Adventstankar vid Hjo folkhögskolas adventsfirande 2018

pixabay.com

Evangeliet enligt Matteus kapitel 21, vers 1 - 9

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: 'Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl.' Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: 'Hosianna' Davids son! 'Välsignad är han som kommer i Herrens namn.' Hosianna i höjden!

Vi är i full gång med förberedelser inför julen och förberedelsetiden är advent - väntan - ankomst - Jesu ankomst! På Första advent läser vi berättelsen om Jesus som rider in i Jerusalem där det jublande folket väntar. Vad skulle vi kunna få för inspiration av den berättelsen?

Det första jag tänker på är att Jesus möter folket på en åsna. Inte på en häst, som dåtidens kungar naturligtvis förväntades rida på. Men Jesus väljer åsnan och kan därigenom möta människor på ögonhöjd. Det kan vi också göra och här på folkhögskolan, vår mångfaldsplats, kan vi mötas i ögonhöjd, dela varandras livsberättelser och få nya vänner och nya tankar.

Det andra är att folket ropar "Hosianna". Det är hebreiska och betyder ungefär "rädda oss", "hjälp oss". Vi människor är inte ensamma. Vi får leva i tillsammansskap och tillsammans är vi mer. Ta hjälp och stöd av varandra, fråga varandra när vi behöver komma vidare på vägen, och be Gud om hjälp, hur vi nu beskriver Gud - en större kraft, kärlekens, livets och ljusets källa. Vi får också vara den som svarar på andras rop. Höra det rop Gud har hört, förstå den nöd som Gud har förstått, tjäna den mänsklighet Gud har tjänat- vi delar ett och samma bröd och är delar av en och samma mänsklighet. 

Det tredje är att vi kan njuta av livet. Ta vara på möjligheterna i advent att sitta tillsammans - i ögonhöjd - och dela det som är hoppfullt och det som är svårt. Vi får tända ljus, för oss själva och för andra som behöver mer ljus i sina liv. Någon frågade mig vad adventsfasta är - och jag svarade att det egentligen är samma tankar som i Ramadan fast vi äter mest hela tiden - men det handlar om eftertänksamhet, att påminna oss om vad Gud gör och dela julbord, adventsfika och glöggmingel - och också tänka på dem som saknar vad vi äger i överflöd. Så ... tänd ljus, och fira advent! Amen. 

Stad i ljus, byskolan i Varola och Black Friday

Eftersom jag snällt brukar tacka ja när personen i kassan frågar om jag vill bli medlem och få fantastiska erbjudanden är det också det som till stor del fyller min e-postlåda varje dag tills jag får nog och avregistrerar posten. Detta har jag gjort ganska många gånger nu eftersom dom där e-posterbjudandena brukar dyka upp igen, oklart hur.

Så med tanke på hur ofta det verkar vara rea är det förvånansvärt hur affärerna ens får ihop det när de dessutom hakar på arrangemang som exempelvis Black Friday. Å andra sidan behövs väl en rejäl shoppingdag för att vända de röda siffrorna till svarta.

Men i allt shoppande bör vi ställa oss frågan om det är rimligt. Dagens domedagsprofeter står inte längre med svarta rockar i kyrkorna utan framträder i media med det mycket viktiga budskapet om att vi faktiskt förstör klimatet med vårt sätt att leva. Sommarens torka med påföljande skogsbränder är förmodligen tecken på det. Och folk hinner knappt ta in de fasansfulla nyheterna från bränderna i Kalifornien innan ett nytt köp via datorn klickas hem.

Vi måste få ner konsumtionen för att överhuvudtaget kunna nå de klimatmål som politikerna satt upp för att inte temperaturen ytterligare ska höjas. Den konsumtionshets som präglat vårt samhälle sedan efterkrigstiden måste brytas av fler. Alla har inte möjlighet att köpa en ny elbil, alla har inte råd att köpa endast ekologiska och närproducerade produkter men alla kan göra något i det lilla för att vår gemensamma skapelse ska kunna få en hållbar utveckling.

