The Gospel of Christmas, Luke 2

”At that time Caesar Augustus issued a regulation that all the world should be taxed. It was the first census, and it was kept when Quirinius was governor of Syria. All went to enroll themselves, every one into his own city. And Joseph, who by his descent belonged to the house of David, went from Nazareth in Galilee to Judea, to Bethlehem the town of David, to be enrolled with Mary, his betrothed, who was expecting a child.

While they were there, the time came for her to give birth, and she gave birth to her son, the firstborn. She wrapped him and laid him in a manger, because there was no room for them in the inn.

In the same district were shepherds abiding and keeping watch over their flock by night. Then the angel of the Lord before them and the glory of the Lord shone around them, and they were terrified. But the angel said to them, "Be not afraid. I bring you good news of great joy, a joy for all the people. Today a Savior has been born to you in David's city, who is Christ the Lord. And this is the sign for you: you shall find the babe wrapped in swaddling clothes and lying in a manger. "

And suddenly there was with the angel a multitude of the heavenly host praising God:

"Glory to God in the highest and on earth peace to those he has chosen. "

When the angels went away from them into heaven the shepherds said to one another: "Let us go to Bethlehem and see this thing that has happened, which the Lord has made known to us." They hurried away and found Mary and Joseph, and the baby as lying in the manger. When they had seen it, they told what had been told them concerning this child. All who heard it were amazed at what the shepherds said. Mary kept all these things in her heart and pondered it. And the shepherds returned, glorifying and praising God for all they had heard and seen everything was as it had been said them.”

Christmas Sermon by Karin

At the time, issued the UN Secretary-General Ban Ki-moon a regulation that all the world's people would be subject to human rights. It was an appeal in the long line of diplomatic downs, and it was kept when Bashar Al Assad was dictator of Syria. All who suffered from war and persecution went to seek asylum, each to the country they could afford to pay the trafficker to go.

And Joseph, who by his descent had his house bombed, went from Damascus in Syria via Turkey and Greece to Catherine Jonsson town Skovde, to enroll at the Migration Board with Mary, his betrothed, who was expecting a child.

While they were on asylum accommodation was time for her to give birth, and she gave birth to her son, the firstborn. She dressed him and put him on a mattress on the floor when they got back to the refugee camp a few hours after birth because there was no place for asylum seekers without acute care needs inside the hospital.

In the same district were some Romanian people out there and guarded their blankets at night. Then stood an official from the Social Services Department in front of them and the glory of the Lord shone around them, and they were terrified. But the social worker said to them, "Be not afraid. I bring you good news of great joy, a joy for all the people. Today, a new child was born, and although he is a refugee, he has the same value as any other. "And this is the sign for you: you will find a baby who has had his diaper for too long and located in the a worn crib at the refugee camp. "And suddenly there was with the social worker, a great choir from the music school praising God:" Light a candle and let it burn, never let hope vanish. It's dark now, but it becomes brighter again. "

When the social worker had gone away from them back to the management said the Roma to one another, "Let us go into the refugee camp and see what has happened, which the authorities have made known to us." They hurried away and found Mary and Joseph, and the baby as lay in the crib. When they had seen it, they told what had been told them concerning this child. All who heard it were amazed at what the Roma said. Mary kept all these things in her heart and pondered it.

When the child had been born in a refugee camp came a few wise people and asked, "Where are the new baby? We have seen on television that refugees are struggling even in Sweden, and we are here to help with some stuff.  "When some other politicians heard this, they were worried, and they wondered how large a volume such as this refugee country really could receive. They gathered the country's experts on integration and wondered how many people would come during 2015th.

The wise men did, however, cared more about human dignity than about volumes, and they went to the refugee camp and delivered diapers, clothes and sheets to one of the holy families squeezed into the small room with a toilet in the corridor.

However, light a candle and let it burn. Refugee Child Jesus received three gifts of the wise people: gold, frankincense and myrrh. Refugee Children in Skaraborg gets help from wise people: Every time someone leaves something to Lyktan or to other organizations, big or small, I think ... ..it was dark, but it got brighter for a while.

Det är Lucia som väljer. Krönika i SLA 12 dec 2015

Årets luciafirande är i full gång och precis som alla år går åsikterna isär vad gäller traditionens vara eller icke vara. På sociala medier har spridits propaganda som vill få muslimer att framstå som orsak till att en del förskolor och skolor nu inte längre firar Lucia, och på en del ställen i landet har det varit svårt att få kandidater att ställa upp i den tävling som ofta föregår kröning och framföranden.

