställningen Nordiskt ljus på Nordiska museet i Stockholm. Den påminde om våra särskilda livsvillkor här uppe i Norden, och vilken stor betydelse belysningens historia har haft och har. För många, in på 1900-talets början, var ljuskällorna inomhus få. Dagen var i princip slut när mörkret kom krypande. Elden i öppna spisen fick tjäna som värmekälla och ljuskälla. När glödlampan började spridas blev det lite skillnad. Det går ju att föreställa sig vilken skillnad det blev för exempelvis läskunnigheten hos allmogen! För välbeställda familjer fanns ljus från kristallkronorna och när de elektrifierades blev det ju ändå bättre. 


Men de gamla klassiska fotogenlamporna och vaxljusen får nu brinna lite nostalgiskt medan stearinljus och värmeljus är vanligare. En måltid är inte en måltid om det inte finns levande ljus närvarande, sa en gammal präst en gång och nog ligger det något i det. 


Så de elektriska adventsljusstakarna och stjärnorna får lysa tillsammans med allsköns julbelysning redan före första advent. Här finns det ju ingen standardisering utan det kan tydligen se ut hur som helst. Vissa kreationer med blinkande ljus tycker jag nog stör allmänheten på ett sätt som egentligen vore tillståndspliktigt. 


Men ju äldre jag blir, desto viktigare tycker jag traditionerna är. Adventskalendrar delas ut i kyrkorna och kommersiella varianter säljs i affärerna. År 1934 lanserades den första svenska adventskalendern med Aina Stenberg som konstnär, och hennes dalamotiv fanns med ända till 1964. De lantliga motiven - oavsett värmländsk eller palestinsk landsbygdsmiljö - vill påminna oss om ursprunglighet och bibliska budskap. 


Adventsljusstaken görs i ordning. Numera använder vi eldsäker mossa, men de små svamparna ska vara med. Fyra vita ljus som tänds i rätt ordning, och vilken ordning som är rätt finns det skilda åsikter om. Föreningen Folkkampanjen för adventsljusstakens rätta tändande förordar att vi börjar i den södra änden, utifrån tanken att vi undan för undan tar oss fram och lyser upp i riktning mot det norra och mörka. Men huvudsaken är väl att de tänds, och oavsett riktning börjar jag från vänster. Till jul byter jag från vita ljus till röda. 


Och hur bra och praktiskt det än är med elektriskt ljus, så är det skönt att släcka ner, tända levande ljus och koppla av. Jag önskar dig en fin vecka med de traditioner du har!


Stillsamt mot marken. Krönika i SLA 8 nov 2021

Till höstens särskilt karaktäristiska kännetecken hör utan tvekan höstlöven! Varma färger och skiftningar i rött, gult, grönt och brunt, i olika former beroende på vilket träd de sitter eller har suttit på. Lönnen är ju en favorit som också påminner mig om de vackra keramikfat Inga-Lill i Markuskyrkan gjorde på sin tid, just med stora blad som utgångspunkt. Hur många skövdebor med omnejd finns inte som har Inga-Lills löv hemma hos sig?


Löven är så härliga att gå i! Torra, sprakande att trampa runt, sparka lite grann och se dem virvla runt. En begynnande doft av jord och förmultnande påminner lite sorgligt om livets gång. Emilia Ahnfelt-Laurin översatte 1879 den vackra psalm 304: Lär mig, du skog, att vissna glad en gång som höstens gula blad: en bättre vår snart blommar, då härligt grönt mitt träd ska stå och sina djupa rötter slå i evighetens sommar.


Det är så lätt att bli nostalgisk när det handlar om höstlöven. I de trädgårdar jag minns från barndomen är hösten fylld av löv och lövhögar, nogsamt hopkrattade högar som vi barn älskade att springa i. Det var ju bara för mamma och pappa att börja om. Högarna lades på skottkärran för vidare färd mot den stora komposthögen för att bli vinterbostad åt igelkottar och andra djur. 


Det eftertänksamma räfsandet, föreställ er ljudet, har i dag på många platser bytts ut mot något rent vedervärdigt. Låt vara att det är mer kostnadseffektivt för entreprenörer och tidsbesparande för den moderna människan i ständig tidsnöd, men ljudet av en konventionell lövblås är dokumenterat farligt. Lågfrekvent kan ljudet färdas genom husväggar och därmed orsaka psykiskt lidande för den passive lövblåsaren, särskilt för den som trodde sig få någon sovmorgon under höstlovet. För den som själv tar sig an tingesten kan hörseln skadas efter fem minuter om inte adekvat hörselskydd används. 


Lövblåsaren har också blivit det senaste objektet att diskutera i miljöfrågan. Det handlar om bensindrivna tvåtaktsmotorer vilket ger skadliga utsläpp för både lövblåsare och omgivning. Följande är säkert obehagligt att veta, men kolmonoxid, bensinångor, ozon och kväveoxid är inte nyttigt att andas in. Naturvårdsverket ger besked: de flyktiga organiska föreningarna ger 124 gånger mer irritation i andningsvägarna än från en bil. Något bättre blir det med den dyrare bränslet. Men värst är dammet från vintergrusningen som lövblåsen rör upp och som folk andas in. 


Löven kan faktiskt få ligga kvar, eventuellt överkörda och nermalda av gräsklipparen. Näringsämnena går ner i marken, igelkottarna får någonstans att bo, och eventuellt kan en del löv krattas och läggas runt känsliga växter. Och inte minst får trädgårdsinnehavaren lite motion och utomhusvistelse som alternativ till padelträning eller skrotlyftande på gym. Ren mindfulness är det också att bara gå runt och prassla, höra barndomens ljud och känna dofterna från marken. Kanske även en parkarbetare kan ta sig fem minuter, lägga sig i en varsamt krattad hög, titta upp i träden och betrakta hur ytterligare ett löv stillsamt singlar ner mot marken? 


Helgon. Krönika i SLA 1 nov 2021

 Hur blir man ett helgon egentligen? Ett helgon i vardagligt tal är väl en person som har lagt den moraliska kompassen lite högre än oss vanliga, eller någon som är ovanligt godhjärtad. Så har vi de vanliga helgonen runt omkring oss: Skövdes eget skyddshelgon Sankta Helena eller Sankta Elin, redan övar barnkörerna inför firandet av Sankta Lucia och Sankt Staffan och en gång möts vi kanske av Sankte Per på andra sidan. Den som känner till den kyrkliga geografin i Skövde vet att vi förutom Sankta Helena kyrka också har Sankta Birgitta, Sankt Johannes, Sankt Lukas och Sankt Matteus kyrkor. Den fina Sankt Markus kyrka är sedan några år riven men namnet finns kvar om jag inte missminner mig i en av församlingens körer som ursprungligen hade sin hemvist i den lilla kyrkan i Lunden. 


