Godmorgon!
Ägnat några timmar åt att greja med bloggen.
I den nya dynamiska vyn kan du med hjälp av ett enkelt tryck själv bestämma hur du vill att sidan ska se ut. Välj klassisk, tidskrift, mosaik, översiktsbild eller magazine utifrån din egen smak.
Vill du söka texter omolika teman hittar du dessa under fliken Aktuella ämnen. Annars är allt som vanligt.
Hoppas du gillar min blogg!
Mer gult. Krönika i SLA 17 juni 2016
www.pixabay.com |
Världen brinner. Fler och fler väljer att känslomässigt stänga av eftersom det kan tyckas att vi har fått vår ranson av döda barn i Medelhavet och terrordåd för flera decennier framåt. Vart är vi på väg? Ett Europa som inte skulle ha några murar, bygger just murar. Den humanitära flyktingpolitiken som en vecka är gällande i Sverige, gäller inte nästa vecka. Om en liten stund ska jag ta mig ner till Hertig Johans torg och manifestera allas lika värde.
Vi är några som fortfarande orkar manifestera. Så kommer behovet av gula tagetes. Jag försöker tala mig själv tillrätta och försöker komma till insikt om balkongens begränsade viktighet i världspolitiken. Men kanske är det just det som är poängen med balkongen, den lilla världen av några få kvadratmeter där endast jag bestämmer.
Jag har i några krönikor beskrivit vikten av balans i livet och att fokusera på inre egenskaper istället för yttre - helt enkelt leva lite mer naturnära. Jag får vatten på min kvarn när jag läser psykologen och organisationskonsulten Jonas Mosskin i Dagens Nyheter (13 juni) som slår ett slag för den inre hållbarheten. Tillbaka till lantislivet, uppmanar han, och menar att storstadsmänniskan blundar för de naturliga känslorna genom konsumtion, terapi, mindfulness och önsketänkande.
Det är en ganska tragisk bild som utmålas. En kortsiktig hyperkapitalism råder som inte tar hänsyn till någon av de tre hållbarhetstermerna enligt FN:s Brundtlandskommission från 1987: ekonomisk, ekologisk och social. Vi befinner oss längre bort från dessa hållbarheten än någonsin och konsekvensen har blivit en fjärde typ av psykologiskt hållbarhetsproblem: den inre hållbarheten. Den andliga själsnöden består av en diskrepans mellan vad vi säger oss vilja göra (vara mer med våra barn, tänka på miljön, bidra till samhället, ta del av kultur och upplevelser etc.) och hur vi faktiskt lever.
Jag googlar på nätet och försöker ta reda på om min plötsliga längtan efter gula tagetes skulle kunna ha något att göra med min längtan efter förståelse, sammanhang och kontroll. Blomsterspråket, floriologin, denna viktorianska metod att säga sin innersta mening med blommor likt vi idag använder emojis, är en pseudovetenskap som ändå kan ge en ledtråd. Tagetes menas symbolisera smärta och sorg, och tillsammans med färgen gul som enligt Feng Shui sägs uttrycka optimism, tankeklarhet och intelligens.
Jodå. Kanske är det en del av den mänskliga naturen att försöka begränsa eller på något sätt få kontroll på det oförklarligt svåra såsom krig, terror och ond bråd död och då är en hyfsad balans i det inre en nödvändighet. En balans i konsumtionen kan också vara ett sätt att värdesätta naturen och att ta sig tid att lyssna inåt efter sina egna behov är inte egocentriskt navelskåderi utan en förutsättning för att kunna verka utåt i samhället. Jordens balans är rubbad och det hjälper inte att döva livssmärtan med resor, shopping eller ett sms till Radiohjälpen.
Älska din nästa som dig själv, sa en klok person. För att ge sig ut i öknen och hjälpa nödställda krävs en förberedelse. Du behöver ha något på fötterna, du behöver vara utvilad och fokuserad. Så vad behöver du mer av i ditt liv för att älska dig själv en stund?
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Skövdes grundskoleelever har nu fått välförtjänst sommarlov. Bra jobbat!
Diss: Homofobin lever i kyrkliga kretsar. Vilka ska de nu avsky mest? Hbtq-personer eller muslimer?