Den svenska skolan ska vara konfessionsfri men ändå lära ut traditioner till barnen. Därför är det bra att fira Lucia, advent, jul och andra kristna traditioner. Men det är lika viktigt att barnen får uppmärksamma att det finns något som heter ramadan, den muslimska fastan, eller nouruz, det persiska nyåret. I vilken mån barnen ska praktisera de religiösa och kulturella inslagen är något som avgörs av skollag och pedagogiska planer. I detta ser jag inte något kontroversiellt.

Tveksamt är däremot den tävling, den röstningsprocess, som i många fall förekommer särskilt bland äldre barn och ungdomar. Det hävdas ofta att det inte är det enligt normen korrekta utseendet hos flickorna som avgör vilka som ska få vara med i tävlingen utan andra faktorer som till exempel sångförmågan. Men till syvende och sist handlar det precis som i televisionens Idol eller Let´s Dance om vilken kandidat som får flest fans att rösta på sig.

Att det nu rapporteras om från fler håll i landet att det blir svårare för varje år att rekrytera kandidater kan ses som ett uttryck för att den jämställdhetsidé som skolan och samhället i övrigt värnar har fått fäste i våra barn. Våra tonåringar tycker inte längre att det är någon status att låta sitt porträtt pryda lokaltidningen i syfte att kända och okända människor ska rösta på dem. Varför utsätta sig för något sånt?

Vid en djupare analys av den helgonlegend som är Sankta Lucias förefaller röstningen som än mer historielös och rentav kontraproduktiv. Lucia levde i Syrakusa på 300-talet och på den tiden var det lag på att gifta sig och få minst tre barn. Detta ville inte Lucia, utan hon ville ägna sig åt att hjälpa medmänniskorna. När hennes tilltänkte man förstod att Lucia inte tänkte ge sig frivilligt angav han Lucia som kristen (det var ännu olagligt att bekänna sig till kristendomen) och kejsar Diocletianus lät sticka ut hennes ögon, genomborrade hennes hals med ett svärd och brände henne slutligen på bål. Allt detta för att hon var kristen - men grundorsaken till att hon angavs var att hon ville vara den som gjorde valet hur hennes liv skulle vara. Hon ville inte bli vald och därför avrättades hon som martyr.

Ska vi sluta med luciafirande? Alls inte, och det av flera skäl. Budskapet om ljus och fred brukar framhävas, men än mer borde vi uppmärksamma de mänskliga rättigheterna i samband med Lucia - rätten att välja hur ens liv ska gestaltas. Rätten att gifta sig  med den en vill, och rätten att avstå från giftermål. Så vänder vi skönhetstävlingen till något som verkligen angår oss. Låt alla som vill få vara Lucia. Killar, tjejer, tre eller fler i samma luciatåg. Låt luciakandidaterna få turas om att var Lucia och variera framträdandena - det finns många poänger i ett sånt upplägg.

Men framför allt måste vi förstå att det inte är vi som väljer Lucia. Det är Lucia som väljer livet, och Lucia som inte fick välja livet. Hur hjälper vi flickor idag att få välja livet?

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Luciasången. Vacker i all sin enkelhet.

Diss: Förföljelse på grund av religion, etnicitet, sexuell orientering. 

En man som heter Ove. Krönika i SLA 19 dec 2015

Om du inte läste boken En man som heter Ove när den kom 2013, så passa på och gör det nu innan du ser filmen som går upp på juldagen. Det är en av de märkligaste böcker jag läst, men så mycket igenkännande och spekulerande i det bottenlösa djup som är det mänskliga jaget.

Fredrik Backmans porträtt av den besvärlige, sure, förbryllande Ove är unik i sitt slag. Visserligen har surgubbar och surkärringar beskrivits förr i litteraturen, men Backman förmår åtminstone mig att försättas i en konstig blandning av empati, ilska och  (faktiskt!) skratt över hur en bitter sorg kan förpesta ett helt kvarter.