I det sammanhanget är det helt ofattbart att Skövde kommun annonserar stort om shoppinghelger, och att de dessutom ställer in det mycket uppskattade arrangemanget kulturarrangemanget Stad i ljus till förmån för Black Friday är så häpnadsväckande att jag i flera minuter trodde att den lokala nyhetssida jag regelbundet surfar in på måste ha varit hackad. Jag är övertygad om att vår kommun skulle kunna vara ett föredöme i hållbarhetsfrågor och på olika sätt kunna värna det goda livet som inte alltid handlar om ha-begär.

Skövde kommuns tjänstemän och politiker har det inte lätt i dessa dagar då det förs ganska hätska debatter inte minst på sociala medier. Men de har att förklara för oss medborgare vilka konsekvenser de drar av sitt påstående på hemsidan att “Vi vill vara en ledande kommun i skapandet av ett modernt samhälle som är miljöanpassat, byggt på förnybara resurser och där ett tillväxtvänligt näringsliv kan verka i samklang med jordens klimatvillkor.”

Att kunna leva hållbart innebär också att människor ska kunna bo på landet. Visserligen kan hela Skaraborg räknas som landsbygd, men frågan om kommunen behandlar alla medborgare likvärdigt kan verkligen behöva ställas - inte bara i Skövde och med tanke på nedläggningen av Varolas lilla byskola utan i Sverige som helhet. Ska lösningen behöva bli att friskolekoncerner eller föräldrakooperativ tar över våra byskolor?

I näringslivets värld kan vi konsumenter inte nog överösas med erbjudanden och rabatter. Men hur är det med det där som egentligen betyder något? Skulle det vara intressant att kunna se tillväxtperspektivet som något som kan handla om människans inre liv? Kultur, utbildning, andlighet? Att växa som människa?

Rör inte min keps!

Det här med kepsar inomhus, bland barn och tonåringar i allmänhet och bland tonårskillar i synnerhet, är ju något som ständigt är aktuellt. Jag kan inte räkna alla gånger jag fått kommentarer i kyrkan om att det är roligt med konfirmander i kyrkan, bara de inte hade kepsar på sig och höll på med mobilen.

När jag sen kom till skolans värld var det samma sak där: kepsarna anses vara ohygieniska, även om de vid en jämförelse med övrigt förekommande bakteriehärdar kan framstå som vore de steriliserade. Men argumentet “så gör man bara inte”, förekommer också.

Det var just männen som historiskt sett skulle ta av sig huvudbonaden inomhus. Bakgrunden är att riddaren som ju bar hjälm skulle ta av sig hjälmen i fredliga situationer samt i kyrkor, eller inför en kvinna eller en fana. Att bryta mot denna etikettsregel ansågs vara ohövligt och till och med fientligt. Detta har, även sedan riddartiden för de flesta endast återupplevs under nyårshelgen då filmen “Ivanhoe” traditionsenligt visas, levt kvar bland alla som tycker sig förstå sig på vad det är som gäller. Undantag för huvudbonadförbudet för män inomhus är idag bärare av studentmössa eller doktorshatt, religiös mundering eller skyddsprodukter av hygieniska skäl, men förr i tiden kunde det också handla om män med hög status - som hövdingar, kungar eller präster.

pixabay.com

I en del fall har denna historiska trivselregel upphöjts till allmän lag på skolor runt om i vårt avlånga, och med jämna mellanrum höjs också protester mot dessa kepsförbud. Ett av initiativen kastar ett allvarets ljus över frågan, och då handlar det helt enkelt om människosyn. Det är kampanjen #rörinteminkeps, vars företrädare påminner om att människor med neuropsykiatriska funktionshinder (adhd med flera diagnoser) ofta lider av intryckskänslighet och att de helt enkelt måste skärma av för att kunna koncentrera sig på skolarbetet. Kepsen, mössan eller luvtröjan neddragen över ansiktet är alltså inte tecken på en strulig tonåring som inte vill lyssna, utan kan vara ett nödvändigt verktyg för att överhuvudtaget befinna sig i skolan. På liknande sätt kan ett par hörlurar i öronen fungera som fokusförbättrare, eller att pilla med något annat som en mobil, en stressboll eller ett skissblock. Hur många av oss sitter inte och ritar i ett block samtidigt som vi pratar i telefon? Eller spelar ett spel på mobilen samtidigt som vi hör på nyheterna?