Men vad är det här Sankt egentligen? Och vilka är det som blir en Sankt? Ordet sankt är fornsvenska och används som titel för den som är är helgon, alltså helig. Vad eller vem som är helig eller heligt varierar ju mellan olika kulturer eller sammanhang, men även detta ord kommer från fornsvenskan. Den som var helagher eller heligher var okränkbar eller fridlyst, och med den definitionen är vi ju alla heliga. Sedan kom betydelsen att knytas till det bibliska som knyter heligheten mer till Gud och det som är avskilt för att höra till Gud. 


De första kristna levde farligt under de första tre århundradena av vår tideräkning. Många blev avrättade för sin tros skull och blev martyrer, särskilt under kejsar Neros tid. Ett behov uppstod att särskilt uppmärksamma dessa, särskilt på deras dödsdagar då de firade nattvard vid deras gravar. Den som besöker Rom rekommenderas ett besök i katakomberna där flera av dessa är begravda. Där firades de kristna underjordiska gudstjänster för att undkomma myndigheterna. Flera kyrkor har också byggts på de första martyrernas gravar. 


Efterhand minskade antalet martyrer och fler personer blev förklarade heliga, såsom nunnor och munkar som man tyckte levt ett särskilt heligt liv. Inom romersk-katolska kyrkan finns sedan medeltiden särskilda procedurer och steg i helgonförklaringsprocessen. Kyrkan gör en grundlig utredning för att se om den vördnadsvärda kandidaten innehaft heroiska dygder, och sedan detta bekräftats behövs ett vetenskapligt undersökt mirakel som kandidaten ska ha utfört. När salighetsförklaringen är gjord krävs ytterligare bevisade mirakler för att påven ska kunna helgonförklara personen. Detta kan ju ta sin tid. 


Under reformationen, när Sverige fick evangelisk-luthersk statskyrka istället för att vara en romersk-katolsk kyrkoprovins, rensades mycket av helgonbilderna ut. Statyer och bilder av de bibliskt förankrade heliga Sankta Maria och de tolv lärjungarna samt Paulus kunde få vara kvar, men i övrigt är det Jesus som gäller. Antalet arbetsfria helgondagar har under åren reducerats kraftigt, och just i dag ser vi i almanackan att det är Allhelgonadagen, som dock är flyttad att firas på lördag med röd markering.  


I våra tider handlar väl allhelgona mer om att tända ljus på våra gravar, men kvar finns alltså lördagens Alla Helgons dag och söndagens Alla Själars dag. Jag önskar dig en fin vecka!


Vägbyggen. Krönika i SLA 18 oktober 2021

 Det finns företeelser som en kan tycka är obegripliga, dumma eller rent av oacceptabla. Den lätt morgontrötte i Skövde kan enkelt konstatera att staden snart är som ett litet fort där ingen knappt kommer varken in eller ut. Dessa vägarbeten! Givetvis förstår alla att det är för stadens bästa, för att det på sikt ska bli bättre framkomlighet och ja, givetvis vore det bättre om fler cyklade eller åkte kommunalt. Jag begriper mig inte på den snillrika ingenjörskonst som våra vägbyggen ger prov på. Jag förstår mig heller inte på den personal - eller projektplanering som åtminstone för utomstående betraktare ger vid handen att det grejas några timmar då och då på varje vägbygge. För ofta är det tomt på folk. Endast grävmaskiner och annat bakom avspärrningarna som vore de uppstoppade forntidsdjur på museum. 


Men nu grejas det ordentligt i Storegårdsrondellen och det är ingen idé att ta den vägen. Som en extra bonus börjas det nu på med ett nytt projekt i Aspelund, om en nu kan snirkla sig dit mellan de nya busshållsplatsbyggena på Mariestadsvägen. Ta inte Gustav Adolfsvägen bort mot ICA Norrmalm, då blir det små utflykter meddelst orangea skyltar i närliggande bostadsområde. Ska du till Skara får du vara extra uppmärksam i Hallenbergsrondellen som är full av avspärrningar och preliminära lösningar. 


Men det här är egentligen världsliga problem och vi får väl ha lite förståelse för att det tar tid att bygga ut cirkulationsplatser. I takt med förtätningen av vår stad med hundratals nya bostäder är väl frågan om det räcker. Och måste det byggas? Vore det inte underbart om den där tomten på Norrmalm kunde fått bli en underbar stadsdelspark? 


Det som verkligen är oacceptabelt är de vittnesmål om trakasserier av judar som åter kommit i dagen i samband med Internationellt forum för hågkomst av förintelsen och mot antisemitism. Det handlar om barn och tonåringar som fasansfullt berättar om att de möts av nazisthälsningar och mordhot. Vanliga 12-åringar i Malmö får klä skott för staten Israels politik och flera har slutat bära davidsstjärna och berättar helt enkelt inte om sin bakgrund. Så här kan vi inte ha det. Det är inte värdigt vårt land. I ett uppmärksammat debattprogram på tv reagerade sverigedemokraten på att hans regeringsalternativ kallades blåbrunt och debatten efter den debatten har varit intensiv. Jag tycker att vi inte ska relativisera nazismen och dess brott mot mänskligheten. Men Jimmie Åkesson måste förhålla sig och ta ansvar för sitt partis ursprung även om han idag inte står för det, liksom vi inom Svenska kyrkan måste förhålla oss till vårt arv som inte alltid håller för en närmare granskning med tanke på demokrati och yttrandefrihet. Var och en får ta ansvar för sitt sammanhang. 


Men utan att kasta omkring begrepp som brunsmetning eller enstaka incidenter måste vi förstå att varje gång en rasistisk kommentar, ett om judar eller muslimer eller asiater nedsättande skämt berättas och skrattas åt så flyttas anständighetens gräns. Jag skulle önska att fler, inklusive jag själv, kunde ägna mig mer åt att störa mig på främlingsfientligheten än på allsköns vägbyggen. 


Där världsproblemen blir lösta. Krönika i SLA 4 oktober 2021

Under sensommaren och tidiga hösten har jag som så många andra följt serien The Good Doctor. Handlingen är enkel men väldigt gripande: tittaren får följa en grupp läkare under utbildning och ta del av deras vedermödor både på avdelningen och privat. Det som gör att serien är mer än en vanlig sjukhussåpa är den starka karaktären Shaun som tack vare sin diagnos inom autismspektrat når resultat som ingen annan kommer i närheten av. Här finns en hel del att lära om inkludering och förståelse och att det inte är så farligt att vara olika.


