Godmorgon!



Ägnat några timmar åt att greja med bloggen.
I den nya dynamiska vyn kan du med hjälp av ett enkelt tryck själv bestämma hur du vill att sidan ska se ut. Välj klassisk, tidskrift, mosaik, översiktsbild eller magazine utifrån din egen smak.

Vill du söka texter omolika teman hittar du dessa under fliken Aktuella ämnen. Annars är allt som vanligt.

Hoppas du gillar min blogg!


Mer gult. Krönika i SLA 17 juni 2016


www.pixabay.com
Så kom jag till insikt att jag behöver mer gula tagetes i mitt liv. Det kan tyckas vara ett konstigt behov, men ändå lika konkret som den dragningskraft mellan mig och kaffebryggaren vilken är en bidragande orsak till att jag faktiskt kommer upp på morgnarna. 

Världen brinner. Fler och fler väljer att känslomässigt stänga av eftersom det kan tyckas att vi har fått vår ranson av döda barn i Medelhavet och terrordåd för flera decennier framåt. Vart är vi på väg? Ett Europa som inte skulle ha några murar, bygger just murar. Den humanitära flyktingpolitiken som en vecka är gällande i Sverige, gäller inte nästa vecka.  Om en liten stund ska jag ta mig ner till Hertig Johans torg och manifestera allas lika värde. 

Vi är några som fortfarande orkar manifestera. Så kommer behovet av gula tagetes. Jag försöker tala mig själv tillrätta och försöker komma till insikt om balkongens begränsade viktighet i världspolitiken. Men kanske är det just det som är poängen med balkongen, den lilla världen av några få kvadratmeter där endast jag bestämmer. 

Jag har i några krönikor beskrivit vikten av balans i livet och att fokusera på inre egenskaper istället för yttre - helt enkelt leva lite mer naturnära. Jag får vatten på min kvarn när jag läser psykologen och organisationskonsulten Jonas Mosskin i Dagens Nyheter (13 juni) som slår ett slag för den inre hållbarheten. Tillbaka till lantislivet, uppmanar han, och menar att storstadsmänniskan blundar för de naturliga känslorna genom konsumtion, terapi, mindfulness och önsketänkande. 

Det är en ganska tragisk bild som utmålas. En kortsiktig hyperkapitalism råder som inte tar hänsyn till någon av de tre hållbarhetstermerna enligt FN:s Brundtlandskommission från 1987: ekonomisk, ekologisk och social. Vi befinner oss längre bort från dessa hållbarheten än någonsin och konsekvensen har blivit en fjärde typ av psykologiskt hållbarhetsproblem: den inre hållbarheten. Den andliga själsnöden består av en diskrepans mellan vad vi säger oss vilja göra (vara mer med våra barn, tänka på miljön, bidra till samhället, ta del av kultur och upplevelser etc.) och hur vi faktiskt lever. 

Jag googlar på nätet och försöker ta reda på om min plötsliga längtan efter gula tagetes skulle kunna ha något att göra med min längtan efter förståelse, sammanhang och kontroll. Blomsterspråket, floriologin, denna viktorianska metod att säga sin innersta mening med blommor likt vi idag använder emojis, är  en pseudovetenskap som ändå kan ge en ledtråd. Tagetes menas symbolisera smärta och sorg, och tillsammans med färgen gul som enligt Feng Shui sägs uttrycka optimism, tankeklarhet och intelligens. 

Jodå. Kanske är det en del av den mänskliga naturen att försöka begränsa eller på något sätt få kontroll på det oförklarligt svåra såsom krig, terror och ond bråd död och då är en hyfsad balans i det inre en nödvändighet. En balans i konsumtionen kan också vara ett sätt att värdesätta naturen och att ta sig tid att lyssna inåt efter sina egna behov är inte egocentriskt navelskåderi utan en förutsättning för att kunna verka utåt i samhället. Jordens balans är rubbad och det hjälper inte att döva livssmärtan med resor, shopping eller ett sms till Radiohjälpen. 

Älska din nästa som dig själv, sa en klok person. För att ge sig ut i öknen och hjälpa nödställda krävs en förberedelse. Du behöver ha något på fötterna, du behöver vara utvilad och fokuserad. Så vad behöver du mer av i ditt liv för att älska dig själv en stund?

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Skövdes grundskoleelever har nu fått välförtjänst sommarlov. Bra jobbat!