Att avkräva dessa ungdomar kepsen (eller vad det nu kan vara) är likvärdigt med att begära att en person med synnedsättning ska ta av sig glasögonen, den hörselskadade att ta av sig hörapparaten eller att den rullstolsburne ska lämna ifrån sig sin rullstol. Den som lider av neuropsykiatriska funktionshinder kan inte “skärpa sig” mer än vad den närsynte kan, eller den som behöver kryckor för att ta sig framåt.

Hur är det då med att säga ifrån om en stör sig på sina medmänniskor, vad det än månde vara? Etikettexperten Magdalena Ribbing, frid över hennes minne, påpekade ofta att det är ett värre avsteg från etiketten att upplysa någon om hens överträdelse än överträdelsen i sig. Vad som är en överträdelse är en annan sak och i takt med att vi får mer kunskap och därmed förhoppningsvis minskade fördomar om varandra kan också förståelsen öka.

Slutligen, det är bättre att konfirmanden är i kyrkan och hör predikan om än som bakgrund till snapchat och instagram, än att ungdomen inte är i kyrkan alls. Och det är bättre att eleven sitter med kepsen långt neddragen över ansiktet i skolan, än att eleven sitter hemma och spelar dataspel kepslös.

#rörinteminkeps

Bön för fred

Fredsbön i samband med Internationella böndagen för fred 21 september

 

Gud, när vi ser vår värld präglad av våld, terror och krig fylls vi av olika känslor och reaktioner. Vi känner sorg, hopplöshet och ilska, men också medkänsla, solidaritet och engagemang. Vi ber att du tar hand om oss och våra känslor och reaktioner. Ge oss tröst, hopp och eftertänksam besinning. Låt oss fyllas av din Ande så att vi kan bidra till fredliga relationer. Ge oss ny kraft och vilja att trots allt ändå ge vårt bidrag i bön och handling.

 

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.

Gud, i kärlek till din skapelse kommer du med fred och försoning som en gåva och kallelse till världen. Hjälp oss att förvalta det förtroende du visar oss och leva efter din kallelse. Ge oss mod att följa dig och stå upp mot våldet var det än visar sig; i nära relationer, i vår närmiljö, våld mot kvinnor, våld och utnyttjande av barn, våld som är rasistiskt och omänsklig behandling av de som flyr för sina liv. Låt oss hitta former att visa vår solidaritet med de som drabbas av våld.

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.

Gud, vi ber för beslutsfattare och män och kvinnor med makt att de besinnar sig och tar sitt ansvar för det gemensamma bästa. Vi ber för fredsförhandlare och de som på politisk nivå kan bidra till fred och försoning. Ge alla som beslutar vishet och klarsyn så att de ser den spiral av våld som vapen och militära medel kan leda till. Låt beslut få präglas av insikten att fred är vägen till fred.

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.

Vi ber för vår kyrka och vår församling. Hjälp oss här i vårt samhälle och vår bygd att vara ett tecken på fred. Låt oss möta varandra med respekt. Hjälp oss att inte fastna i vårt eget utan ge oss mod att våga gå över gränser och vara brobyggare. Ge oss kraft att aktivt motarbeta fördomar och generaliseringar om ”den andre”. Det är ibland svårt att förstå varandra. Det kan vara inom vår församling. Det kan handla om kristna som följer andra traditioner än vår egen eller medmänniskor med annan tro. Ge oss tålamod när vi försöker förstå varandra trots att det kan ta tid. Gör oss öppna för vad du Gud vill ge oss genom andra människor. Hjälp oss att inte göra skillnad på människor, utan se hur alla är lika viktiga för dig. Hjälp oss ge utrymme för allas röster. Låt oss Gud med din hjälp och nåd få vara med att bygga ditt rike som är ett fredens rike.

