Fiktion och verklighet. Krönika i SLA 16 juli 2016

Nåväl. Efter läsningen av boken om katastrofteamen runt om i världen tog jag tag i nästa bok i traven. En skräckroman i bästa Stephen Kinganda blev naturligtvis sträckläst (ljuvliga semester som tillåter detta frossande!) som den bladvändare den är. Däremot blev jag oerhört besviken över slutet. Jag ska inte avslöja mer om bokens karaktär för att inte ödelägga spänningsmomentet för presumtiva läsare - men jag blev bestört och för att använda ett modeuttryck närmast kränkt över att historien inte slutade i dur. 

Det är ett känt och omvittnat psykologiskt fenomen att människan gärna frotterar sig i fiktiv ond bråd död för att få känslan över kontroll över en fallen splittrad värld där godhetens apostlar gestaltade av Chief Inspector Barnaby, monsieur Poirot och andra i den långa raden brottsbekämpare leder oss alla in i ljuset. I varje avsnitt av Morden i Midsomer finns det naturligtvis en handfull människor med många års sorgearbete framför sig, men skurken - själva symptomet på det onda - avslöjas alltid och landar inom lås och bom. 

Sommaren då Lisa Holm mördades kunde jag dock inte se ett enda avsnitt av Morden i Midsomer. Det var som att dikt och verklighet flöt ihop på ett alltför grymt sätt. Dock blev jag alltmer varse om att mord på teve inte kan karaktäriseras som underhållning utan snarare som någon slags terapiform. Och bland de starkaste intrycken jag fick av processen med Lisa Holm var de ögonblicksbilder som enskilda poliser gav uttryck för i sociala medier. De blev godhetens apostlar personifierade där de vattnade marken i Blomberg med sina tårar. 

Nåväl. När den verklighet som borde kunna vara kontrollerbar inte automatiskt slutar gott inte gör det skapar det frustration i mig. Kanske vittnar det om längtan efter ett integrerat förhållningssätt sprunget ur den kända och så användbara sinnesrobönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att förstå skillnaden. Jag vet att det aldrig kommer att sluta krigas i denna världen - krig har pågått alltsedan jägar- och samlarsamhället gick över i jordbrukssamhälle och bofasthet - och därför gör det mig lugnare att veta att det finns folk som viger sina liv åt att lindra nöden. 

Men när romaner inte har lyckliga slut? Ett kommersiellt trick förmodligen, ty lagom till nästa semester kommer nog uppföljaren, men existentiellt är det inte ett bra upplägg. Det är en avspegling av livet som inte alltid slutar bra eller ens är bra vid alla hållplatser, men fiktionen är just fiktion och en möjlighet att drömma sig bort till en tillvaro där ont bekämpas och nedslås. Tillbaka till Edens lustgård där vi dock har möjligheten att välja både kunskapen och livet. Jo, inte ens i Första Moseboken slutade historien om Edens lustgård väl, kanske ett bevis på att mytologiska berättelser i våra religiösa urkunder inte är endast fiktion utan faktiskt avspeglar en upplevd verklighet. 

Jag behöver milda färger en stund och ställer undan de gula tagetesen. Nu är det vita och ljuslila luktärter som med sin renhet och skönhet får fylla mitt sinne. Det där nya mobilspelet som går ut på att hitta pokémonfigurer i stadsmiljö tänker jag inte ge mig på. Jag orkar inte fånga några monster. Det får Chief Inspector Barnaby hållas med under tiden jag kurar ihop mig under filten. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Trots allt verkar det vara ett bra år för den vitryggiga hackspetten. 

Diss: Känns det inte som att det blir fler och fler terrorbrott nuförtiden? 

Perspektiv. Krönika i SLA 9 juli 2016

Efter ett mindre trevligt besök på en sjukvårdsmottagning som inte enbart berodde på sakens natur utan också på personalens trista bemötande, (ja, jag förstår att de är utarbetade/trötta/underbemannade/stressade/semesterlängande men jag var inte i bästa form heller och framförallt var min offeroverall klart mycket med adekvat än deras patienten-i-fokus-affischer på väggarna) sträckläste jag Johan von Schreebs bok om sina insatser i organisationen Läkare utan gränser för att återfå förtroendet för den aktuella yrkesgruppen. 

Vilket otroligt arbete de gör, dessa modiga människor som ger sig ut i katastrofområden dit ingen annan skulle få för sig att åka. De gipsar på löpande band i Haiti, stoppar blödningar i Syrien och epidemiska härjningar i västafrikanska byar. 

Att riskera sitt eget liv och äventyra familjens framtid för att göra dessa insatser som akutsjukvård i krigs - och katastrofzoner innebär måste handla om något mer än att vara en människa med typ a -personlighet som blir för uttråkad av ett alltför enahanda arbete. Viljan att göra skillnad är, tänker jag, en inre drivkraft av ett ursprung som mången humanist försökt etikettera. 

I denna tid då politiker och förståsigpåare diskuterar svenska värderingars företräde är det intressant att få perspektiv genom berättelser från andra kulturer. Att amputera ett ben i Afghanistan är inte en fråga för den enskilda individen utan för hela släkten. Att inte ta hänsyn till det i en akut situation (benet behöver av - nu!) och invänta klanens klartecken skulle bli lika tokigt som om en läkare i Sverige skulle fråga ringa runt och fråga släkten om åsikter istället för att diskutera dem med patienten direkt. 

