Vad som bör jagas ut. Krönika i SLA 27 maj 2017

Häromdagen var det nationella spindelräkningsdagen. Specialintresserade personer var ute i skog och natur och inventerade landets bestånd av denna lilla insekt som jag via biologiprovförhör med sonen numera vet är ett leddjur med utpräglade jaktinstinkter.  Jag tycker inte att spindlar är särskilt trevliga. Ser jag någon inomhus försöker jag med hjälp av sopkvast få ut den i naturen igen. Dråp av spindel försöker jag undvika i möjligaste mån, men en och annan har nog fått sluta sina dagar i dammsugarpåsen. 

 Fobi för spindlar kallas araknofobi och det finns många förklaringar till det. Sett till fobier i stort är den evolutionsbiologiska förklaringsmodellen vettig – sånt som varit direkta hot mot vår säkerhet har vi också utvecklat rädsla mot. Förutom spindlar och ormar är det till exempel höga höjder, öppna platser eller åskväder.  Trots att vi idag har både ormserum, staket och avsaknad av hälsofarligt giftiga spindlar i vårt land består rädslorna och alla har nog erfarenhet av att förmanats akta sig för att ramla ner eller att gå i skogen utan gummistövlar.  Jag har hört talas om folk som dessutom lagt knäckebröd i stövlarna för att lindra angrepp av grävlingar.

Den här veckan har också Kevinfallet diskuterats vidare. För den som inte sett dokumentärerna där polisförhör med två barn visas rekommenderas att göra det. Utan vittnen, advokat eller bevis, trots alibi och motsägelsefulla berättelser som i hög grad präglades av att vara de frågvisa vuxna till lags, avgjordes pojkarnas skuld i en presskonferens. Detta har familjen levt med ända tills en journalist tog upp fallet och började gräva. Bristen på rättssäkerhet är skrämmande och påminner i högsta grad om det som Sture Bergwall råkade ut för när han som intagen på rättspsyk matades med narkotisk medicin och utsattes för en terapiform som handlade om att få fram undanträngda minnen. Sture Bergwalls självbiografi är väl värd att läsa. Han ville vara till lags, han ville vara en spännande och omtyckt person. Och när han berättade om morden (även om hans kunskap om dem härrörde från media och från fantasier i narkotikaruset) fick han den omsorg som han så hett längtade efter. Här var advokater, poliser, vårdpersonal och åklagaren själv helt med på tåget och av rättssäkerheten blev inget kvar. Räddningen blev en ny överläkare på avdelningen som såg och förstod det orimliga medicinintaget och efter sju tysta och nyktra år kom journalisten Hannes Råstam på besök.

Jo, det är oroligt i vår värld. Vem kan en lita på? Svårigheten är att inte vara naiv samtidigt som vi inte ska se endast det negativa eller hemfalla åt konspirationsteorier.  Det kan vara undermedvetet praktiskt att samla ihop all världens misstänksamhet och besvikelse på ett litet kryp som tagit sig in genom badrumsfönstret för att få lite svalka. Individen som” inte ska vara där” och som jagas ut med sopkvast blir en symbol för utanförskapet och laglösheten i förorterna, en symbol för godtycket inom rättsväsendet och polisen i Kevinfallet och Thomas Quickhistorien och för alla som bär på skuld och skam som inte är deras. Spindeln blir också en symbol för den politiker som vill förbjuda muslimer att åka till hans land men som på sitt första egna utlandsbesök åker till Saudiarabien och fixar ett vapenavtal värt 960 miljarder kronor. Sopkvast är rätta medlet för såna typer.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Syrenerna!  Färgerna, formerna, dofterna!

Diss: Det blev inte många dagar mellan hägg och syren i år, men ledigt får en ta sig ändå. 

Dokument inifrån: Kevinfallet

Sture Bergwall: Bara jag vet vem jag är (2016)

Ett firande som får skava. Krönika i Intro, maj 2017

Ibland känner jag att det skaver i det här reformationsfirandet. Något som liksom ligger som en liten sten i skon som känns vid vissa fotnedsättningar. Jag tar av mig skon, tar fram den lilla stens och försöker klura ut vad det där skavet kan stå för. På folkhögskolan talar vi mycket om samhället och vikten av att hålla ihop och motverka polarisering. Ändå är det viktigt att få vara sig själv och också låta den andre få vara just den andre med de förutsättningar och gåvor hen har.