Men det som slog mig redan efter ett par avsnitt är den nästan totala bristen på andra slags människor än just läkare på den här avdelningen. Annan personal finns som skuggor i bakgrunden, medan det är läkarna som står för all kontakt med patienterna. Inte sällan handlar det om att övertala dem till en viss behandling som de enligt amerikansk sed måste godkänna skriftligen. 


Men bortanför det hierarkiska och strikta finns något annat, och det vet väl var och en som befunnit sig inom vården. Förutom all personal finns det goda resurser inom sjukhuskyrkans omsorger och de röd - och vitklädda sjukhusvärdarna från Röda korset får ej glömmas bort i detta sammanhang. Jag hoppas att de snart kan komma tillbaka och lysa upp entrén i vårt sjukhus som just nu är så kalt och tomt. 


Allt det här kom jag att tänka på när vi idag firar Kanelbullens dag. Allt ska ju nuförtiden ha en egen dag, så varför ska inte detta läckra, enkla men sofistikerade bakverk inte bli hyllat? Dagen initierades 1999 av Kaeth Gardestedt på Hembakningsrådet och syftade till att öka intresset för hembakningen. Nu när många restriktioner är släppta och det är möjligt att försiktigt träffas igen är det säkert många som gläder sig över att träffas för en fika på stan eller hemma i någons kök. Och vad är inte bättre än att bjuda på en kanelbulle till kaffet? 


Kanel är faktiskt en nyttoväxt som i lagom doser sägs ha positiv effekt på blodsocker och insulinkänslighet. För mycket är inte bra - ämnet kumarin kan i höga doser skada levern. Som alltid handlar det om balans och rätta mängder. Kardemumma är inte så dumt det heller:  den innehåller antioxidanter vilket gör den antiinflammatorisk samt stärker immunförsvaret. Kardemumma innehåller även flera viktiga näringsämnen som järn, magnesium, kalium och C-vitamin.


Men oavsett smak och konsistens på bullen och dess funktion i fikasammanhanget tänker jag ändå att det viktiga är att människor möts och att den som behöver få någon att prata med också får det. Där är ju sjukhuskyrkan, sjukhusfiket och Röda korsets värdskap jätteviktigt. Den som råkat illa ut utomlands, eller som bara vill få lite hemkänsla, har kanske besökt Svenska kyrkan i utlandet där kanelbullen är ett självklart inslag. 


Och även i sjukhusserien sker ju faktiskt många betydelsefulla scener just i restaurang - eller cafémiljö. Det är liksom där som världsproblemen blir lösta.


Samvetet. Krönika i SLA 20 september 2021

Att sång är betydelsefullt på många sätt är något som många körsångare kan hålla med om. Sjungandet i sig gör gott för kropp och själ, men det är också ett sätt att föra fram budskap på ett sätt som berör på djupet. 


Att avstå från sång är ett annat sätt att visa vad en tycker. Också vid årets högtidliga öppnande av riksmötet (eller riksdagens kick-off för att uttrycka det hela lite mer modernt) fanns ledamöter som i protest mot monarkin vägrade sjunga Kungssången. Det är ju tradition att kungen mottar denna hyllning som utgörs av Otto Lindblads pampiga tonsättning av Carl Vilhelm Strandbergs i våra tider lite tveksamma ordval, ståendes mitt emot de folkvalda. 


Det här med väjningsrätt och samvetsklausul är ju något som diskuteras i Svenska kyrkan för närvarande, så det är lite spännande att se att protester genom passivitet förekommer på andra ställen. Nu kan det ju ha funnits de som avstod sång som konsekvens av riskbedömning gällande smittspridning eller förargelseväckande beteende meddelst falsksång, men representanter för republikanska föreningen har meddelat sitt ställningstagande och metoden i detta sammanhang: att avstå Kungssången. 


Jag har ingen bestämd uppfattning i frågan om vi ska ha det ena eller andra statsskicket. Jag kan bara konstatera att folk slänger sig med begrepp som demokrati eller för den delen diskriminering utan att vara tydliga med om de syftar på lagstiftning eller det personliga känslolivet. Att vi har en monarki är de facto demokratiskt eftersom de folkvalda beslutat att vi ska ha monarki. Det vore enkelt, med ett pennstreck som Olof Palme sa, att införa republik. Två riksdagsbeslut med mellanliggande val krävs för att ändra grundlagen, men det är ingen riksdag som velat sedan 70-talet då nuvarande ordning infördes. 


Och kungen ska enligt den inte ha någon formell makt. Men han ska stå inför riksdagen och traditionsenligt ta emot hyllningen. Behöver vi dra så stora växlar på saker och ting? Kan vi inte bara sjunga Kungssången utan att dra paralleller till krigarkungar och utkämpade krig?  


Jag håller med om att det ibland finns en inställsam attityd till medlemmar av kungahuset som inte alltid gynnar transparens och kritisk granskning. Jag tycker nog att du-reformen kunde slå igenom även när det gäller kungahuset. För att inte tala om det tröskelhöjande “herr talman” i riksdagen. Men en annan sak är att visa tillbörlig respekt för sammanhanget, och då tycker jag nog att det skulle kunna gå att stämma in i Kungssången när den framförs med kungen närvarande. Kungen är inte en galjonsfigur eller skyltdocka för allsköns ordnar och medaljer. Han är en medmänniska av kött och blod som säkert påverkas av att folk demonstrativt kniper igen i hans närhet.


Om några år är det tronskifte och vi får en drottning. Kanske Kungssången då får läggas i byrålådan åtminstone ett par generationer framåt, och det vore roligt om vi kunde få en ny hyllningssång. Visst vore det spännande med en nationell musiktävling där låtskrivare från norr till söder kunde hjälpa oss att få en något modernare tolkning? I annat fall går det ju att plocka upp God Save the Queen. 

Jag önskar dig en god vecka! 


Skogstillvaron. Krönika i SLA 13 september 2021

Det är ju med viss tveksamhet en går ut i skogen nuförtiden. Eller i vilket fall med mer försiktighet. Min utgångspunkt är att det är rena själavården att vara ute i naturen och jag är det gärna i grupp. Och med en mental föreställning om att avnjuta härliga kantarellsmörgåsar en härlig sensommarkväll på altanen går det att överleva både älgloppor och de återkommande besvikelserna: ingen kantarell den här gången heller, bara ett guldskimrande björklöv som glänste så där skadeglatt lurigt. 


