Motkrafter i ett kyligt samhälle

"Du måste be för Syrien, Karin. Turkiet har gått in och invaderar vårt land. Jag är orolig för mina anhöriga."

Jag står utanför folkhögskolans kapell tillsammans med kyrkvärdarna. Kyrkklockan i klockstapeln utanför ringer och det är dags att samlas till vår vanliga morgonbön. Andrum, som vi kallar det, en lugn start på dagen tillsammans. 

Hen som kommer fram till mig skiljer sig från de andra den här dagen. Blicken är orolig och ansiktsmusklerna spända. Jag tror att hen är kurd. Av just det folk som räddat världen från IS.  Jag försöker minnas vad jag läste på mobilen samma morgon: Erdogan bekräftar att Turkiet gått in med stridsflyg i nordöstra Syrien och tiotusentals är redan på flykt. 

Alla har gått in och satt sig, jag går fram och ber: Gud, nu ber vi för Syrien. Igen. 

Men, tänker jag under psalmen som Hanna leder från, det var ju inte länge sen vi hörde att det skulle kunna gå att återvända till delar av Syrien igen. De flesta IS-soldater är tillfångatagna, regimen är fortfarande brutal men det skulle kunna gå att leva. 

Nu kommer allt tillbaka. Oron för släktingarna. Rapporter om döda och sårade. Och flera börjar fundera: säljer inte Sverige vapen till Turkiet? Genast kom kraven från politikerhåll och samtidigt svarar Erdogan med att hota att skicka flyktingar till Europa om inte kritiken mot hans invasion stoppas. 

Filip går fram och läser ur Första Johannesbrevet om kärleken som fördriver rädslan. Vi ber  för världen och för oss själva, Hanna sjunger en sång och sedan fortsätter vardagen. 

När jag sedan skriver ner de här orden flashar det till på mobilen. Liberalerna vill förbjuda bönestunder på rasterna i skolan. Vilken tur att folkhögskolorna är fria, tänker jag. Be och arbeta, lyder en paroll från klosterlivet, och jag tänker att båda behövs i vårt samhälle.  Bönen kan beskrivas på många olika sätt, men är en form av den kärleken som fördriver rädslan, i kombination med arbete, konkret arbete för fred och mänskliga rättigheter. 

Vi behöver motkrafter i ett kyligare samhälle. Det kan vara så enkelt. Det kan vara att Skövde kommun fortsätter att sponsra sina lärare med kaffe under de tuffa arbetsdagarna. Ett litet tecken på uppskattning av dem som tar hand om det allra mest dyrbara vi har. Varje gång en lärare, eller förskollärare, eller barnskötare eller vem som helst säger upp sig i vår kommun borde vi tillsätta en haverikommission. Vad har hänt? Hur kan vi förändra? Kom tillbaka, ta tillbaka din uppsägning, vi behöver dig!

Att kunna leva med flera perspektiv samtidigt

Ibland öppnar sig en helt ny värld för ens ögon och en ser saker på ett sätt som en inte gjort förut. Jag har nyligen gjort den upptäckten i och med att jag har skaffat mig multifokala kontaktlinser, eller progressiva som samma fenomen heter i glasögonsammanhang. Den som inte är med i de skumsyntas förening vet med all säkerhet inte vad detta är, och då kan meddelas att multifokala linser är linser med flera olika styrkor i en och samma lins. Ungefär som progressiva glasögon, men skillnaden är att det går mycket snabbare för hjärnan att fokusera om från att titta på nära håll och att titta på långt håll, vilket kan bli ett problem i takt med att människan blir mer årsrik. 

Alltså behöver jag inte fundera på att komplettera min kraftiga närsynthet med läsglasögon och det är oerhört praktiskt. Men jag tänker också att det finns fler djup i det multifokala. Om nu hjärnan kan härbärgera flera synperspektiv samtidigt så borde det ju fungera på liknande sätt med våra värderingar? Det verkar ju som att vi är konstruerade för att fixa det. 