Jo, symtomen på hur det kan bli när en människa vandrar i dödsskuggans dal leder tragikomiskt nog till att det dras på smilbanden när Ove i egenskap av radhusområdets beskyddare går sin dagliga inspektionsrunda i kvarteret, när han kontrollrycker i alla garageportar för att kontrollera att alla låser ordentligt, när han skriver upp registreringsnumren på felparkerade bilar. Han gör ingen hemlighet av någon av alla sina fördomar och hånar alla som inte kan backa med släp.

Livet vänder för Ove. Men kvar i verkligheten finns alla dessa ovar som vi känner igen inom oss och utom oss, som vi suckar över och försöker diagnosticera. Sinnet rinner över och vi sätter upp arga lappar i tvättstugor och i personalkök. (Ibland naturligtvis helt relevanta lappar, jag säger absolut inget annat.)

En del orkar gå till botten och ta itu med det som ligger till grund för alla rädslor, all ilska och all ensamhet. Andra ser alla försök att skrapa på ytan som hotfulla integritetskränkande attacker som till varje pris ska undvikas. Men jag hoppas ändå att det förr eller senare kan dyka upp någon eller något som kan värma, tina upp eller få att mjukna den mest stele surgubben. Världen blir någon grad varmare och grannen behöver inte vara orolig för att få en utskällning för att något litet misstag begåtts.

Men det är inte säkert att världen blir en bättre plats om människor som Ove inte skulle finnas. En av Fredrik Backmans styrkor är att han låter andra handlingsmönster än att helt enkelt strunta i Ove komma till tals: om Ove nu är bäst i världen på att lufta element, varför inte låta Ove lufta samtliga element i bostadsrättsföreningen? Rätt man på rätt plats, dynamik och kreativitet. Ibland tror jag att vi människor blir besvärliga när vi helt enkelt har för lite att göra.

Jag är säker på att Rolf Lassgård kommer att göra Ove rättvisa i sin tolkning och jag kommer definitivt att se filmen.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Julfint i fönstren - vad jag älskar ljusen!

Diss: Dags att klaga på vädret, samma som på midsommar. 

Inre gränskontroll införs

Polisen bedömer att det finns risk mot rikets säkerhet och ordning. Migrationsverket har inte koll på alla som kommer och alla söker inte asyl. Därför införs från och med idag inre gränskontroll.

Bra för en del, katastrof för andra. Men det återstår att se vad detta kommer att innebära.

Det är bra för barnfamiljer och ensamkommande barn som har för avsikt att söka asyl i Sverige. Migrationsverkets kommunikationsdirektör Mikael Hvinlund berättar att det är dessa som ska prioriteras när det gäller att få tak över huvudet, för tak över huvudet är ingenting som Migrationsverket längre kan garantera.

Det är också bra för de ensamkommande barnen, eftersom en del "försvinner". Vad händer med dem? Vem är det som hämtar upp dem på järnvägsstationerna?

Vem är inre gränskontroll inte bra för? Om vi bortser från resonemanget "öppna gränser" så är det naturligtvis så att det finns människor som kommer till Sverige utan vilja söka asyl. Det kan handla om människor som vill fortsätta till Norge eller Finland. Det kan också handla om människor som tidigare sökt asyl, fått avslag och utvisats, och som nu återvänder till Sverige innan preskriptionstiden gått ut (det dröjer alltså innan de kan söka asyl på nytt och de vill leva papperslösa under tiden).  Naturligtvis ingen ideal situation, men det handlar om människor som flyr för sina liv.

Migrationsverket är under svår press. Men den som lever under svåraste pressen är den som är flykting. Glöm inte det.




Sanna Vestin, ordförande i FARR, skrev precis detta på Facebook:

"Om polisen och Migrationsverket hade bevärdigat sig med att prata med de frivilliga i Malmö som faktiskt träffar transitflyktingarna dagligen, istället för att mota bort och trakassera dem, så skulle de veta att transitflyktingarna inte är IS-terrorister utan flyktingar som vill komma i trygghet. Anledningen till att de inte söker asyl med en gång i Malmö är att de har en moster i Göteborg eller sina kusiner i Finland, eller tror att Sverige kommer att ge avslag men inte Finland (med rätt eller orätt), eller har fått för sig att polisen kommer skicka tillbaka dem till Tyskland om de söker vid gränsen, eller har fått för sig att de inte kommer att skickas till Ungern om de väntar med att söka asyl några månader, eller faktiskt inte fått söka asyl i Malmö utan väntat på ett golv flera dagar, eller tror att den som sökt asyl måste stanna i den ort där ansökan görs, eller väntar på sina id-handlingar som mamma ska skicka så att Migrationsverket ser att de inte är vuxna, eller... 

