I veckan höll Filip, en av våra deltagare på folkhögskolan, ett tal i skolans kapell med anledning av internationella kvinnodagen. En ung kille i tjugoårsåldern som aktualiserade ungefär samma saker som jag och andra gjorde när jag var i tjugoårsåldern, och som generationer tidigare har gjort. Intet nytt under solen. Vi förundras och förargas över att kvinnor som grupp fortfarande inte har samma rättigheter och möjligheter som män. Vi förundras och förargas över att det går så långsamt, även om det finns ljusglimtar.
Jag satt och blev rörd över hans engagemang och förundras och förargas över att ytterligare en generation ens ska behöva fundera på fenomen i verkligheten som en gång för alla borde förpassats till historiens skräphög. Dessa unga kvinnor och män som ännu i vår tid behöver vara nervösa för att berätta för sin arbetsgivare att de är gravida, eller som på olika sätt slår i glastaket och kallas visselblåsare när de bara uttrycker klart och tydligt vad de faktiskt ser, berättar sanningen. En stilla viskning borde räcka.
Riktar vi blicken ut i världen blir det än mer dystert. Nadia Murad med flera har berättat om hur det är att vara offer i ett krig där män ser våldtäkt som en stridsmetod. Rahaf Mohammed al-Qunun med flera har berättat hur det är att vara kvinna i Saudiarabien. I femtiotvå länder i världen blir flickor under 15 år bortgifta. I ännu fler länder saknar kvinnor mänskliga och medborgerliga rättigheter. Av de miljoner människor på flykt utgör kvinnor och barn tre fjärdedelar. Totalförbud mot aborter i bland annat El Salvador leder till att tusentals kvinnor dödas och skadas varje år, eftersom kvinnor gör abort i alla fall, illegalt och utan adekvat medicinsk utrustning.
Och i Sverige, som om inte alla människor efter #metoo fått upp ögonen för att det inte är okej att tafsa på någon utan vederbörandes samtycke, kommer nyheten om att en före detta minister får lämna sin riksdagsplats för att han i höstas tafsade på några kvinnor i riksdagen. Detta har partiledningen alltså vetat om i flera månader utan att något gjorts förrän nu. Jag hoppas att han överlämnas till rättsvårdande myndigheter oavsett om målsägarna anmäler, eftersom sexuellt ofredande väl lyder under allmänt åtal. Vi ska inte ha ett system bland självaste våra lagstiftare att sånt här sköts internt - det har vi sett nog av i katolska kyrkan.
Men det finns ljusglimtar också. Ungdomar som engagerar sig och manar till kamp. Det finns projekt som bedrivs globalt som ger en liten utjämning av världens resurser. Skolor byggs. Sjukhus rustas upp. Traumatiserade barn får terapeutisk hjälp. Flyktingar får tält att flytta in i.
Fler namn behöver nämnas och minnas. Shirin Ebadi. Parvin Ardalan. Malala från Pakistan. Emmeline Pankhurst. Aleksandra Shevshenko och dom andra i Femen. Rosa Parks. Ester i den hebreiska Bibeln/Gamla testamentet. Elise Ottesen-Jensen. Nadia Aden. Selma Lagerlöf. Greta Thunberg. Listan kan göras lång och fylls på efterhand. Det är människor som betytt något för samhället, men listan kompletteras också med människor som betytt och betyder något för dig personligen, som visat möjligheter framåt.
Låt oss inte gå i frid, avslutade Filip i folkhögskolans kapell. Låt oss gå ut och kämpa!