Sedan några år tillbaka är det som att den goda sekulariseringen av samhället (att en specifik kyrka inte ska ha någon politisk makt utan endast politiskt inflytande precis som andra organisationer i civilsamhället har politiskt inflytande) har övergått till någon slags religionsfobi. En behöver inte vara särskilt analytisk för att se hur tonen mot muslimer har skärpts. Detta gör att även andra utövare av religion får slängar av samma slev, och att religiösa inte bara utövar sin religion via mentala processer i hjärnan utan att det också kan få konsekvenser i vardagslivet är något som inte alla riktigt greppat. 

I en del fall kan kunskapsluckorna leda till historielöshet. Nu är det väl ingen som med allvar skulle framkasta idén att själva Skolverkets skulle lida av kunskapsbrist, men när de kommer med förslag till nya kursplaner för grundskolan fanns till en början med en avsaknad av t ex antiken samt minoriteternas situation med i historieämnet och nu uppdagas att referenserna till Bibeln strukits. 

En del debattörer menar nu att statsateismen går för långt, särskilt som sociologerna sedan länge förstått att vi inte lever i ett sekulariserat utan postsekulärt samhälle. Religionen har alltså kommit tillbaka, eller låt oss säga människor som inte ser något konstigt i att religiöst eller andligt orienterad. 

De frågor som religionskritikerna på 1900-talet tog upp är nu passé. Det är helt möjligt att vara religiös och demokrat samtidigt. Och Vi kan tänka att en Gud ligger bakom allt det vackra i naturen samtidigt som vi håller naturvetenskapens teorier för sanna. 

Det är kanske detta som är det multifokala: att kunna se vår närtid i ljuset av vår historia. Vad de gamla grekerna tänkte har betydelse också för oss idag. Och det blir alldeles omöjligt att få någon förståelse för mycket inom bildkonst, litteratur, film osv om vi inte har bakgrunden i bibliska berättelser och ordspråk. Det handlar om bildning att förstå varför vi firar våra högtider och varför kyrkor och kyrkogårdar ser ut på ett visst sätt och kunna se dem som mer elle mindre levande kulturarv, även om vi inte knyter någon andlighet till byggnaderna.

Du vet väl om att du är värdefull...

Denna text skrevs till Svenska kyrkan i Tidaholms församlingsblad, sommaren 2019 och refererar till en samling med skolbarn i en kyrka någonstans i Skara stift.

Hon och jag ser djupt in i varandras ögon. Hon viker inte av med blicken en enda gång, inte jag heller, jag ser in i hennes bruna och hon i mina blåa. Vi sjunger “Du vet väl om att du är värdefull” och på några ögonblick sköljer hela samhällsdebatten ner som en vårflod från min intellektualiserade hjärna ner någonstans via hjärttrakten till maggropen. Hon är 33 år yngre än vad jag är och jag drabbas när jag tänker på att hon växer upp i en värld som vi i vuxenvärlden inte fått ordning på trots metoo, Earth Hour, Jesus, Martin Luther King och Greta Thunberg. 

Det är en tillfällighet att vi möts. Hon är på psalmlektion i kyrkan, helt i enlighet med Skolverkets riktlinjer och läroplan som säger att eleverna i årskurs tre ska få kännedom om några av de vanligaste psalmerna.

pixabay.com

Det är också vad skolkyrkoteamet och pensionärskören har planerat för, och nu sitter vi här i en bänk i en medeltidskyrka, varje barn får sitta bredvid en vuxen och efter att ha sjungit refrängen på psalm 791 några gånger får vi slå igen psalmboken och vända oss mot vår körkompis och sjunga samma refräng medan vi tittar på varandra. 

Jag, skuldtyngd med mitt vuxenansvar, samhällsengagemang och teologiska frågeställningar, hon med samma namn som hon som födde Jesus, med bruna ögon som vänligt men stadigt ser in i mina. Att hon är värdefull och viktig tvivlar jag inte ett dugg på, men vad tro jag om mig själv? Hur är det med mina koldioxidutsläpp, åren när jag inte orkade engagera mig i människorättsfrågor, har jag ens rätt att sitta här och vara någon slags företrädare för det kyrkliga etablissemanget?