De skulle också veta att det i stor utsträckning är de frivilliga som lugnar ner folk och förklarar reglerna och avlivar myter (som inte bara sprids i deras nätverk utan även av dåligt insatta myndighetspersoner och politiker i Sverige). De skulle veta att åtskilliga av dem som "försvinner" söker asyl nästa dag när de sovit på saken eller helt enkelt när de tagit sig till den plats de tänkt. De skulle förstå att flyktingarna inte förstått att det är så fruktansvärt mycket mer illegalt att vara flykting som ska söka asyl just i Sverige än överallt annars. Att flyktingarna över huvud taget vistas illegalt beror ju på att det inte går att söka asyl i EU utan att först ta sig hit illegalt och vistas illegalt innan man gör själva ansökan.

Eller så har både Migrationsverket och regeringen förstått allt detta. Vad det handlar om är att få ner volymerna genom att förhindra dem som inte har id-handlingar att nå Sverige och avskräcka en del andra. Det är bara det att det finns ingen klausul i Schengenregelverket som tillåter dig att införa gränskontroller för att det kommer för många flyktingar. Men det finns en klausul som tillåter dig att införa gränskontroller för att upprätthålla ordning och säkerhet. Så då gäller det att uppfinna ett ordnings- och säkerhetsproblem. Och det blir - förstås - flyktingarna. Inte till exempel polisen som misslyckats skydda flyktingarnas säkerhet i Sverige."

Se pressträffen
DN rapporterar direkt

Gästbloggare Tarek: The situation for refugees could go worse

When Syrian started fleeing Syria,they were thinking of nothing but to survive the machines of war that destroyed their lives and dreams. they left to neighboring countries like Turkey or Lebanon, with hopes that they will return to their homes soon, to their schools, to their ambitions they had.

After 5 years of war, with no hopes yet live in the Syrian skies, the dream of returning started fading. The only option was to pursuit that unknown future beyond sieges of Greek borders or that hungry Mediterranean sea.

Doctors, Teachers, Engineers and workers, carried their children to different European countries. Germany and Sweden were the countries that received the highest numbers among them. Those who arrived to Sweden suffered long waiting for their Asylum decisions, and long reunion process, but they found consolation with getting the permanent residency permit, so they can plan again for their life!

But it seems that refugees issue is still a winning card in politics, pressure was made for that matter, resulting with temporary residency permit. Even though there are some exceptions, and the TUT could turn to a PUT after 3 years. But what would this decision really do? Is it going to minimize the number of asylum seekers in Sweden? Is it going to fix the problem with housing refugees face? Is it going to eliminate the main cause why people come here? Probably not, since most of asylum seekers come from war-torn countries, not for economical reasons. What would it really do is to pile up pressure on them. After waiting almost a year to get their TUT, they will have only 3 years to:  To look for an apartment (an issue with lots of empty promises), start the establishment plan which is a 2-years plan!, then find a job after all that. All should be within 3 years or else they will be sent back!

This decision wouldn’t be problematic if other issues like housing, language teaching, work and establishment plans and other things were really fixed, but with the current factors, the situation could go worse for refugees!

Tarek, Syrian refugee

Därför är tillfälliga uppehållstillstånd ett svek mot humanismen

Igår presenterade regeringspartierna och alliansen sin migrationsuppgörelse, vilket innebär ett antal åtgärder som enligt beslutsfattarna handlar om "nödvändiga insatser för att säkra förmågan i det svenska mottagandet av asylsökande och stärka etableringen av nyanlända". 

Gott så - bra att något händer eftersom det nuvarande systemet har flera brister. Till de allvarligare hör handläggningstiden hos Migrationsverket vilket har lett till att det kan gå upp till två år innan beslut om uppehållstillstånd fattats. Under tiden är många hänvisade till "camps" där de på grund av ekonomi (24 kr om dagen) och många gånger försämrad hälsa har svårt att aktivera sig. 

Förutom handläggningstiden är bristen på bostäder något som drabbar hårt. För att kunna starta sin etableringsplan efter uppehållstillståndet krävs en egen bostad vilket är oerhört svårt. Det har bland annat lett till en omfattande svart kommers av postadresser.