Diss: Homofobin lever i kyrkliga kretsar. Vilka ska de nu avsky mest? Hbtq-personer eller muslimer? 

Viktigare än. Krönika i SLA 11 juni 2016

www.kaboompics.com
Det blev många reaktioner på förra veckans krönika där jag resonerade kring det faktum att det verkar vara ett mänskligt omvittnat fenomen att vilja leva mer naturnära än vad vi i själva verket gör, samt att det är intressant att när abborren själv får välja föredras mikroplastpartiklar före plankton.  Artificiellt godis framför grönsaker, alltså, och igenkänningen är stor.

De kommentarer jag fått berör huvudsakligen det intresse för andras utseende som frekvent förekommer till kvinnors nackdel trots jämställdhetslag och normkritiska övningar redan i förskolan. Många är vi som reagerat med höjda ögonbryn och en lätt skakning på huvudet över aftonbladsjournalisten Kerstin Weigls text där hon förundras över att ingen slet fram en borste till Miljöpartiets nyvalda språkrör Isabella Lövin vid dennes presskonferens – särskilt som hon vid detta tillfälle stod bredvid Peter Eriksson som med stolthet bär sitt hårsvall utan tvingande produkter eller stylingredskap.

Dock är det Isabella Lövin som inte bara får sitt professionella vice statsministerliv recenserat utan också sitt privatliv. Journalisten tar oss till och med hem till hennes badrum och garderob  - hon borde ha öppnat garderoben för att fatta vissa beslut, hon borde ha stått en stund framför badrumsspegeln. Hon kritiseras också för sin frisyr, är testarna i pannan lösslitna från hårklämman, och när klippte hon sig senast? Läppstift och mineralpuder rekommenderas.

Detta tänkte Kerstin Weigl på när hon såg Isabella Lövin kommentera FN:s humanitära toppmöte. Jag hoppas att Isabella Lövin tänker på annat än vilken kavaj hon ska ha eller om hennes ansikte ser blankt ut i teverutan eller inte.

Det finns viktigare saker än utseende, smink och kläder. Jag hoppas Isabella Lövin öppnar dörren till närmaste asylboende för att fatta vissa beslut. Jag önskar att hon står en stund framför beslutsfattandets reflekterande spegel och gör allt hon kan för att påverka Europa i humanitär riktning.

Jag googlar på begreppet mineralpuder, det undergörande medel som ska rädda regeringens anseende.  Naturliga bergsmineraler som tränger in i huden och gör att den ser naturlig ut. Tillbaka till naturen alltså för att göra om. 
Mineralpuder är ljusreflekterande.  Jag är dock förvissad om att ljuset som reflekteras från en människa inte kommer från hennes sminkade hy utan från hennes hjärta. Där finns medmänskligheten, humaniteten och engagemanget för det som är mer betydelsefullt än välstrykta kavajer och läppstift.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Var och en som vågar vara sig själv
Diss: Politikerförakt


Det goda jag vill...Krönika i SLA 4 juni 2016

www.kaboompics.com

Till de nya rutiner som hör till livet som 40-ish, hör att besöka en tandhygienist och utsättas för hens omsorger. Liksom vid syndabekännelsen i kyrkan ska senaste årets onödiga och delvis skadliga pålagor skrapas bort, dock med grövre metoder än det stilla förlåtelseord prästen uttrycker i liturgin. För att den konkreta tandstenen ska falla från hjärtat krävs skrapor och en och annan självrannsakan.

För visst är det väl så att jag inte är ensam om att egentligen veta att alla borden och måsten egentligen ska göras, särskilt nu i medelåldern då förfallet påbörjas och enligt medias alla regler ska hejdas. Tandfickor ska vara max tre millimeter och rensas dagligen med specialprodukter. Huden i ansiktet ska smörjas med olika krämer beroende på vad klockan är. De gråa håren ska färgas med jämna mellanrum och snart avgörs om jag tillhör de olyckliga som får leva resten av sina liv med blodtryckssänkande mediciner.

Jag vill gärna hänga med några år till. Ändå lever jag inte optimalt ur hälsosynpunkt. Jag borde träna mer, smörja in huden runt ögonen mer, använda tandstickor mer, äta mer från kostcirkelns repertoar och mindre av de produkter som brukar finnas med på kvällstidningarnas varningslistor.
Redan Paulus i Nya testamentet hade liknande bekymmer. Det goda som jag vill, gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag, konstaterar aposteln som dock rekommenderar ett glas vin då och då för magens skull.