Men på senare tid har det dykt upp fler varelser i skogen som aspirerar på den välgörande skogstillvaron. Mystiska spår leder tanken till vildsvin och bara tanken på att möta en sån där jättegris med betar får mig att rysa. Vad ska en göra? Tala lite med den i mjuk och vänlig ton, gasta till eller lägga benen på ryggen? 


Så har vi vargen som nu siktats runt både Tibro och Hjo. Liksom vildsvinet är det ett djur som folk verkligen har olika åsikter om och det får en ju förstå att den som har tamdjur inte alls vill att att vargen eller något annat rovdjur ska ta sig in. 


Inte minst i forna tider, då gårdens egna djur var garanten för försörjning, var vargen ett reellt hot och hanterades därefter. Mytbildningar skapades och folk har med hjälp av sagor och legender lärt sig försiktighetens konst. Sagan om Rödluvan och vargen är från 1600-talet och har tagits upp av de legendariska bröderna Grimm. Här, liksom i sagan om de tre små grisarna, har vargen rollen som den listige, sluge elakingen som inte drar sig för något i sin ondska. 


Riktigt så ond är ju inte den verklige vargen. Ett rovdjur kan inte lastas för bristande moral eller förväntas förstå att det är legalt att jaga och konsumera en älg eller ett rådjur, medan det är fel att hoppa över ett staket och mumsa i sig ett lamm. Även om vargen idag är fridlyst finns det möjlighet till skydds - och licensjakt, och det är dessutom möjligt att åberopa paragrafen om nödvärn om vargen påträffas under pågående angrepp. 


Ordet varg betyder ursprungligen våldsverkare eller förstörare, och är ett noaord, ett ord som förr användes istället för ord som ansågs vara farliga och olycksbringande att använda. Den som talade om ulven kunde i själva verket locka fram den, och därför undveks detta ord och istället användes begrepp som varg eller gråben. Det gällde även andra vilddjur: björnen blev Nalle och räven blev Mickel. 


Men det finns hopp även för vargar. Den lilla söta varelsen i Bamse hade en gång varit “världsmästare i elakhet” och till och med försökt mörda Bamse. Men i gott sällskap har han ändrat sig och är numera en riktigt hjälpsam filur. 


Jag har all förståelse och sympati för den som i våra dagar räds vargen för sina tamdjurs skull och jag skulle nog också yla som en varg om jag råkade på någon. Frågan är också hur vi möter och hanterar de mänskliga ulvar i fårakläder som skadar vårt gemensamma liv och samhälle. Och hur blir det med smittspridningen och klimathanteringen, har de ropat “vargen kommer” så många gånger att vi nu inte orkar bry oss? Nu är det dock dags för lunch och jag är hungrig som en varg! 

Jag önskar dig en fin vecka!


Fullvaccinerad! Krönika i SLA 6 september 2021

Jag är fullvaccinerad! Så härligt att kunna säga de orden. För mig och min omgivning innebär det att risken att smittas och att smitta numera är väldigt mycket mindre. Jag är priviligierad. Jag bor i ett land där det inte är fråga om andra länders välgörenhet om jag ska få vaccinationen eller inte. Jag har ingen allergi som hindrar och jag är dessutom så pass digitalt bildad att jag kunnat boka tid på mobiltelefonen. Vaccinationsintyget har kommit in i min digitala brevlåda helt av sig självt. Jag har inte haft någon fobi för att ta sprutan, utan har nästan känt historiens vingslag och lite vördnadsfull andaktskänsla där i servicehusets samlingssal. I vanliga fall har de kanske samlingar och gudstjänster där. Nu var vi samlade för att ens kunna ha samlingar och gudstjänster i framtiden. 

pixabay.com


En del väljer att säga nej. Ni har olika skäl till det. En del av oss är lite nervöst lagda och det är inte konstigt om vi går igång på löpsedlarnas skräckinjagande rubriker om biverkningar. Men vi måste lyssna på vetenskapen. Det är en så liten risk att bli allvarligt sjuk av vaccinet. Risken är så mycket större att bli allvarligt sjuk och till och med avlida av covid 19. 


Andra hänvisar till den kroppsliga integriteten. Det gör ni med all rätt. Var och en är skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp från det allmänna. Det är stadfäst i svensk grundlag och i Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Det finns möjlighet för riksdagen att ändå införa ett vaccinationstvång. Det är inte, och ska inte vara, en enkel procedur. Det är verkligen inget förstahandsval, och precis som med allt annat i denna pandemi har vår svenska regering gjort allt för att få oss frivilligt följsamma. Pandemilagen kom först när rekommendationerna inte längre följdes i den utsträckning Folkhälsomyndigheten ville. Hur det blev med det har vi väl alla synpunkter på och som tur är behöver vi idag inte begränsa antalet deltagare i våra stora kyrkor till åtta personer. 


Tack vare den ökande andelen personer i vårt land som vaccinerar sig kan vi öppna samhället mer och mer. Frustrationen ökar nu bland dem som vill att det ska gå fortare. INte minst inom kulturvärlden önskas ett pass som skulle kunna ge till tillträde till större evenemang och regeringen utreder. Det blir mycket att fundera på. Även om covidpassen inte skulle krävas vid besök på sjukhus, myndigheter eller i matbutiker, är det att dela upp samhället i ett a-lag och b-lag? Eller är covidpassen helt enkelt den enda möjligheten att faktiskt kunna arrangera teaterföreställningar eller konserter som i annat fall inte skulle bli av? Men viktigare än alla konserter och konstutställningar i världen är att kunna hälsa på personer i riskgrupp utan att risken att smitta dem är alltför stor. 


I alla tider har människor behövt anpassa sig till det nya, och det har varit svårt för den som inte hängt med. Det har gällt att få elektricitet indraget i stugan, installera telefon, ta körkort eller leva med att män och kvinnor har samma rättigheter. Idag handlar det om att ha en smartphone med bank-id, eller att ta covidvaccinet. Men just med vaccinet handlar det ju om personlig kroppslig integritet och det är det som gör att det blir så svårt. 


Moskébygget. Krönika i SLA 16 augusti 2021

Det finns inte mycket som upprör vissa så mycket som bara tanken på moskébyggen. Nu är det dags igen. Nu drar moskébygget i Skövde igång och en del förfasar sig, medan andra av oss tycker att det är bra och helt i sin ordning att Skövdes och Skaraborgs muslimer nu får en ordentlig plats att vara på. De som av olika anledningar inte tycker att muslimer har rätt att samlas har säkert förträngt att de i enlighet med Sveriges grundlagar har samlats ändå, men med en moské blir det såklart mer synligt att de existerar. 


