Tacksamhet. Krönika i SLA 18 mars 2017

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om min pappa som fick somna in i lördags. Sextioåtta år av liv på jorden är till ända och det finns så mycket att vara tacksam för. Men den här krönikan blir istället tillägnad dem som under åren vårdat och hjälpt honom och så många andra. Jag talar om sjukvårdspersonalen. 

Tacksamheten är stor gentemot de undersköterskor, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och läkare som oförtrutet går till jobbet varje dag. Det är säkert tungt vissa dagar. Som anhörig har jag ju inte undgått att se hur en del av er kämpar mot tröttheten och värken i kroppen efter många års slit i ogynnsamma arbetsformer. Ibland hinner ni inte ens ta rast och inte så få gånger har jag jag noterat att ni går dubbla pass när det inte funnits personal att tillgå. Era löner (undantaget läkarna förstås) ska vi inte ens tala om. 

Men när ni inte längre kunde bota cancern gick ni all in för att lindra. Inte en sten har lämnats ovänd i kampen att få till lite mera livskvalitet, den som stavas förebygga trycksår, optimerad smärtlindring och helt vanlig mänsklig omsorg. 

Omsorgen har gällt också oss anhöriga. Med något undantag (- Är det du som är anhörig till tvåan-ett? Nej, svarade jag, jag är dotter till Erik på rum två) har vänligheten varit genomgående trots att jag säkert suttit i vägen och ställt konstiga frågor. Även om jag kunnat gå och hämta kaffe själv har den extra omsorgen att få pappas och mitt fika tillsammans på samma bricka varit ovärderlig. Också jag har fått finnas och pappa och jag har fikat även om pappa inte längre kunde dricka mer än någon centiliter. 

Vänligheten på Lidköpings sjukhus började förresten redan i entrén där personalen i kiosken alltid hade något uppmuntrande att säga. Och efter att pappa bett om en hälsning till sköterskorna i receptionen (han kände dem vid det här laget efter ett drygt decenniums återkommande besök) vinkades det glatt från luckan när jag gick förbi. 

Efter en mellanlandning på korttidsavdelning kom pappa hem. Oceaner av omsorger och vänlighet mötte hela familjen. Det pratas mycket om hemsjukvårdens sämsta sidor med stress och press men det var inget som vi märkte av. Ni stressade säkert i bilen mellan vårdtagarna men hos pappa var det lugnt och omtänksamt. Några gånger försökte jag få i er åtminstone ett glas juice medan du satt och delade mediciner, eller en kopp kaffe på väg till nästa patient. Regelbundet och efter behov kom ni och hjälpte pappa med det som behövdes. Uppdraget att lindra kompletterades nu med trösten. Återigen, förklaringarna, situationen satt i sitt sammanhang. 

Undrar om dom förstår hur viktiga dom är för oss som behöver hjälp, sa pappa. Hur plågsam behandlingen eller vårdinsatsen än var så tackade han för hjälpen. Jag tror ni möter många tacksamma patienter och anhöriga och det är katastrofalt att era arbetsförhållanden inte är bättre än vad de är. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Ett varmt och innerligt tack till dig som arbetar inom vården. Dina insatser och dina vänliga ögon och varma hjärta är ovärderliga. 
Diss: Varför är det bättre arbetsvillkor för dem som jobbar med maskiner än för dem som jobbar med människor? 


Lycklig? Krönika i SLA 25 mars 2017

Så kan Tidningarnas Telegrambyrå meddela att danskarna inte längre är det lyckligaste folket i världen. Norrmännen har nämligen gått om och professor John Helliwell vid University of British Columbia förklarar saken med hänvisning till de vinster i oljeindustrin som investerats i framtida generationers välbefinnande. Sverige ligger kvar på en tiondeplats som olyckligast i Norden. 

Men vad är lycka egentligen? Är det rättvist att lista länderna efter kriterier som bruttonationalprodukten, medellivslängden och korruptionen? Direkta överlevnadsfaktorer spelar definitivt in, men också de psykosociala värdena. Rapporten från FN-nätverket SDSN som refereras till ovan har i år också fokuserat på lycka på arbetsplatsen. 

Att ha ett jobb är viktigt. Många gånger har jag upplevt nya svenskar förvånat sig över den inställning till arbete som de upplever att många infödda svenskar eller andra och tredje generationens invandrare har. Arbetet ger inkomst och därmed förutsättningar för trygghet, men det verkar som att vi har än mer känslomässig attityd till yrkeslivet. En vanlig fråga från invandrare är om jag har barn eller hur släkten mår, frågor som jag kan tycka känns för privata för att dela med obekanta. Familjen är privat, men att få frågan vad jag jobbar med känns som en helt naturlig fråga att få från i princip vem som helst. 