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.

Och så tackar vi dig Gud för att många, på olika sätt, arbetar för fred. Tack för modiga fredsbyggare som ofta riskerar mycket och får betala ett högt pris för sitt engagemang. Tack för arbete för rättvisa som minskar konflikter och ger en grund för en mer fredlig värld. Tack för arbete som sker för att hålla fred med skapelsen och minska klimatförändringarna. Tack att vi får vara en del av din världsvida kyrka, som är en del av en global fredsrörelse, där vi kan ana att din Ande blåser försoningens och fredens vind.

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.

 Läs mer på fred.skr.org!

Valdagstankar

“Jag har en dröm, att nationen en vacker dag skall resa sig och göra den verkliga innebörden av sin troslära till verklighet: "Vi anser att dessa sanningar är självklara, att alla människor skapats som likar." /…/ Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation där de inte blir dömda efter sin hudfärg, utan efter deras karaktärs innehåll.”

Valrörelsen är snart över. Debatter har förts, goda samtal har förflutit vid sidan om personangrepp och falska budskap från falska konton på sociala medier. Fake news har blivit ett begrepp även i Sverige, där en individ tusentals mil från Sverige kunde fått en inte begränsad betydelse om tilltaget inte hade uppdagats.

Martin Luther Kings ord som citeras ovan får bli en förhoppning om kommande dagar. Många är oroliga för vad som kommer att hända om extremhögern får inflytande. Förhoppningsvis kommer pendeln att svänga tillbaka till en tid då medmänsklighet åter blir en faktor att räkna med, då vi inte talar om människor från andra länder som problem utan som tillgångar.

Det finns en nationalism som inte handlar om att stänga ute utan om att inkludera. En stolthet över vårt land som handlar om att vi vill dela det med flera.

VI får vara stolta över vårt kulturarv och våra värden. Mitt i oron för klimatet, jobben och ekonomin finns det sannerligen ljusglimtar att värmas av.

Men det vi tycker är viktigt är inte alltid självklart. Vi måste hela tiden vara rädda om det som är betydelsefullt för oss.

Jag tror på ett Sverige där vi vågar värna demokratin. Demokrati är ett stort ord, men det handlar i klartext om att vad du känner, vill och tycker är viktigt, oavsett om du är rik eller fattig, utbildad eller inte. Du har lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett om du ser dig som man eller kvinna, oavsett om du ser dig som heterosexuell, homosexuell eller bisexuell. Du har ett värde, du spelar roll, just för att du är du. Precis som du är skapad.

Och visst bryr vi oss om fängslade journalister i diktaturer, visst engagerar vi oss i nedtystade oppositionsledare i Asien, men hur hjälper vi människor i vårt land som lever i ofrivillig ensamhet och i förtryck för att de vågar avvika från normen?

Jag drömmer om ett Sverige där du känner att du får ta plats. Att dina erfarenheter och upplevelser betyder något. Ett Sverige där du blir bemött med respekt och vänlighet. Ett Sverige där vi får och kan säga vad vi tänker och tycker utan risk för negativa konsekvenser.

Jag röstar därför att jag FÅR rösta, jag får påverka och jag tänker på alla de människor som inte har någon möjlighet alls att påverka sin egen vardag.

Jag röstar och jag gör det också som en solidaritetshandling med dem som i andra länder kämpar för demokrati och frihet och som en tacksamhetens handling riktad till de män och kvinnor som i Sverige kämpat för allmän och lika rösträtt.

Vad kan krävas av en politiker?