Viktigare än. Krönika i SLA 11 juni 2016
www.kaboompics.com |
De kommentarer jag fått berör huvudsakligen det intresse för
andras utseende som frekvent förekommer till kvinnors nackdel trots jämställdhetslag
och normkritiska övningar redan i förskolan. Många är vi som reagerat med höjda
ögonbryn och en lätt skakning på huvudet över aftonbladsjournalisten Kerstin
Weigls text där hon förundras över att ingen slet fram en borste till
Miljöpartiets nyvalda språkrör Isabella Lövin vid dennes presskonferens –
särskilt som hon vid detta tillfälle stod bredvid Peter Eriksson som med
stolthet bär sitt hårsvall utan tvingande produkter eller stylingredskap.
Dock är det Isabella Lövin som inte bara får sitt
professionella vice statsministerliv recenserat utan också sitt privatliv.
Journalisten tar oss till och med hem till hennes badrum och garderob - hon borde ha öppnat garderoben för att fatta
vissa beslut, hon borde ha stått en stund framför badrumsspegeln. Hon
kritiseras också för sin frisyr, är testarna i pannan lösslitna från
hårklämman, och när klippte hon sig senast? Läppstift och mineralpuder
rekommenderas.
Detta tänkte Kerstin Weigl på när hon såg Isabella Lövin
kommentera FN:s humanitära toppmöte. Jag hoppas att Isabella Lövin tänker på
annat än vilken kavaj hon ska ha eller om hennes ansikte ser blankt ut i
teverutan eller inte.
Det finns viktigare saker än utseende, smink och kläder. Jag
hoppas Isabella Lövin öppnar dörren till närmaste asylboende för att fatta
vissa beslut. Jag önskar att hon står en stund framför beslutsfattandets
reflekterande spegel och gör allt hon kan för att påverka Europa i humanitär
riktning.
Jag googlar på begreppet mineralpuder, det undergörande
medel som ska rädda regeringens anseende.
Naturliga bergsmineraler som tränger in i huden och gör att den ser
naturlig ut. Tillbaka till naturen alltså för att göra om.
Mineralpuder är ljusreflekterande. Jag är dock förvissad om att ljuset som
reflekteras från en människa inte kommer från hennes sminkade hy utan från
hennes hjärta. Där finns medmänskligheten, humaniteten och engagemanget för det
som är mer betydelsefullt än välstrykta kavajer och läppstift.
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Var och en som vågar vara sig själv
Diss: Politikerförakt
Diss: Politikerförakt
Det goda jag vill...Krönika i SLA 4 juni 2016
www.kaboompics.com |
Till de nya rutiner som hör till livet som 40-ish, hör att besöka en tandhygienist och utsättas för hens omsorger. Liksom vid syndabekännelsen i kyrkan ska senaste årets onödiga och delvis skadliga pålagor skrapas bort, dock med grövre metoder än det stilla förlåtelseord prästen uttrycker i liturgin. För att den konkreta tandstenen ska falla från hjärtat krävs skrapor och en och annan självrannsakan.
För visst är det väl så att jag inte är ensam om att
egentligen veta att alla borden och måsten egentligen ska göras, särskilt nu i
medelåldern då förfallet påbörjas och enligt medias alla regler ska hejdas.
Tandfickor ska vara max tre millimeter och rensas dagligen med
specialprodukter. Huden i ansiktet ska smörjas med olika krämer beroende på vad
klockan är. De gråa håren ska färgas med jämna mellanrum och snart avgörs om
jag tillhör de olyckliga som får leva resten av sina liv med blodtryckssänkande
mediciner.
Jag vill gärna hänga med några år till. Ändå lever jag inte
optimalt ur hälsosynpunkt. Jag borde träna mer, smörja in huden runt ögonen
mer, använda tandstickor mer, äta mer från kostcirkelns repertoar och mindre av
de produkter som brukar finnas med på kvällstidningarnas varningslistor.
Redan Paulus i Nya testamentet hade liknande bekymmer. Det
goda som jag vill, gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag,
konstaterar aposteln som dock rekommenderar ett glas vin då och då för magens
skull.
Den mänskliga faktorn, den mänskliga svagheten som gör att
det blir kaffe till lunch och mackor till kvällsmat. Jag blir därför glatt
överraskad när jag läser en artikeln i Dagens Nyheter där en forskning på
abborrlarver redovisas. De mest naturliga av allting, de som lever i havet och
är liksom essensen av sundhet och friskhet, de syndar minsann de också. Oona
Lönnstedt, forskare vid institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala
universitet, uttrycker chock över det faktum att dessa små fiskbarn hellre äter
plastpartiklar än plankton som är deras naturliga föda.