Argumenten haglar och jag tänker att en del funderingar nog baseras på en kunskapsnivå som bygger på en ensidig rapportering i media. Det vi ser av den muslimska världen i teve är i huvudsak talibaner och andra terrorister ståendes på flakbilar med kulsprutor i händerna. Balansen är så skev, ungefär som att kristna enbart skulle illustreras med hjälp av stollarna i USA som stormade kongressen i januari. Fullt med kristna symboler, som har väldigt lite att göra med vanliga kristna som bara försöker leva ett hyfsat gott liv och som vill ha en kyrka att gå till emellanåt. Precis så är det med muslimerna. 


Islam är ingen ny religion i Sverige, även om den vuxit med de senaste årtiondenas flyktingströmmar. Och att det är möjligt att bygga moskéer är en del av vår demokrati och religionsfrihet som vi ska vara stolta över. Att det råder andra förutsättningar i andra länder är inget som ska hindra oss att vara goda och stolta demokrater och att åtminstone delar av den kyrkliga befolkningen stöder moskébygget handlar dels om att vi förstår vikten av att samlas av både andliga och sociala skäl, men det är också ett sätt att ta ansvar för vår historia. 


1634 års regeringsform slog fast att invånarna i riket endast få tro på den lutherska läran. Inga andra religioner tolererades och avvikare bestraffades hårt med böter, dödsstraff eller landsförvisning. Det är i detta sammanhang vi ser de förfärliga häxprocesserna. Efterlevnaden av detta system kontrollerades av både staten och kyrkan som vid denna tid var ett och samma. 


Historien om den första muslimen i Sverige, enligt belagd källa, är tragisk.  Efter att det osmanska riket besegrats av en europeisk armé, återvände greve Nils Bielke år 1687 hem med ett krigsbyte till Karl XI, nämligen dromedarskötaren Shiaba, två dromedarer och två fullblodshästar. Han tvångsdöptes och fick namnet Nils. Men på 1700-talet började det bli något bättre: Karl XII tog med muslimer (och judar och armeniska kristna) till Sverige och lät dem bo i Karlshamn med dispens att utöva sin religion. 


Religionsfrihet på riktigt fick vi inte förrän 1951 och det är en frihet att få utöva, och rätten att slippa utöva. Däremot innebär religionsfriheten inte att du kunna slippa se andra människor utöva sin grundlagsskyddade religionsfrihet, och det är väl här, i gränslandet till andra rättsområden som diskussionerna finns. Om det förekommer böneutrop, ska de jämföras decibelmässigt med kyrkklockor? Eller finns det ett annat symbolvärde? Diskussionen lär ju fortsätta. Jag önskar dig en fin vecka - oavsett vad du tror på.

 


Bråda tider! Krönika i SLA 9 augusti 2021

 Nu är bråda tider! De sista hallonen plockas av och fryses in, vinbären ska av busken och bli till härlig gelé till höstens och vinterns mustiga rätter. Återstår väntan på äpplena - äpplemos är så gott att frysa in och ta fram i lagom portioner och låta påminna om varma sommardagar när det börjar mörkna och bli ruggigt ute. 


Att ta vara på trädgårdens och skogens goda är verkligen en fråga om livskvalitet, om än inte på liv och död som det kunde vara förr. I denna tredje och för denna gång sista krönika om Husmoderns köksalmanacka har turen kommit till år 1945. Att livsmedelsfrågan är central ligger ju i sakens natur, men med en touch av desperation. Nu har de levt i kristid så många år, och ska det någonsin ta slut? Köksmästare John Carlström menar att krisen har lärt oss spara och bättre värdesätta vad vi har, och det är väl en sanning som gäller också för oss som lever i coronakrisens spår, även om den är en vindpust i jämförelse med det andra världskrigets fasor. 


Men nu gäller att härda ut och gilla läget. P.O. Stokkebyes Kvarn-aktiebolag i Göteborgs lanserar sina Axa ångpreparerade havregryn i annons med leende gosse i randigt ribbstickat och överdimensionerad tallrik - med uppmaning till alla förståndiga mammor. Denna nyttiga, välgörande fredsmat är en välbehövlig omväxling med kriskosten. En förståndig gest till alla mammor är också annonseringen av Yest-o-san, ger spänst i arm och fyllig charm. Rubriken är underbar: Varför se ut som en benget, när Ni inte behöver det? Öka i vikt på detta enkla sätt! Att det verkligen fungerar intygas av Stockholms notarius publicus,  och medan smilbanden dras påminns jag om allvaret i det hela. 


Receptbanken innehåller fortfarande kaninfrikassé och kaninköttbullar, men rikligt med grönsaker och frukt, vilket också nöjt konstateras. Nu höjs röster för att det alls inte är så dumt att dra ner på köttet, även när freden kommer. Att middagsbjudningarna blir enklare med färre rätter beror dock inte bara på ransoneringen (en god husmor ordnar med köksalmanackans hjälp enkelt en trerättersmiddag om det så är med rostade potatisskivor till förrätt, kaninfrikassé till huvudrätt och äpplemos till  dessert) utan också på hembiträdesfrågan. Denna kategori människor har tröttnat på långa arbetsdagar i andras hem och söker andra jobb. Då får husmödrarna laga mat och diska själv, till efter kriget då ett stort antal tyska kvinnor tar plats i svenska hushåll. 


Ansvarsfrågan i köket noteras också av köksmästare Sixten Larsson på Bacchi Wapen som menar att svenska husmödrar behöver mer halvfabrikat. Det är besvärligt, menar Herr Larsson, när båda makarna kommer hem från var sitt arbete, och det ska göras i ordning en smaklig måltid på kortast möjlig tid.” Han föreslår färdigkokta grönsaker, färdigberedda färser och sådant som slutlagas i hemmet, kryddas och ges den individuella smaken som ändå inte tar så mycket tid och arbete. 

Jag önskar dig en fin augustivecka!


Tionde söndagen efter trefaldighet













Vilken lycka, vilken glädje! Vi får vara med i ett underbart nätverk av växtkraft, glädje och frid. Dagens bibelord tar oss in i ett sammanhang där var och en har sin plats, sin funktion och roll. Det finns inte någon som inte får plats i Guds värld. 

Jesaja, Paulus och Jesus använder bilder från naturen. Paulus beskriver församlingen, men kunde lika gärna handla om hela samhället, särskilt viktigt i en tid då många undrar om de faktiskt får plats, och andra propagerar för att andra inte ska ha en plats, varken i församlingen eller i vårt samhälle. 

Men grundförutsättningen är att vi hör ihop - och att vi är gåvor till varandra, med allt det vi är och med allt det vi har, som är Guds gåvor till oss. Vi bidrar och tar emot omsorg i ett flöde av växtkraft och energi. Jesus i centrum är den som ger oss näringen och kraften.