Självklart är det ju inte bra när en partiledare i direktsändning och i affekt recenserar en public service-kanal med epitetet ”skitkanal” och ”vänsterliberal smörja”. Men flera av de nyhetskanaler som rapporterat om händelsen och också kritiserat Jimmy Åkesson för inte bara hans mediapreferenser utan också för det faktum att han skulle lägga ner P3 om han vore chef för kanalen, har inte redogjort för vad som fick Åkesson att så till den milda grad tappa fattningen att den ena grodan efter den andra for ut ur munnen. 

Den trogne läsaren vet att jag verkligen inte står för vad Sverigedemokraterna står för. Men här måste jag försvara Åkesson utifrån ett medmänskligt perspektiv. Den sk roastningen, som är en form av satir, skulle nog vara tänkt att vara rolig, men gick vida över gränsen. Det drevs friskt både med hans missbruk och hans vikt. Att kommentera någons utseende är aldrig okej, och som vi kämpar för kroppspositivism och att unga människor ska komma ur sin psykiska ohälsa som många gånger har med kroppsförtryck att göra - det är inte ett dugg bättre att roa sig på en mans bekostnad. Och den som kämpar och kämpat mot ett missbruk blir inte ett dugg hjälpt av att få det kastat i ansiktet. Det är djupt ohederligt och visar på en oförmåga att kunna skilja på sak och person. 

SVT rapporterade häromkvällen att det saknas kandidater för flera partier i flera kommuner, och det är på hela skalan från sverigedemokrater till liberaler. Jag är inte ett dugg förvånad. Vem ska vilja/kunna/orka vara politiker? Vilka förutsättningar skapar media, och därmed också vi som klickar på deras texter och delar deras artiklar? 

Går det ens att vara miljöpartist utan att gå all in och köra elcykel 24-7 och avstå från säkerhetsklassade flygresor om du är statsråd? Och när jag ser på klippet med Isabella Lövin som får redogöra för sin mans arbetsbil undrar jag om det går att vara gift med en miljöpartist om hen har ett yrke som kräver bil av den tyngre typen? 

Går det att vara vänsterpartist och välja en friskola för sina barn? Hur mycket handlar det om att vara ett föredöme, och hur mycket tid och energi och livsval får engagemanget kräva innan det blir en alltför stor bekostnad på familjelivet? 

Det kanske är utopiskt att tro att allt det här med näthat och trakasserier och äggkastning någon gång kommer att upphöra. Men var och en kan börja fundera, och när det gäller våra skattefinansierad mediaföretag finns ett särskilt ansvar. Mindre än ett år sedan #metoo verkar det som att det officiella kramkalaset är slut och nu går det att slänga ur sig i princip vad som helst. Och det som sker på riksplanet har en tendens att leta sig ner också på lokalplanet. 

Valet är snart här. Och det är ett val som inte bara gäller vilka politiker som ska företräda oss nästa mandatperiod. Det handlar också om hur vi väljer att beskriva, tilltala och möta våra folkvalda. Även om vi inte håller med om vad de säger, borde vi alla kunna enas runt den lilla slitna frasen som upprepats så många gånger i så många sammanhang: Allt vad ni vill att andra ska göra för er, ska ni också göra för dom… 

Verbums nya kyrkokalender

Känner mig högst tveksam till hur Verbum har skrivit fram marknadsföringstexten.



"I Kyrkokalendern finns något för alla:

För vaktmästaren finns anvisningar för kyrkorummets gestaltning; val av blommor, altarljus

För textläsaren finns kort introduktion till söndagens texter.

För pedagogen finns kopieringsunderlag för barnens gudstjänst.

För musikerna finns psalmvalslistor.

För prästen finns inspiration till förkunnelse och fördjupande texter.