Jag tycker att det är svårt att helt förstå denna diskrepans mellan den individuella friheten å ena sidan och den bästa fall stärkande kollektiva gemenskapen å andra. Familjen är viktig inte bara känslomässigt utan också juridiskt. Härur uppstår många kulturkonfrontationer. Jag är så trött på släkten, sa en invandrartjej till mig nyligen. - Jag önskar ibland jag vore sueidiye så jag kunde få vara med kompisar istället. Som om inte svenska föräldrar i allmänhet inte också förhandlar med barnen om att umgås med släkten istället för att vara med kompisarna tjugofyra - sju. I det allra vardagligaste är vi nog ganska lika ändå. 

Så pågår världen. Johan von Schreeb åker ut i världen, kör knytnäven ner i öppna sår för att få tag i den avslitna blodådern för att stoppa blödningen, han förlöser mödrar och amputerar ben och får utmärkelsen Årets Svensk 2014. Det är konkreta insatser för att ta hand om de konsekvenser som blir av att andra människor tjänar pengar på vapenindustrin. Västvärlden skickar granater, automatkarbiner och läkare utan gränser. Underbara västerländska värderingar. Eller ska vi nyansera bilden en aning? 

För den som upplevt krigets fasor och befunnit sig i situationer där liv hade kunnat räddas om det bara funnes tillräcklig utrustning kan nog livet i Sverige bidra till en viss cynism hos den som tänker att allt annat än katastrof är lyxproblem. Då bör en betänka att ett benbrott gör lika ont i Skövde som i Kabul, även om omständigheterna i övrigt självklart inte går att jämföra. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Boktravarna som väntar.

Diss: Trötta människor kan en bli trött på. 

Betraktelse. Krönika i SLA 2 juli 2016

Jag sitter på balkongen med min tredje kopp morgonkaffe och betraktar mina nyplanterade gula tagetes. Tillsammans med lite fått, köpt och frösått blev de verkligen den färgklick som den här balkongen behöver. Livet som ofta går i en gråskala mellan svart och vitt behöver en liten skjuts emellanåt. 

Världen utanför är som vanligt. Duvan anmäler sin närvaro i det stora trädet med sitt karakteristiska hoande. Där borta går damen med taxen. Ett ankommande tåg hörs på avstånd. Jag tar en klunk kaffe till, aromen är perfekt och jag dricker med gott samvete eftersom det kommer från ett företag som tar väl hand om sina anställda kaffebönsplockare. Duvan hoar igen och en firmabil kommer farande. Flera lägenheter i området renoveras. Snart kommer några att få ett alldeles nytt, fräscht hem.

En man, kanske i 60-årsåldern strosar förbi tillsammans med en tioårig flicka, djupt inbegripna i ett samtal. Farbrorn tittar upp mot mig och hejar glatt. Ett stråk av vemod fyller mig samtidigt som jag blir varm. Den kluvna känslan bottnar i en plötslig insikt om att det där kunde varit morfar och jag för trettio år sedan med en hel lång sommarlovsdag framför oss. Morfar och jag resonerade om hur små färskpotatisar mormor kunde koka (jag har alltid tyckt mest om de små färskpotatisarna), om hur morfar vuxit upp och vilka blommor han odlade då och sålde på torget, om vad fåglar tycker om att äta. Vi åt hallon och vinbär i mängder och jag lärde mig att akta mig för tåget, svärmande bin och den vackra men förrädiska ån. 

Pappa frågar mig om jag tycker det är konstigt att morfar är död, och nog är det konstigt alltid. Inte att livet är begränsat (han levde ett långt liv) men just det där att människor som alltid funnits plötsligt är någon annanstans är ett märkligt fenomen. Generationerna byter plats. Från att ha varit barn i  släkten, en ganska medioker mellansyster som hade bra betyg i skolan men som i övrigt endast drömde om att få en alldeles egen häst, är jag nu själv förälder till barn som klarar sig hyfsat själva och för mina två brorsbarn är jag nog ungefär som faster Anne-Marie var för mig när jag var liten. 

Vemodet stryker runt själen igen när jag inser att jag aldrig kommer att bli den viktiga person för andra som andra varit för mig. Jag behöver mer kaffe. Men prestationsångesten får lägga sig, vare sig jag vill eller inte. Jag tror inte att morfar hade ambitionen att vara någon supermorfar. Han delade helt enkelt med sig av sitt liv, bara. Bra verktyg, en rentvättat bil i garaget och något gott till kaffet. Vi kunde åka ut med den där bilen och titta hur långt de kommit med motorvägsbygget. Vi kunde åka någon mil upp i Dalsland för att se om den där sällsynta blomman kommit fram. Att nattvioler är något speciellt, kommer jag aldrig att glömma. 

En humla anländer och bryter mina tankar. Den gör en snabb översikt över utbudet och väljer mina vita penséer. (Jodå, de kan blomma hela sommaren om en bara klipper ner emellanåt. Det blir fina pensébuketter att ställa inne på köksbordet medan nästa generation tar fart därute.) 

Handlar livet om att vara möjliggörande för andra? Ställa ut blommor till humlorna. Öppna sitt hem för barnbarnen. Svindlande perspektiv. Jag suckar när jag ser några vissna blad på tomatplantan och reser mig för att plocka bort dem. Gallring, sållning, uppbrott hör också till livets skyldigheter som krav  och förutsättning för framtida växt.  Av jord har du kommit, säger jag med handen full av vissna tomatblad, jord ska du åter bli. Jag smular sönder bladen och låter smulorna falla ner mot krukans jordmån medan jag tackar för för vad de gett mig. 

Farbrorn och flickan har försvunnit för länge sedan, jag tar med mig kaffekoppen in och ställer i diskmaskinen. Det är dags att ta tag i ytterligare en dag.  

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Att bara njuta av tillvaron. På en balkong, eller varsomhelst.

Diss: Utan inbördes ordning: Brexit, terrordåd och det ständiga regnet varje Skadevi Cup.