Men så kan åtminstone jag ibland bli missmodig. Alla andra är ju så duktiga. Alla andra kan så mycket och har kommit så långt. Vad är jag för slags gren? Rätt vissen? 

Jag tänker att när vi tänker så, tar Jesus oss i handen och leder in oss i vingården, eller trädgården i våra breddgrader. Här finns blommor och träd i alla färger och former. Jesus berättar om att ansa och rensa. Men också om tålamod och förväntan. Här finns de tidiga vårlökarna som sätter fart så fort det kommer lite värme i jorden. Här finns det snabba humlet, de vackra men kortvariga pionerna, de frodiga rosorna. Men också det som tar lite längre tid: plommonen som mognar långsamt i den klara augustiluften, ringblommor och Ingrid Marie som dröjer sig kvar de första frostnätterna. 

Allt hänger samman, och det är inte riktigt sant det vi nyss sjöng i psalm 721:

"Vinträd och fruktträd är bara till glädje när de ger druvor och frukter och bär." 

För visst är väl ett äppleträd vackert oavsett om det bär frukt eller inte! De vackra äppleblommorna ger glädje, även om de sen skulle frysa bort. Och av trädet får vi skugga, oavsett frukt. Och alla vet att alla år inte är bra äppleår. Det är bara att vänta till nästa, och glädjas lite extra om en har lite äpplemos kvar i frysen från förra året. 

Riktigt ledsamt blir det när vi ser oss själva som träd som inte bär frukt. Tänk om vi kunde se oss            själva i det försoningens ljus som vi så ofta ser annat. Hur det är i våra liv beror inte bara på hur stark vilja och drivkraft vi har, utan beror också mycket på vilka förutsättningar vi har. Sjukdom och hälsa, Trygghet i relationer och ekonomi. Meningsfullt arbete och fritid. 

Dom där grenarna som är vissna som Jesus talar om, är det det där i mitt liv som faktiskt behöver rensas bort? Vad behöver ansas, och vad behöver jag för näring för att kunna vara den jag är skapad till att vara, för att jag ska kunna använda de gåvor jag av nåd har fått? 

För att kunna leva förenad med Kristus, vänd mot världen och öppen för medmänniskan och mig själv. Vad är din längtan? 

Vi är inte ensamma. Gud är med oss. Vi lever i en värld med 7,8 miljarder medmänniskor, och det blir alltmer tydligt att vi hör samman. Vi behöver varandra, oavsett religion och kultur för att skapa ett gott och hållbart samhälle tillsammans. Vi är varandras gåvor i den globala trädgård som är hela världen. Vi hör ihop. Om jag tar vaccin mot covid-19 är det inte bara för min skull, utan för andras också. 

Så går livet sin gilla gång i Guds vingård. Varje morgon är nåden ny. Dagar fylls med både möjligheter och omöjligheter. Svalorna fortsätter flyga med sin gudabenådade precision. Daggmaskarna fortsätter oförtrutet gräva och förvandla jorden under gräset. Skördetröskorna tuffar fram genom säden. Från jord till bord, vi ger åt den som behöver, oblater och skogaholmslimpa. 

På måndag går någon tillbaka till jobbet efter semestern,
och någon önskar att det fanns ett jobb att gå till. Någon behöver ytterligare tid för vila och återhämtning. 

Någon önskar att det bara kunde hända något. 

Våra glädjeämnen och vardagstyngder får vi lugnt lämna i Guds kärleksfulla famn. 

Gud får lyfta, Gud får bära, jag kan bara allting lämna. Gud, ta min hand och led mig, var mig nära. 

Ske mig vad du sen må ämna. 


Dagens bibeltexter: Jesaja 27:2-6, 1 Kor 12:12-26, Joh 15:1-9



I väntrummet. Krönika i SLA 2 augusti 2021

Tänk dig att du sitter i väntrummet på akutmottagningen. Tillsammans med dig sitter ett tjugotal andra personer som precis som du önskar hjälp så fort det går. Så märker ni att patienterna inte ropas in i turordning. Det verkar heller inte vara så att det är den som har mest ont eller är mest skadad som får förtur. Det verkar däremot som att utseendet hos patienten är det avgörande. Mycket riktigt, när du anmälde dig i receptionen fick du ange ditt födelseland, och hudfärg och eventuell brytning registrerades noga. Sen får sjukvårdspersonalen välja och vraka bland de hjälpsökande. Vill läkaren inte behandla en person från, låt säga, Sydostasien, så går det jättebra att avstå. Inte officiellt alltså, men skulle det bli någon diskussion går det alltid att dra till med någon klyscha om att “vi ser över rutinerna” eller skylla på arbetsbelastning och sommarvikarier. 


Så här är det ju inte. Det vet vi ju. Alla patienter behandlas lika och får vård utifrån behov. Men rasismens fula tryne är ändå högst närvarande i väntrummet. Att det faktiskt finns en rasprofilering i väntrummet där patienter vägrar låta sig behandlas av personal av icke önskvärd etnicitet är mer utbredd än vad många har vetat om. 


DN har gjort en granskning som visar att det i samtliga Sveriges regioner finns vårdgivare som går med på patienters önskemål om att endast vårdas av etniskt svenska läkare och tandläkare. Resultatet är skrämmande och exemplen som ges är mycket tydliga. När journalisten ringer och utger sig för att vara ny patient och vill ha en etnisk svensk som läkare kan receptionisten svara med att det finns flera ljusa att välja mellan. Att det inte är läkarens eller tandläkarens språkkunskaper det handlar om är tydligt. “Jag har Stina som är svensk. Moa är uppväxt här men adopterad. Så om du vill kan vi boka dig på Stina. Eller bara skriva in här att du bara vill träffa svenska tandläkare, säger personal vid kliniken. (DN 28/7 2021). 


Regionpolitikerna rasar. Facket nickar igenkännande. Statsministern avbryter sin semester för att kommentera. Diskrimineringsombudsmannen agerar och kallar till samtal. 


Och i personalrum runt om i landet sitter sjukvårdspersonal med åratals utbildning och erfarenheter och är bortvalda. Inte för att de har felbehandlat någon, utan för att deras kollegor gått främlingsfientliga patienter till mötes. Läkare med utländsk bakgrund vittnar om hur de sett besvikelsen i vissa patienters ögon när de kommit in behandlingsrummet. En del patienter är mer utåtagerande och kräver att få träffa någon annan. Och uppenbarligen sker en hel del strukturell diskriminering redan vid tidsbokningen. 