För kyrk- och gudstjänstvärden finns det introduktion till söndagen"

Länk till boken

Jag tycker det är en onödig uppdelning av rollerna i gudstjänsten som motverkar det som vi i vanliga fall ser som väsentligt i gudstjänstsammanhang:gudstjänsten gör vi tillsammans. Rollerna finns och ska finnas. Vi har olika arbetsuppgifter och ansvarsområden. 

Men är blommor och altarljus det enda som är intressant för vaktmästaren? Har vi inte alla idéer och uppslag till psalmvalet? Behöver vi ens psalmvalslistor för det? Är det inte meningen att alla ska tala tro och dela liv, inte bara prästen? Och har inte pedagogen erfarenhet och metoder med sig in i barnens gudstjänst - eller tänker vi att pedagoger bara kopierar material hela tiden? Och diakonen...hen har ingen anledning alls att köpa kyrkokalendern. Annars hade jag kunnat bidra med en liten rad:
 "För diakonen finns förslag på samtalsämnen till kyrkkaffet baserat på söndagens textläsningar."


Eller som en kollega kommenterade: "80-talet ringde... eller 80-talet faxade och ville ha tillbaka sin församlingssyn." 

Kata Gård

För den som har lite tid över kan det vara trevligt att göra en liten utflykt i närområdet och ta del av  skapelsens skönhet i form av vacker natur och samtidigt förkovra sig lite grann i västgötsk historia och kultur.

En tur till Varnhem gör knappast någon besviken. Att uppleva hur inlandsisen format landskapet vid sluttningen av platåberget Billingen till detta alldeles särskilda är i högsta grad en märklig känsla. Inför tiotusenåriga fornlämningar från jägarstenåldern funderar jag över hur vi lever våra liv - vilka spår lämnar vi efter oss?

Det tusenåriga kyrkorummet som grävts fram av Västergötlands museums arkeologer är en imponerande byggnad, femton meter lång och åtta meter bred. Här finns en ruin, omgiven av tusentals gravar, varav en är den omtalade vikingakvinnan Katas grav, därav namnet Kata gård och det är den gamla gårdskyrkan som grävts fram, den som föregick klosterkyrkan och kanske Västergötlands första kyrka. Här ser vi att kyrkan tog till sig influenser från omvärlden. Skickliga hantverkare från England och Danmark anlitades och ny skulle det byggas med sten enligt tidens snitt.

Så småningom kom munkarna och genom Sigrids donation av gården (kyrkan har inte alltid varit patriarkal!)  och gårdskyrkan togs ur bruk. Mina tankar går genast till dagens diskussioner om övertaliga kyrkor. Kanske kan vi dra några lärdomar från medeltidsmunkarnas rätt så pragmatiska sätt att hantera frågan? Utgrävningarna visar att det sattes in en liten hästskoformad eldstad i gårdskyrkan. Förmodligen var det så att den nu övertaliga kyrkan behövdes för att härbärgera tillresande människor. De behövde någonstans att sova, och varför inte använda den i övrigt tomma kyrkan? Det ger inspirerande idéer till vår tid när härbärgen i allra högsta grad behövs.

Däremot ska vi väl inte ta efter den samhällsstruktur som utgrävningen av gravarna lagt i öppen dager. De personer som ansågs vara lite finare än andra har lagts närmare kyrkan, i fina stenkistor där olika föremål lagts ner, föremål som säkert hade behövts av andra. Ju längre ner i makthierarkin, desto enklare gravar, människor har till och med lagts rätt ner i jorden. Och hur arbetarna hade det på gårdarna var nog en fråga om arbetsledningens goda vilja...

Mitt eget besök på Kata gård stärkte mig i mina reservationer mot hanterandet av rester av människor. Än i dag kämpar samiska företrädare för att kranier och andra skelettdelar från deras förfäder ska få begravas istället för att förvaras i statliga samlingar. Är det inte en mänsklig rättighet att få vila i vigd jord? Och är det verkligen i enlighet med griftefriden att gräva upp mänskliga skelett, lämna dem till allmän beskådan både på plats, på museer och i marknadsföringsmaterial i tryckt och digital form?