Den mänskliga faktorn, den mänskliga svagheten som gör att det blir kaffe till lunch och mackor till kvällsmat. Jag blir därför glatt överraskad när jag läser en artikeln i Dagens Nyheter där en forskning på abborrlarver redovisas. De mest naturliga av allting, de som lever i havet och är liksom essensen av sundhet och friskhet, de syndar minsann de också. Oona Lönnstedt, forskare vid institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet, uttrycker chock över det faktum att dessa små fiskbarn hellre äter plastpartiklar än plankton som är deras naturliga föda.
Nu är det verkligen inte bra att äta mikroplastpartiklar. Det leder till sämre tillväxt och förändrat beteende. De blev helt enkelt slöa och reagerade inte på doften av rovdjur, vilket är en livsviktig funktion för fiskar.

 Varför abborrarna föredrar plast framför plankton har forskningen inte kommit fram till. Inte heller varför vi människor fortsätter att äta mat med ohälsosamma tillsatser i (såsom plaster) när det faktiskt finns alternativ.

Skulle vi gå emot naturen och därmed äta naturligare mat skulle vi kanske bli piggare och reagera lite mer på doften av rovdjur – eller så att säga öka intresset för argumenten för eller emot medlemskap i NATO eller för hur Rysslands intressen i Östersjöregionen ser ut.

Det blir nog bra till slut, får en tro. Och till alla friskvårdare och dietister kan detta enda tilläggas: bearnaisessås är inte meningen med livet. Men helt klart ger den livet en mening.

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Grattis alla studenter!
Diss: Konstiga kemikalier i maten. 

Uppbrottstid. Krönika i SLA den 21 maj 2016

Efter fjorton och ett halvt år är det dags att sluta min anställning i Skövde församling. En lång rekryteringsprocess är till ända och jag ser fram emot mitt nya uppdrag.

Tankarna går i tacksamhet till alla människor jag har mött som präst här i Skövde. Eller som medmänniska, för det är i första hand det jag försökt vara. Ni har lärt mig det praktiska arbetet att vara präst, ni har tålmodigt lett mig igenom mina första dop, vigslar, begravningar och konfirmationer. Ni har inspirerat till predikningar och till texter, ni har skickat kort med uppmuntrande hälsningar och reflektioner efter olika evenemang.

För många kommer jag nog att fortsätta vara förknippad med Lyktans arbete. När vi startade projektet (då visste vi inte att det var ett projekt, vi hade en uppgift att lösa) trodde vi inte att det skulle bli ett så stort arbete som det faktiskt kom att bli.

Jag minns som igår uppstarten för mitt engagemang, som egentligen är en konklusion av vad jag tänker är kyrkans uppdrag i vår tid - nätverkande och gemenskap i ett uppdrag som ideologiskt har Jesus och kristen tro som grund. En flyktingfamilj behövde två ryggsäckar och en kollega undrade om jag hade några idéer för att förverkliga denna önskan.

En enkel fråga på Facebook, och dagen efter fanns tio ryggsäckar på mitt arbetsrum. Jag hälsade på familjen och fick en riktig ögonöppnare när de berättade om sina liv och vilka utmaningar de ställs inför. Det är tre år sen nu, och den här familjen är fortfarande inte i trygghet.

Min mentor Anne-Marie och jag åkte till en mindre ort utanför Skövde för att besöka ytterligare en familj. Barnen var hemma och jag undrade varför de inte var i skolan. Svaret blev ett skamset erkännande: vi har inte kläder och skor så att de kan gå till skolan. Och jag funderade på hur vårt land kan nöja sig med att barn behandlas olika beroende på vilka föräldrar de har. En snabb koll hos socialförvaltningen gav mig besked att de inte har ansvar för asylsökande barn, och då får kyrkan lösa det ändå.

Skövdebornas överflöd blev flyktingfamiljernas möjlighet när Lyktan blev länken, möjligheten och mötesplatsen för dessa grupper. Vi rekryterade asylsökande som hjälpte oss med översättningar och kulturkompetens. Och så mycket mer! I den tristess och väntan som är varje flyktings vardag blev någras yrkeskompetens till glädje. En arkitekt från Damaskus ritade upp lokalen. Syrier som tidigare arbetat i FN:s läger för palestinska flyktingar lärde oss viktiga redskap i mötet med traumatiserade flyktingar. Pensionerade svenskar kom och städade, sorterade kläder, bakade bullar och tragglade svenska alfabetet. Företagare har bidragit med både pengar och prylar. Vänskap har utvecklats, förståelse för andras livssituationer har ökat och vi har tillsammans utrustat hundratals människor och deras hem. Välsignat!