Så varför sker det här? Förklaringar har getts och det är allt från en allmän osäkerhet om att huruvida det går att förstå vad den invandrade läkaren säger, till en mer fördomsfull attityd där patienten utgår från att den utlandsfödde har en annan värdegrund som gör att vården blir sämre. Men nog går det an att be en läkare tala högre eller tydligare, oavsett vilken hudfärg denne har? Och är en inte nöjd med tandläkaren går det alltid att byta. Men att på förhand döma ut någon på grund av etnicitet är inget annat än rasism. 


Diskriminering på akuten? Krönika i SLA 2 aug 2021

Tänk dig att du sitter i väntrummet på akutmottagningen. Tillsammans med dig sitter ett tjugotal andra personer som precis som du önskar hjälp så fort det går. Så märker ni att patienterna inte ropas in i turordning. Det verkar heller inte vara så att det är den som har mest ont eller är mest skadad som får förtur. Det verkar däremot som att utseendet hos patienten är det avgörande. Mycket riktigt, när du anmälde dig i receptionen fick du ange ditt födelseland, och hudfärg och eventuell brytning registrerades noga. Sen får sjukvårdspersonalen välja och vraka bland de hjälpsökande. Vill läkaren inte behandla en person från, låt säga, Sydostasien, så går det jättebra att avstå. Inte officiellt alltså, men skulle det bli någon diskussion går det alltid att dra till med någon klyscha om att “vi ser över rutinerna” eller skylla på arbetsbelastning och sommarvikarier. 


Så här är det ju inte. Det vet vi ju. Alla patienter behandlas lika och får vård utifrån behov. Men rasismens fula tryne är ändå högst närvarande i väntrummet. Att det faktiskt finns en rasprofilering i väntrummet där patienter vägrar låta sig behandlas av personal av icke önskvärd etnicitet är mer utbredd än vad många har vetat om. 


DN har gjort en granskning som visar att det i samtliga Sveriges regioner finns vårdgivare som går med på patienters önskemål om att endast vårdas av etniskt svenska läkare och tandläkare. Resultatet är skrämmande och exemplen som ges är mycket tydliga. När journalisten ringer och utger sig för att vara ny patient och vill ha en etnisk svensk som läkare kan receptionisten svara med att det finns flera ljusa att välja mellan. Att det inte är läkarens eller tandläkarens språkkunskaper det handlar om är tydligt. “Jag har Stina som är svensk. Moa är uppväxt här men adopterad. Så om du vill kan vi boka dig på Stina. Eller bara skriva in här att du bara vill träffa svenska tandläkare, säger personal vid kliniken. (DN 28/7 2021). 


Regionpolitikerna rasar. Facket nickar igenkännande. Statsministern avbryter sin semester för att kommentera. Diskrimineringsombudsmannen agerar och kallar till samtal. 


Och i personalrum runt om i landet sitter sjukvårdspersonal med åratals utbildning och erfarenheter och är bortvalda. Inte för att de har felbehandlat någon, utan för att deras kollegor gått främlingsfientliga patienter till mötes. Läkare med utländsk bakgrund vittnar om hur de sett besvikelsen i vissa patienters ögon när de kommit in behandlingsrummet. En del patienter är mer utåtagerande och kräver att få träffa någon annan. Och uppenbarligen sker en hel del strukturell diskriminering redan vid tidsbokningen. 


Så varför sker det här? Förklaringar har getts och det är allt från en allmän osäkerhet om att huruvida det går att förstå vad den invandrade läkaren säger, till en mer fördomsfull attityd där patienten utgår från att den utlandsfödde har en annan värdegrund som gör att vården blir sämre. Men nog går det an att be en läkare tala högre eller tydligare, oavsett vilken hudfärg denne har? Och är en inte nöjd med tandläkaren går det alltid att byta. Men att på förhand döma ut någon på grund av etnicitet är inget annat än rasism. 


Ett år av pandemi

Det har gått ett år sedan coronaviruset klassades som pandemi. Ett år sedan vi ställde om skolorna till distansundervisning. Ett år sen några av oss hamstrade pasta och toapapper. Ett år sen vi lärde oss att vi har en statsepidemiolog. Ett år sen det första dödsfallet i denna farsot som fått namnet covid-19.  


Ett år sedan vi började samlas kring lägerelden, först varje vardag klockan 14, sedan tisdagar och torsdagar. Först samlades myndighetspersoner och journalister på de här presskonferenserna, sedan började några redaktioner trevande vara med på länk, “Hörs jag?”, och numera är det väl bara en programledare kvar i studion. 


Siffrorna går upp och går ner. Det är platåfaser och den där kurvan som ska plattas till. Det mäts r-tal, t-celler, antal provtagningar och antal smittade. Skulle vi uppnå flockimmunitet? Hur många fick vi vara i det här sammanhanget, och vad är klockan, ska munskyddet på? Eller just det, hela tiden, på bussen, om det är trångt. Kö till mjölkhyllan, utökat bredband, få det att funka hemma, göra en del saker på arbetsplatsen, coronasäkrat. Viruset har sina behov, övrigt välmående har andra. 


Ytterligare behov av reflektion och etiska ställningstaganden! Att inget är helt svart eller helt vitt framstår med tydlighet. I gråzonerna trevar vi oss framåt och längtar efter dagen då socialministern deklarerar att nu går det att ta kunden i hand, om båda har vaccinationsintyg? Hur vet vi det? När blir vi befriade från detta elände? 


Men som sagt, inget är helt svart eller helt vitt.  Viruset, så ont i sig själv och så onda konsekvenser, har ljusglimtar för en del. Några berättar om livet som nu är lugnare - ingen morgonstress till jobbet, inga ansträngande sociala tillställningar och det är skönt att slippa jämföra sig med kollegorna när ingen varit på Kanarieöarna på höstlovet. Ja, förutom den som varit där och som nu får skämmas. 


Det är också tvärtom. Vaccinet, så gott i sig själv och så goda konsekvenser det för med sig, orsakar elände det också. Korruption, chefer går före i kön, “vi kan ju inte bara slänga slattarna som blir över”, länder som nu ser till att stänga gränser och exportvaror för andra som behöver. Coronaviruset visar att vi behöver vara solidariska. Det spelar ingen roll om alla i västvärlden är vaccinerade, för nog vill vi väl ut och resa igen? Och väl i Phuket vill väl ingen svensk råka ut för stängda barer och restriktioner på stränderna? 


Restriktionerna, ja. Jag läste att söder om Sahara har fler dött av malaria än av covid-19 och det drabbar främst barnen. I Uganda har det förebyggande arbetet nästan upphört. 