Det är tillräckligt stressigt att leva, så om inte förr så behövs friden i graven. Själv vill jag nog ha med en liten stenplatta i min grav (i händelse av framtida utgrävning) med inskriptionen: Låt mig få vila i frid! 

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Härliga utflykter i sommarsverige
Diss: Torkan...

Vita kuvert på stan

Jag gick genom centrum och ner mot parkeringen vid Mörkekorset. Skolavslutningsdag och längs trottoarer och torg samlades finklädda och välfriserade elever från högstadiet. Alla hade de vita kuvert i handen. En del såg genuint glada ut. Andra försökte ordna anletsdragen medan ögonen sände helt andra signaler. Jag såg på deras överdimensionerade vita kuvert och tänkte att det är så här vi hanterar unga människor. De kategoriseras, Bedöms. Mäts. Analyseras. Elevvårdskonfereras. Meriteras. Älskas? Värdesätts? Stöttas?

pixabay.com

Jag är inte emot betyg, det vill jag påpeka. Naturligtvis måste vi ha någon form av system för att dokumentera elevernas kunskaper, förmåga till analys, ambition och vilja. Betyget från nian blir också någon form av försäkran om att eleven har förutsättningar att klara det valda gymnasieprogrammet. Numera försöker också skolmyndigheten vara tydlig med vad som krävs för de olika bokstäverna i systemet. Det jag och många med mig ser är att en del elever far illa av systemet eftersom de tar det så personligt. Jag är ett D i religion, hörde jag för några veckor sedan. Jag har upplevt det på folkhögskolan också. Är jag en fyra? Nej, måste svaret bli. Bokstaven eller siffran mäter de kunskaper du har visat. Det säger ingenting om ditt värde som människa, eller all den kunskap du egentligen har men som du inte visat av olika anledningar, eller kunskap som inte efterfrågats av läraren. (På motsvarande sätt gäller för oss vuxna att lönegraden, den eftergymnasiala kompetensen eller storleken på husbilen inte har något att göra med vårt värde som människor. Alls. )

Eleverna mäts och värderas. Häromdagen fick en bekant ett mail från skolsköterskan: Grattis, ert barn har nu vägts och mätts och har inte längre fetma utan är bara överviktig. Min bekant blev vansinnig. Vem har bett skolsköterskan kategorisera hennes dotter? Hälsokontrollerna är säkert gott tänkta men gränsen till kränkning av den personliga integriteten är hårfin. Skolsköterskans mail innehöll också en fråga om hur denna positiva utveckling kunde ha skett och jag skulle nog ha svarat att livet självt har skett, ett barn har sträckt på sig bokstavligt och bildligt och kilona har jämnat ut sig. Låt barn få vara barn.

Vi kanske skulle ta och vända på steken och fundera på att börja behandla barn och vuxna som jämlikar i skolan. Har lärarna själva nått sina mål? Har de klarat att hålla rätt BMI trots avstressande hetsätning av kolhydrater  i lärarrummet? Den kloke chefredaktören Claes de Faire på tidningen Fokus ifrågasatte härförleden också varför lärarrummen har skönare fåtöljer än elevernas uppehållsrum. Och skulle du stå ut med att gå på en skoltoalett?

Lärarna har det inte enkelt, de heller. Också de mäts, värderas, lönesätts, hinner inte med lunchen för att det är något dokument som måste skrivas eller någon lektion som måste förberedas och de sitter hemma och rättar prov när vi andra gallrar morötter  på landet eller ligger och slötittar på netflix. Men var det så här det var tänkt att vara? I världens bästa demokrati har högstadieeleverna redan diagnostiserade ångestsjukdomar och lärarna knaprar alvedon och novalucol för att orka en termin till. Samhället måste förändras och vi är de enda som kan göra det, oavsett utgången av höstens val.

(Krönika i SLA 20180616)

Maskrosor och människor...