Nu är det verkligen inte bra att äta mikroplastpartiklar. Det
leder till sämre tillväxt och förändrat beteende. De blev helt enkelt slöa och
reagerade inte på doften av rovdjur, vilket är en livsviktig funktion för
fiskar.
Varför abborrarna
föredrar plast framför plankton har forskningen inte kommit fram till. Inte
heller varför vi människor fortsätter att äta mat med ohälsosamma tillsatser i
(såsom plaster) när det faktiskt finns alternativ.
Skulle vi gå emot naturen och därmed äta naturligare mat
skulle vi kanske bli piggare och reagera lite mer på doften av rovdjur – eller
så att säga öka intresset för argumenten för eller emot medlemskap i NATO eller
för hur Rysslands intressen i Östersjöregionen ser ut.
Det blir nog bra till slut, får en tro. Och till alla
friskvårdare och dietister kan detta enda tilläggas: bearnaisessås är inte
meningen med livet. Men helt klart ger den livet en mening.
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Grattis alla studenter!
Diss: Konstiga kemikalier i maten.
Uppbrottstid. Krönika i SLA den 21 maj 2016
Efter fjorton och ett halvt år är det dags att sluta min
anställning i Skövde församling. En lång rekryteringsprocess är till ända och
jag ser fram emot mitt nya uppdrag.
Tankarna går i tacksamhet till alla människor jag har mött
som präst här i Skövde. Eller som medmänniska, för det är i första hand det jag
försökt vara. Ni har lärt mig det praktiska arbetet att vara präst, ni har
tålmodigt lett mig igenom mina första dop, vigslar, begravningar och
konfirmationer. Ni har inspirerat till predikningar och till texter, ni har
skickat kort med uppmuntrande hälsningar och reflektioner efter olika
evenemang.
För många kommer jag nog att fortsätta vara förknippad med
Lyktans arbete. När vi startade projektet (då visste vi inte att det var ett
projekt, vi hade en uppgift att lösa) trodde vi inte att det skulle bli ett så
stort arbete som det faktiskt kom att bli.
Jag minns som igår uppstarten för mitt engagemang, som
egentligen är en konklusion av vad jag tänker är kyrkans uppdrag i vår tid -
nätverkande och gemenskap i ett uppdrag som ideologiskt har Jesus och kristen
tro som grund. En flyktingfamilj behövde två ryggsäckar och en kollega undrade
om jag hade några idéer för att förverkliga denna önskan.
En enkel fråga på Facebook, och dagen efter fanns tio ryggsäckar
på mitt arbetsrum. Jag hälsade på familjen och fick en riktig ögonöppnare när
de berättade om sina liv och vilka utmaningar de ställs inför. Det är tre år
sen nu, och den här familjen är fortfarande inte i trygghet.
Min mentor Anne-Marie och jag åkte till en mindre ort
utanför Skövde för att besöka ytterligare en familj. Barnen var hemma och jag
undrade varför de inte var i skolan. Svaret blev ett skamset erkännande: vi har
inte kläder och skor så att de kan gå till skolan. Och jag funderade på hur
vårt land kan nöja sig med att barn behandlas olika beroende på vilka föräldrar
de har. En snabb koll hos socialförvaltningen gav mig besked att de inte har
ansvar för asylsökande barn, och då får kyrkan lösa det ändå.
Skövdebornas överflöd blev flyktingfamiljernas möjlighet
när Lyktan blev länken, möjligheten och mötesplatsen för dessa grupper. Vi
rekryterade asylsökande som hjälpte oss med översättningar och kulturkompetens.
Och så mycket mer! I den tristess och väntan som är varje flyktings vardag blev
någras yrkeskompetens till glädje. En arkitekt från Damaskus ritade upp
lokalen. Syrier som tidigare arbetat i FN:s läger för palestinska flyktingar
lärde oss viktiga redskap i mötet med traumatiserade flyktingar. Pensionerade
svenskar kom och städade, sorterade kläder, bakade bullar och tragglade svenska
alfabetet. Företagare har bidragit med både pengar och prylar. Vänskap har
utvecklats, förståelse för andras livssituationer har ökat och vi har
tillsammans utrustat hundratals människor och deras hem. Välsignat!
Så har det varit uppbrott. De som inte glatt kommit och
visat sina uppehållstillstånd och nya ID-kort har försvunnit. Jag glömmer
aldrig då B kom in sista gången till Lyktan och frågade efter en resväska.