Hon påstår det. Hon ser mig stadigt i ögonen och sjunger orden och jag blir varm i hjärtat och i själen och jag tror henne. Vi blir båda redskap för Gud när vi i vår enkelhet och brustenhet, utan att känna varandra men veta allt om varandra genom att titta in i våra själars speglar, reflekterar Guds kärlek till varandra och med varandra. 

Tro, tillit, förtroende, tillräcklighet, trofasthet. Det finns någon som är större som vi får vila i när vi inte tycker oss räcka till, orka med, till kropp eller själ. Du vet väl om - ja, just du också! - att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Inte för det du gjorde förra året, eller kommer att göra nästa vecka. Du är viktig oavsett vad du gör, presterar, levererar. Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du. Inte som idealbilden av dig själv med filter på instagrambilderna.

Lektionen är slut och vi tar varandras händer och hon lämnar kyrkan tillsammans med sin klass. Jag sitter kvar och tänker att jag har fått mig till livs ytterligare en aspekt av tro. 

Omskärelse, religionsfrihet och attityder

Det sägs ibland att sättet ett samhälle behandlar sina minoriteter på säger något om hur samhället ifråga mår.  I veckan har debattsverige ägnat sig åt frågan om manlig omskärelse av icke-medicinska skäl och flera perspektiv har förts fram. 

En viktig utgångspunkt är religionsfrihetslagen från 1951 som säger att varje person har rätt att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.  Detta var en del i en sekulariseringsprocess som sedan 1800-talet handlar om att Svenska kyrkan inte ska vara en del av staten, och att den som inte är evangelisk-luthersk bekännare jämlikt ska kunna utöva sin tro, eller låta bli att utöva religion. 

Men hur ska vi göra om seder och bruk, accepterade inom ramen för religionsfrihetslagen, strider mot andra grundläggande konventioner, som till exempel Barnkonventionen? 

Det är just barn och ungas rätt till kroppslig integritet som har fått delar av Centerpartiets stämma att föreslå förbud mot omskärelse av icke-medicinska skäl. Inte av antisemitiska eller islamofobiska, även om konsekvenserna av ett eventuellt förbud enligt vissa religiösa företrädare skulle innebära att det blir omöjligt att leva som jude eller muslim i Sverige. 

Men enligt samma barnkonvention har varje barn som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, eller som tillhör ett urfolk, rätt till sitt språk, sin kultur och sin religion.  

Tondövheten och okunskapen i religiösa och kulturella frågor är ibland skrämmande. Men det handlar också om respekt och tolerans. Är det möjligt att tänka att människor kan få ha sina viktiga aspekter av identitet och liv i fred?  Religion och livsåskådning är essentiella delar av många människors liv och det innebär att folk sysslar med att ställa fram färsk frukt till sina gudabilder,  döper sina barn, ändrar sina medvetandetillstånd genom shamantrummor, låter bli att äta kräftor eller julskinka, eller tvärtom äter julskinka och firar jul och påsk om än inte av religiösa skäl, och varför inte låta folk hållas även om jag själv tycker det verkar knepigt, såvida ingen blir skadad eller att det i övrigt strider mot svensk lagstiftning? 

En del menar att omskärelse handlar om att skada barnen. Socialstyrelsen ser det inte så - tvärtom ska ingreppen ske på institution så att krav på hygien och smärtlindring tillgodoses. En imam på sociala medier tänker att en del  barn skadas - livslångt och oåterkalleligt - av föräldrars alkoholkonsumtion. Jag tänker att barn mår väl av att vara i goda sammanhang och att vara en del av en gemenskap - vilket bland annat ges uttryck i religiösa församlingar. 

Men religioner ändras. Numera finns prästvigda kvinnor trots tveksamhet hos Paulus i Nya testamentet, och alla bud i Tredje Moseboken hålls inte av bekännande judar idag, och alla muslimer följer inte alla påbud i Koranen. Religionsutövare påverkas av tidsanda och kontext. Därför finns idag judar som inte låter omskära sina söner  utan har namngivningsceremoni för dem - b´rit shalom - som de har med sina döttrar. Men den processen sker lämpligast bland judarna själva - och inte på politiska partistämmor.