Visst är det märkligt att människor kan resa hundratals mil för att se på en sällsynt fågel, men att vissa vänder bort blicken när hen ser en sällsynt människa?

Jag talar så klart om människor som en del kallar personer med särskilda behov, eller personer med funktionshinder eller funktionsvariationer eller funktionsförmågor.

Vi delar upp folk i diagnoser och bokstäver och fördelar samhällets resurser i förhållande till detta. Inte så att de som mest skulle behöva samhällets resurser också tilldelas mest, ibland snarare tvärtom.  Alla diskussioner om lagen om LSS (Lagen om stöd till vissa funktionshindrade) har under vintern och våren talat sitt tydliga språk. Lagen säger att personer med funktionshinder ska kunna få hjälp att leva som andra, men vad det innebär att leva som andra råder delade meningar om bland våra beslutsfattare och myndigheter.  

Kronor och ören är en sak, om än viktigt. En aspekt av vårt demokratibegrepp är hur vår människosyn ser ut och hur vi gemensamt skapar ett samhälle där alla får plats. Det är i det sammanhanget jag tänker på sällsynta fåglar och människor, och på en av mina absoluta favoritblommor, nämligen maskrosen.

För precis som folk i alla tider har tittat snett på dom som är lite särskilda, menat att de inte är fina nog eller duger, eller rent av försökt utrota dom, är också maskrosorna utsatta för folks fördomar. När vi pratar om vilka som är starka och svaga i vårt samhälle, är det kanske inte människor med varierande funktionsförmågor som egentligen är de svaga. Med tanke på de svårigheter av olika slag som drabbar är det dagliga mirakler att dessa överhuvudtaget kliver upp ur sängen på morgonen. Maskrosorna har enorma rotsystem och är sannerligen överlevare! Begreppet maskrosbarn handlar om en person som trots uppförsbacke efter uppförsbacke ändå klarar sig, precis som maskrosen förmår ta sig igenom till och med asfalt.  Dessutom är maskrosorna livsviktiga. Den är faktiskt en av de fjorton viktigaste vilda växterna ur överlevnadssynpunkt. Allt går att äta: de C-vitaminrika bladen som kan användas i sallader, blommorna som kan smörstekas till delikatesser, de kolhydratspäckade rötterna som kan torkas, rostas och malas till kaffe. Som naturläkemedel är de inflammationshämmande och vätskedrivande, saften (som så många är rädda för att de ger fläckar på kläderna) kan strykas lindrande på olika former av klåda som myggbett eller brännässlesveda.

Jag tänker när jag möter dessa våra unika medmänniskor att de också är livsviktiga. Inte bara för sin egen skull utan också för mänskligheten i stort eftersom vi tillsammans erfar saker som har att göra med att vara människa. Det som inte handlar om att vara störst, bäst och vackrast, jakt på statusprylar och karriär  utan om vad det egentligen är som är livskvalitet: den mjuka mulen på en häst, en riktigt bra låt, att få sjunga på ett äldreboende och göra andra glada, äta vaniljglass med chokladströssel eller ha filmkväll med kompisarna.

Särskilda behov, ja. Våra grundläggande behov är desamma. Men där en del behöver hjälp med struktur av det dagliga livet, skulle andra behöva coachning i struktur av det existentiella livet. Och där hjälpte oss vår grupp på folkhögskolan en bra bit på vägen med sin underbara låt som de vann det årligt återkommande evenemanget Hjorovision med: "...vi känner, vi älskar, vi gråter, vi tröstar, vi drömmer samma sak - se mig för den jag är,  tro mig jag vill dig väl. Möt mig med ett vidöppet hjärta, jag möter dig med respekt. Se mig som den jag är..."

Mässor...

Trodde ett tag att någon församling var riktigt innovativ här. Nu ska synden minsann bort!

Jesus...

...korsfästes inte mellan två silverljusstakar utan mellan två bråkstakar.