Nästa vecka skulle återresan till Pristina ske. Då kunde jag inte hålla tårarna
tillbaka. Många gånger har vi inte fått säga hejdå till nya vänner eftersom
utlänningspolisen hunnit före.
Arbetet i Svenska
kyrkan i Skövde har gett mig vänner och erfarenheter för livet och det tar jag
med mig in i mitt nya uppdrag som skolpräst på Hjo folkhögskola. Jag kommer att
tillsammans med med min skolprästkollega svara för själavård och mässor på
skolan, undervisa på alla de spännande program som finns och vara teologisk
resurs för skolledningen och också för Skara stift. Alla exempel från
församlingsliv jag kommer att använda är
med några undantag från er skövdebor. Tack för att ni finns!
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Alla fina dopfamiljer, fantastiska konfirmander och
alla ni andra som lärt mig prästyrket.
Skövdes bästa försvar. Krönika i SLA 28 maj 2016
Att bygga ett fungerande samhälle är verkligen inte enkelt.
Det är mycket som ska fungera. Skola, sjukvård naturligtvis men också det som
har med logistik att göra. Försvarsmakten genomför sin övning Våreld 2016 och
under lördagen praktiserar de strid i stadsbebyggelse i centrum samtidigt som
vi försöker ha två konfirmationer i S:ta Helena kyrka. I skrivande stund är jag
lite nervös över att ha militärer klättrande i kyrktornet under nattvarden, men
min kollega militärpastorn vägrar att med ett lurigt smil att avslöja om mina
farhågor kommer att besannas eller inte.
Tillbaka till logistiken, och det här med trafiksituationen
i vår stad. I en del fall behöver det
tänkas till och skapas nya lösningar, till exempel korsningen vid Elins
Esplanad och Coop. Lederna Vadsbo och Östra kanske helt enkelt skulle behöva en
fil till.
I andra fall kanske det är läge att juridiskt stadfästa de
kostigar som finns i stadskärnan. Jag tänker främst på korsningen
Rådhusgatan-Kyrkogatan där det är mer regel än undantag att folk korsar den
övergångsställelösa gatan utan att ta hänsyn till trafiken.
Folk har i det här fallet helt rätt i att det är en smart
övergång, och det är samma logik som tillkomsten av kostigar följer. Korna går
helt enkelt där de behöver gå, och kommer de till nya hagar trampas nya stigar
upp.
Jag fascineras över begreppet kostig och gör en sökning på
nätet och hoppas landa i någon hembygdsforskning beställd av LRF, men till min
förvåning hittar jag förutom felstavningar av konstig mest klagomål på motorvägar
samt organisationsteoretiker som laddar begreppet kostig med negativism. Att
asfaltera en kostig innebär i managementvärlden att utgå från en nuvarande
lösning och automatisera den. Gamla rutiner cementeras.
Men såväl kor som folk är kloka, och kostigar är ett
praktiskt demokratiskt fenomen som samhällsbyggnadskontoret mycket väl kan ta
fasta på. Var behöver folk gå över gatorna? Okej, då målar vi övergångsställe
där. Kör folk bil till affärerna? Okej, då måste vi se till att bygga vettiga
trafiklösningar.
Alla konsekvenser går inte att förutse, även om vi på
lekmannanivå ofta tänker att det borde vara ganska enkelt. Men att åtgärda något som uppenbarligen är
tokigt måste kunna gå lite snabbare än vad det gör idag. Ibland är det bättre
att asfaltera en kostig än att någon faktiskt blir påkörd.
Vad Försvarsmakten kommer fram till för slutsatser efter
dagens övning lär vi få se. Jag har några teorier. Och om ryssen kommer och
försöker anfalla Skövde får vi hoppas att de gör det en lördag efter löneutbetalning.
Det finns inte en enda stridsvagn som kommer att lyckas med en framryckning på
marknivå när alla shoppingsugna skövdebor blockerar vägen med sina bilar.
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Doften av syréner.
Diss: Varför känns våren så mycket kortare än hösten?
Diss: Varför känns våren så mycket kortare än hösten?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023
Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...
-
Vänner, fick precis ett mail från en person som undrar över lämpliga presenter vid diakonvigning. Jag minns att vi har diskuterat vigningspr...
-
Enligt uppgifter från deltagare vid det nyligen avslutade Oasmötet i Borås har Oasrörelsen nu gjort ett kyrkopolitiskt uttalande mot könsneu...
-
När öppnade du en dörr senast? Ja, kanske när du skulle gå ut genom din dörr hemma för att ta dig till kyrkan, du kanske öppnade dörren ...