För några år sedan läste jag en forskningsrapport som stöder teorin om arbetets sociala och emotionella funktioner. Det är på jobbet, snarare än bland familj och vänner, som det sociala livet pågår. Det är där vi umgås, pratar om det viktigaste, får påfyllning av empati och känner stöd. Därför blir traumat dubbelt då det inte fungerar på arbetsplatsen. Jag tror också att när världen utanför blir mer förvirrad och skrämmande (Donald Trump, Brexit, terrordåd) blir den lilla, nära vardagen mer betydelsefull. 

Skådespelaren Morgan Alling har en teveserie som han kallar Morgans mission. Han intresserar sig för mobbning och utanförskap och besöker ett antal arbetsplatser för att samtala om dessa viktiga frågor. Häromdagen besökte han en församling i Svenska kyrkan, denna organisation som så ofta hamnar hos Arbetsmiljöverket. Förklaringarna brukar vara dåliga chefer med mål som mer finns i huvudet än i verkligheten, oklar struktur och dålig respekt för olika yrkesgruppers specifika förutsättningar, men frågan är om det inte är så att vi generellt kräver mer av en arbetsplats som så tydligt förväntas arbeta med människors andliga välbefinnande. Till kyrkan är alla välkomna, säger vi, men det blir svårt att säga om en med gråten i halsen inte känner sig särskilt välkommen själv i arbetsgemenskapen. Morgan Alling poängterar att mobbning inte beror på udda människor utan på dålig gemenskap. Och de farligaste människorna på arbetsplatsen är den tysta massan, den som egentligen ser eller borde se men som väljer att inte agera på grund av rädsla eller bekvämlighet. Ingen vill ju vara den som blir utsatt nästa gång. 

På senare tid har psykisk ohälsa på grund av dåliga förhållanden på arbetsplatsen börjat uppmärksammas. Och kanske skulle Sverige hamna lite längre upp på FN:s lyckliga lista om fler tar sitt medmänskliga ansvar och faktiskt uppmärksammar den som äter sin lunch vid skrivbordet för att slippa osynliggörandet i personalrummet, och som Morgan Alling föreslår, uppmärksamma när saker sker som faktiskt inte är okej. Den gyllne regeln är mer än tillämpbar i vår värld. 

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Människor med civilkurage. Och heja Ros-Marie, församlingsvärdinnan i Klippans pastorat som vågade stå upp och berätta. 

Diss: Den tysta, fega massan. 

Bussarna i Södra Ryd. Krönika i SLA 11 mars 2017

Självklart hade Västtrafik all rätt i världen, fackligt, mänskligt, att stänga av busstrafiken till Södra Ryd förra helgen. Ingen busschaufför eller någon annan medmänniska ska behöva leva med stressen att kanske bli utsatt för stenkastning eller andra våldshandlingar. 

De uteblivna bussarna höll naturligtvis liv i debatten om våra särskilt utsatta områden i Sverige och hur kriminalitet och social oro ska stävjas. Rydsbor vittnade om att de bott i området i flera år och aldrig upplevt något negativt. Andra bekräftade att de aldrig skulle åka buss sena kvällar och helger. Samtidigt är samtalen om hur tryggheten ska ökas i Södra Ryd inte ny. Det är ständigt nya projekt och nya eldsjälar, samtidigt som de gamla invanda nätverken med skola, kyrka och socialtjänst tuffar på. 

När bussarna slutade gå var det en del som uppfattade det som mer än en vanligt arbetsmiljöåtgärd. Det är en symbolisk handling att stänga ner samhällsservice, oavsett om det gäller banker, närlivsaffärer, skolor eller bussbolag. När beskedet från Västtrafik kom var det dessutom oklart när bussarna skulle komma igång. Skulle folk kunna ta sig till sina jobb på måndagen? 

Jag kan också tycka att vi som samhälle inte ska ge upp för lätt. Hade jag varit bussåkande rydsbo skulle jag varit vansinnig över att jag som skötsam resenär i kollektivet skulle drabbas av konsekvenserna av något som några stenkastare gjort sig skyldiga till, samtidigt som jag nog ännu mer skulle känna empati för de som oskyddade jobbar med servicen. Naturligtvis skulle busschaufförerna få mer stöd i form av polis och vakter utan att de först skulle behöva lägga ner arbetet. 

Å ena sidan är det bra att mer resurser sätts in. Å andra sidan måste vi nog försöka begripa att vi aldrig kan få oss garanterat en hundraprocentig säkerhet. Ett fullständigt tillstånd av harmoni och balans kommer vi inte att uppleva i denna världen. Men vi får som samhälle inte ge upp ambitionen att skapa trygga områden, annars sviker vi de människor som är som mest utsatta. En del familjer har inget annat val än att tränga ihop sig i stadens billigaste lägenheter. 

Så fler insatser är bra, oavsett om det handlar om att öka tryggheten för blåljuspersonal, busschaufförer eller vanligt folk. Det är bra att högstadieskolan kommer igång, att centrum görs än mer trevligt rent estetiskt och att fler bostäder byggs. Södra Ryd är inte Skövdes egen no go-zon utan alla kreativa idéer bör uppmuntras. 

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Engagerade människor i utsatta områden

Diss: Destruktiva mönster som skapar utsatthet

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...