Men nu finns det saker att se fram emot. Fler blir vaccinerade, i alla fall i vår del av världen. Snart kommer värmen tillbaka, trots det lilla bakslaget med snöoväder som vi fick uppleva i förra veckan. Snart går det att sitta ute med termosmuggen, träffa någon som inte träffats på hela vintern, och vem vet, kanske vi kan träffas fler än 8 på midsommar? 



Föregångaren Emilia Fogelclou

För mig är internationella kvinnodagen en dag då jag särskilt tänker på de kvinnor som inte har det så bra som jag har det. I vår del av världen har mycket gått framåt även om det naturligtvis finns en del att önska. Men det är framförallt kvinnor och barn som får ta de värsta konsekvenserna av krig och konflikter, och inte minst nu i pandemin med skolstängningar, lockdowns och ekonomisk kris.. Att föda barn är bland det farligaste som finns och i bristen på sjukvård dör fler i samband med förlossningar. Och att vara instängd i karantän i sitt hem med en våldsverkande partner är en mardröm, var i världen en än befinner sig. 


Den här dagen brukar jag också rikta tacksamhetens tankar till dem som gått före och banat väg. Det finns många att nämna och minnas, men i år har jag fördjupat mig i Emilia Fogelklou, den första kvinnan i Sverige som tog teologie kandidatexamen. Hon föddes 1878 i ett helt annat Sverige än det vi idag ser. Hon var en mångvetande person och fick bland annat studera för den legendariske Nathan Söderblom som gjort så mycket för Svenska kyrkan och för fredsarbetet. 


Emilia Fogelklou lärde sig att se helhet bland alla delar, förstod att Bibeln måste läsas i sitt sammanhang och argumenterade för att kvinnor naturligtvis borde kunna få bli präster. Emilia ville själv inte bli präst, hon brann för undervisning och terapi. Men inte heller där var det okomplicerat att vara kvinna: intellektuella studier påstods vid denna tid vara farligt för unga kvinnor eftersom det skulle försvaga deras krafter som maka och mor, och att kvinnor skulle få tillträde till läroverkstjänster ansågs av vissa prominenta debattörer vara tecken på svensk kulturdegeneration. 


Efter att alltså ha blivit  inkompetensförklarats blev hon till slut erbjuden ett hedersdoktorat vid teologiska fakulteten i Uppsala och hon promoverades år 1941. 


Svenska kyrkan var vid denna tid statskyrka, religionsfrihet fanns ännu inte, men ett antal samfund vid sidan om med lite andra tankar hade nått vårt land. Vännernas samfund, eller Kväkarna som de också kallas, blev erkänt som samfund i Sverige 1937 och här fann Emilia en plats för sin andlighet. De tror att Gud finns i varje människa som ett inre ljus som vägleder och inspirerar. Hela livet ses som andligt och arbetet för fred, social rättvisa och humanitet är stort och viktigt. 


Emilia lyckades bättre med böckerna än med pannkakorna, och det kan vi vara tacksamma för idag. Hennes författarskap rör sig runt filosofi, psykologi och religion, särskilt mystik. Hennes skrifter om religiöst liv i Sverige ur den vanliga människans perspektiv ligger mig varmt om hjärtat. 


Hon fick uppleva att gå och rösta, se kvinnor tillträda riksdagsplatser, teveprogram och predikstolar. Vid 93 års ålder dog hon och begravdes intill sin man på Västra Alstads kyrkogård i Skåne. På hennes gravsten står: Ljus finns ändå. 


Liv på Mars?

Finns det liv på Mars? Jag var tvungen att knappa in David Bowies underbara 70-talshit i Youtubes sökruta och unna mig en stund av reflektion över samtiden. Bowie sjunger bland annat om en person som är besviken på verkligheten, som önskar sig någon annanstans och som uttrycker frustration över att inte ha tillgång till någon annan verklighet. Ett utanförskap kan också beskrivas som en längtan till en annan tillvaro. 


Rymdfarkosten Perseverance (Uthållighet) landat på Mars och har twittrat ut sina första bilder. Jag förstår mig inte på de tekniska eller astrobiologiska finesserna med den här amerikanska rymdexpeditionen. Jag fascineras över andra saker, som till exempel rymdbilens namn. För alla oss som gärna vill se resultat av våra ansträngningar helst igår blir det en nyttig påminnelse att en del saker tar tid. En resa till Mars tar ett drygt halvår och själva projektet har förberetts sedan 2012.  


Namnet ger också en påminnelse om det sinnestillstånd vi alla av regering och myndigheter uppmanas att vara i. För mig blev det en stark upplevelse att betrakta NASA-forskarna, sittandes på avstånd framför sina dataskärmar och med plastskärmar och munskydd följa farkostens sista minuter innan landning och höra alla utropa “touchdown confirmed” följt av jubel, applåder och armar i luften. 


Nu ska det letas efter liv, under ett marsår som motsvarar cirka två år på jorden. Tanken svindlar. Går det att befinna sig i tillstånd där livet upplevs gå så mycket fortare? Där ytterligare en vecka av pandemielände egentligen bara är ett par dygn? Ett tillstånd där coronaviruset och dess mutationer kanske inte finns? 


Men huruvida det finns liv på Mars eller inte har kanske inte så stor betydelse för det existentiella samtalet. Jag skriver in “spelar det någon roll om det finns liv på Mars” i Googles sökruta och får….inga relevanta träffar. Jag går tillbaka till David Bowies funderingar i låten och påminns om att kulturen i så många sammanhang hjälper tanken. När Bowie uppträder och spelar in videor som sitt alter ego Ziggy Stardust ser jag längtande normöverskridande uttryck och identiteter. Helt enkelt: att få vara sig själv och kunna uttrycka det en vill utan att mötas av hot eller hat. Men helst inte någon annanstans, utan här och nu.


I uthålligheten ryms aktivism för åtgärder. Några studenter på Konstfack i Stockholm vill synliggöra maktstrukturer och där har namn på lokaler ett viktigt symbolvärde. Politiker vill  namnge nya gator efter kvinnor för att synliggöra oss i det offentliga rummet. Eller som fler och fler nu får upp ögonen för att det är lika rimligt att ha gratis mensskydd på toaletterna som att ha gratis toalettpapper. Men, som den förfärliga relationsromanens titel anger:  “Män är från Mars, kvinnor är från Venus” - det är skillnad och jag undrar om det inte vore gratis redan om det vore män som hade behov av dessa hygienprodukter. Och jag är övertygad om att män med makt inte hade stått ut en dag med de frustrationer som menstruerande kan ge upphov till. Den längtan efter en annan tillvaro hade med all sannolikhet lösts utan dröjsmål.



(Publicerades i SLA 22 feb 2021)

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...