Det är nog just där: när vi ska försöka definiera vad som är specifikt lutherskt, evangeliskt, reformatoriskt. Som en naturlig konsekvens blir det en ”de där-ning” för att använda biskop Åkes nya begrepp, eftersom de som inte är specifikt lutherska inte har det där som är så specifikt lutherskt och som vi ju är så stolta över. Ska vi då verkligen hävda vår särart?

Jag googlade på "förgreningar"...

Men trots allt kanske det går att hålla två tankar i huvet samtidigt. Vi kan vara stolta över vårt lutherska arv, formulera teserna i dagens kyrkoliv och på samma gång vara glada över de ekumeniska framstegen. Vi kan lyfta fram det som är unikt i varje kyrkotradition och se det som en gåva till hela kristenheten.

På Kyrkans Grundkurs läser vi samfundskunskap och eleverna får de intervjua företrädare för olika traditioner och delta i deras gudstjänster. Olikheterna blir tydliga, men inspirationskällorna flödar. Det där var ju faktiskt en god tanke nu när jag fattar vad de menar, var en kommentar från någon av eleverna. Så kan frejdigt sjungna läsarsånger eller ortodox högtidlig närvaro med urkyrkokänsla bli nyttiga speglar för oss svenskkyrkliga att reflektera oss själva i. För visst var det väl så Luther tänkte: vad behöver vår tids människor för att se evangeliet i dess klara ljus och vilka medel har vi att använda oss av för att nå dit?

Jag lägger tillbaka den där skavstenen i skon och låter den vara en påminnelse om att vi inte firar reformationen för att vi tror att vi är bättre än någon annan. Däremot kan vi vi vara tacksamma för det Luther hjälpt oss att se, och för vad vi i vår kyrka kan bidra med i den stora härliga brokiga skara som är Guds familj!

Karin Långström, skolpräst vid Hjo folkhögskola

(Intro är  Skara stifts tidning som riktar sig till anställda, förtroendevalda och ideella)

Trädgårdsbilder från Östra Tunhem #1

Mellan hägg och syrén...

Den första äppleblomman - den vackraste

Kryddsalvian - så vackra blad

Rätten att vara sig själv. Krönika i SLA 6 maj 2017

Det är inte lätt att vara människa. Häromdagen berättade Aye, en vanlig kompetent kvinna, 
att hon i slutet av en rekryteringsprocess hos SAS fått beskedet att hon får jobbet
om hon lovar att inte använda sin sjal. Skälet till det är att företaget har en neutralitetspolicy 
som innebär att religiösa symboler inte får bäras under arbetstid.

Huruvida detta förhållningssätt är förenligt med domar och rekommendationer från EU och FN är en särskild fråga. En annan är de fördomar gentemot religiösa personer, särskilt muslimska, som sprids som löpeldar genom sociala medier och fikarum på vanliga arbetsplatser.

Det handlar om generaliseringar. Det varnas för att anställa muslimer. De måste få gå ifrån arbetet flera gånger om dagen för att be. De kan inte utföra alla slags arbeten. De påstås könsapartheida sig så till den milda grad att de inte ens kan åka hiss tillsammans med någon av motsatt kön.

Detta stämmer ju inte. Visst finns det människor som ålägger sig sådana föreskrifter med religionen som förevändning att vardagslivet blir svårt att leva. Så har det varit i alla tider och kommer så förbli. När jag jobbade som elevassistent var ett återkommande uppdrag att ta hand om den syskonskara från Jehovas vittnen som med vis regelbundenhet lämnade klassrummet på grund av att något annat barn i klassen skulle födelsedagsfiras eller att någon kristen symbolhandling skulle utföras, exempelvis julpyssel eller tändande av det första adventsljuset.Människor är individer och religionen levs på olika sätt. Muslimer behöver inte gå ifrån arbetet för att be. Det är helt i sin ordning att förrätta bönen före och efter arbetstidens slut.

Det som däremot inte går, är att anamma den tanke som en del debattörer tar för självklar, nämligen att ens tro är något som går att liksom ta av och ta på. En tro är något som genomsyrar hela livet, och för den som har en tro som innebär att den är konkret synlig blir detta ytterst påtagligt. Alltså kan en kvinna som bär sin sjal som ett uttryck för sin kärlek till Gud inte förmås låta bli att bära denna under den del av dagen då det är som mest relevant. I vårt sekulariserade land där tron reducerats till en privatsak kan detta vara en svår tanke att ta till sig.