Så har det varit uppbrott. De som inte glatt kommit och visat sina uppehållstillstånd och nya ID-kort har försvunnit. Jag glömmer aldrig då B kom in sista gången till Lyktan och frågade efter en resväska. Nästa vecka skulle återresan till Pristina ske. Då kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Många gånger har vi inte fått säga hejdå till nya vänner eftersom utlänningspolisen hunnit före.

Arbetet  i Svenska kyrkan i Skövde har gett mig vänner och erfarenheter för livet och det tar jag med mig in i mitt nya uppdrag som skolpräst på Hjo folkhögskola. Jag kommer att tillsammans med med min skolprästkollega svara för själavård och mässor på skolan, undervisa på alla de spännande program som finns och vara teologisk resurs för skolledningen och också för Skara stift. Alla exempel från församlingsliv jag kommer  att använda är med några undantag från er skövdebor. Tack för att ni finns!

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Alla fina dopfamiljer, fantastiska konfirmander och alla ni andra som lärt mig prästyrket.

Diss: Varför går det inte att ha två heltidsjobb? 

SLA

Skövdes bästa försvar. Krönika i SLA 28 maj 2016

Att bygga ett fungerande samhälle är verkligen inte enkelt. Det är mycket som ska fungera. Skola, sjukvård naturligtvis men också det som har med logistik att göra. Försvarsmakten genomför sin övning Våreld 2016 och under lördagen praktiserar de strid i stadsbebyggelse i centrum samtidigt som vi försöker ha två konfirmationer i S:ta Helena kyrka. I skrivande stund är jag lite nervös över att ha militärer klättrande i kyrktornet under nattvarden, men min kollega militärpastorn vägrar att med ett lurigt smil att avslöja om mina farhågor kommer att besannas eller inte.

Tillbaka till logistiken, och det här med trafiksituationen i vår stad.  I en del fall behöver det tänkas till och skapas nya lösningar, till exempel korsningen vid Elins Esplanad och Coop. Lederna Vadsbo och Östra kanske helt enkelt skulle behöva en fil till.
I andra fall kanske det är läge att juridiskt stadfästa de kostigar som finns i stadskärnan. Jag tänker främst på korsningen Rådhusgatan-Kyrkogatan där det är mer regel än undantag att folk korsar den övergångsställelösa gatan utan att ta hänsyn till trafiken.

Folk har i det här fallet helt rätt i att det är en smart övergång, och det är samma logik som tillkomsten av kostigar följer. Korna går helt enkelt där de behöver gå, och kommer de till nya hagar trampas nya stigar upp.

Jag fascineras över begreppet kostig och gör en sökning på nätet och hoppas landa i någon hembygdsforskning beställd av LRF, men till min förvåning hittar jag förutom felstavningar av konstig mest klagomål på motorvägar samt organisationsteoretiker som laddar begreppet kostig med negativism. Att asfaltera en kostig innebär i managementvärlden att utgå från en nuvarande lösning och automatisera den. Gamla rutiner cementeras.
Men såväl kor som folk är kloka, och kostigar är ett praktiskt demokratiskt fenomen som samhällsbyggnadskontoret mycket väl kan ta fasta på. Var behöver folk gå över gatorna? Okej, då målar vi övergångsställe där. Kör folk bil till affärerna? Okej, då måste vi se till att bygga vettiga trafiklösningar.

Alla konsekvenser går inte att förutse, även om vi på lekmannanivå ofta tänker att det borde vara ganska enkelt.  Men att åtgärda något som uppenbarligen är tokigt måste kunna gå lite snabbare än vad det gör idag. Ibland är det bättre att asfaltera en kostig än att någon faktiskt blir påkörd.
Vad Försvarsmakten kommer fram till för slutsatser efter dagens övning lär vi få se. Jag har några teorier. Och om ryssen kommer och försöker anfalla Skövde får vi hoppas att de gör det en lördag efter löneutbetalning. Det finns inte en enda stridsvagn som kommer att lyckas med en framryckning på marknivå när alla shoppingsugna skövdebor blockerar vägen med sina bilar.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Doften av syréner.
Diss: Varför känns våren så mycket kortare än hösten?

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...