Men att göra sig fri från religiösa praktiker kan vara lika svårt som att hävda rätten till dem. Muslimska kvinnor har vittnat om att de trakasseras för sitt beslut att inte bära slöja. Muslimer som inte fastar under Ramadan tvingas stå ut med förvånade, lätt ifrågasättande blickar när de äter en glass i solden. Människor från Mellanöstern tvingas förklara för skeptiska fastighetsägare att de varken brukar röka vattenpipa inomhus eller bryta upp parkettgolvet för att odla tomater.

Det här med alla människors lika värde och rätten att få vara sig själv sätts på prov. Faktum kvarstår. Det är enklare att få en lägenhet eller ett jobb i Sverige för den som heter Mikael än för den som heter Mohammad. Och fortfarande finns de som inte förstår att det inte är hjärnan de muslimska kvinnorna täcker med sina sjalar, utan sitt hår.

Hiss: Sol och värme! Nu ska potatisen ner!

Diss: Den alltmer tilltagande islamofobin.

Bön

unsplash.com

Vem är du, milda ljus,
som strömmar över mig
och lyser upp mitt hjärtas dunkel?
Du är närmare mig än jag själv,
djupare inom mig än mitt innersta väsen,
och ändå är du ogripbar och okänd,
och står över varje namn,
heliga Ande, eviga kärlek.

(Edith Stein 1891-1942)

Inget nytt under solen...

Jag grejar med gammalmormors linnedukar noggrant märkta "S" och skänker en tacksamhetens tanke till alla dem som gjorde alla prästgårdskalas förr i tiden möjliga. Det var tiden före församlingshemmens anställda personal och kurserna i ideellt arbete. Förr var prästgårdarna samlingspunkter för bygdens folk. Jag minns såväl konfirmander, biskopsvisitationsmiddagar och kyrkoråd. För att inte tala om installationsmottagningarna, vigslarna, prostmötena och så det som nog gjort starkast intryck på mig: alla de "vanliga människorna" för vilket det var helt naturligt att sitta i prästgårdens trädgårdsmöbel och dricka kaffe.

När de stora kalasen skulle ordnas (och då pratar jag alltså farmors generation) ville det till att hjälpsamma damer kom och hjälpte prästfrun med arrangemangen. Om detta ideella arbete var frivilligt eller inte låter jag egentligen vara osagt, men stiligt blev det helt säkert!

I dagens kyrka som existerar i en tid då religionen i allmän anses vara något som hör det privata till, är Svenska kyrkans arbete inte alls privat (Gud nåde den som ringer en präst på privattelefonen nuförtiden!) utan något som hör arbetsgivarens förväntningar till.

På sätt och vis bra. Nuförtidens prästbarn behöver i allmänhet inte bevittna vigslar eller dop i sitt eget hem eller vänta på att få föräldrarnas uppmärksamhet när de är upptagna i själavårdssamtal i hemmets arbetsrum, men jag tycker ändå att något gått förlorat.

pixabay.com

Vår pappa sa alltid till oss barn att om vi någon gång råkar i bekymmer i okänd stad, så ska vi veta att vi alltid kan gå till prästgården. Det var folkkyrka, territorialprincip och pastoral omsorg i den finaste av mixar. På många orter vet nog invånarna inte längre vilken byggnad som förr i tiden var prästgården.

Kyrkans omsorger har ersatts med socialjour, myndigheten för samhällsskydd och beredskap och 112. Men pendeln svänger tillbaka så sakta. I dag hörs politiker tala om vikten av civilsamhällets ( i vilket kyrkan ingår) resurser för de resurslösa och i takt med att kyrkan inte längre har råd att anställa eller inte kan anställa på grund av att allt färre människor vill arbeta i Svenska kyrkan utbildas de som är anställda i strategier för att få fler att engagera sig frivilligt.

Predikaren 1:9: Vad som har varit kommer att vara,vad som har skett skall ske igen.Det finns ingenting nytt under solen.Säger man om något: ”Det här är nytt!”så har det ändå funnits före oss,alltsedan urminnes tid.

Jag grejar lite till med gammelmormors dukar. Så många och så stora kommer jag aldrig att få användning för, även om jag skämtsamt ibland kallar min lilla trea för "prästgården" i det att jag gärna välkomnar den som behöver själavård eller allmän omtanke.

Dukarna kan jag nog vid behov låna ut till folkhögskolan när vi har våra olika examenshögtidligheter. Efter att ha tjänat i ett antal prästhem i både Göteborgs och Skara stift är de väl förankrade i kyrkans tradition. Jag tror både gammalmormor och farmor skulle gillat det.