Migrationsverket flaggar nu för att det är tak över huvudet och mat på bordet som är målet för omhändertagandet av asylsökande. Standarden sänks på asylboendena. 

Till detta kommer punkterna i migrationsuppgörelserna. Låt mig gå igenom punkterna en efter en. 

INSATSER FÖR ATT SÄKRA DET SVENSKA ASYLSYSTEMET

Korta handläggningstiden för asylansökan

Uppdrag ges till Migrationsverket att redovisa en plan för åtgärder inom asylprövningen i syfte att förkorta handläggningstiderna. Planen ska innehålla åtgärder på kort och lång sikt och beskriva förväntade effekter av åtgärden, till exempel effekter av att ärenden sorteras tidigt i processen så att asylsökande med typiskt sett hög beviljande grad behandlas särskilt. Resultatet av pågående EU-förhandlingar om snabbare avslag avseende ogrundade ansökningar och ansökningar från säkra länder ska dessutom implementeras i Sverige. Planen ska redovisas till Regeringskansliet i samband med att myndigheten lämnar februariprognosen 2016. 

Det är ett bra förslag för asylsökande från Syrien, Eritrea och Somalia. Asylsökande från dessa länder brukar såvida identiteten är stärkt få positivt besked från Migrationsverket. Men vad är "ogrundade ansökningar och ansökningar på från säkra länder"? Migrationsverket tar i sina beslut stöd i sin så kallade landsinformation, och det innebär att länder på Balkan och forna sovjetstater anses vara säkra att vara i. Politiska eller religiösa förföljelser i dessa länder anses inte vara av den dignitet att de kräver skydd utomlands - det kan hanteras av den lokala polismyndigheten. Därför utvisas människor från Albanien, Kosovo, Bosnien, Azerbadjan m fl länder.  Dessa ska nu utvisas snabbare än vad de gör idag. 

Skapa utrymme för fler asylsökande på anläggningsboende

Idag är knappt 6 000 personer med lagakraftvunnet avvisnings- eller utvisningsbeslut inskrivna i Migrationsverkets mottagande och bor i ABO.
Rätten till dagersättning för vuxna utan barn tas bort efter lagakraftvunnet beslut om av- eller utvisning. Rätten till anläggningsboende för vuxna utan barn med lagakraftvunnet beslut om av- eller utvisning ska upphöra så snart fristen att lämna landet löpt ut. Utgångspunkten är att verkställighet ska ske vid den tidpunkten. Det ska finnas en ventil för den som inte kan avvisas/utvisas.
De personer som beviljats uppehållstillstånd ska regelmässigt skrivas ut från anläggningsboende när en ny bostad är ordnad. En person som beviljats uppehållstillstånd ska alltså inte kunna tacka nej till erbjuden anvisning och samtidigt bo kvar på anläggningsboendet.
Förslagen syftar till att fler boendeplatser frigörs. 

Det kan verka ganska logiskt att den som inte har rätt att vistas i Sverige inte heller får någon ersättning från Sverige.  Den som har fått beslut om avvisning har egentligen tre val idag. Det första är att samarbeta med Migrationsverket och helt enkelt lämna Sverige med de transporter som Migrationsverket ordnar. Det andra är att inte samarbeta. Då lämnas ärendet till polisen. Det tredje är att gå under jorden och bli en så kallad "papperslös". Det innebär att LMA-kortet (identitetskortet som varje asylsökande har och som regelbundet förnyas) går ut och att ingen mer ersättning kommer. Om nu ersättningen tas bort från den dag beslutet om avvisning fattas, får vi hoppas att avvisningen ändå sker skyndsamt. Sverige kommer alltså att fortsätta svälta ut människor ur landet. 

Rätten till anläggningsboende upphör också, antingen om den asylsökande fått avslag eller om personen fått en ny bostad via Arbetsförmedlingen. Det är självklart, även om det så klart är ytterst besvärligt för en person som rotat sig i en bygd att kommunplaceras hundratals mil bort. 

Det finns naturligtvis en risk att det skapas en svart bostadsmarknad på våra asylboenden. För vem vet egentligen vem som bor var i dessa jättekomplex på hundratals personer? 

Försörjningskrav vid anhöriginvandring

Undantag från försörjningskrav vid anhöriginvandring för svenska medborgare och för medborgare i annan EES-stat eller Schweiz, samt för dem som bott i Sverige i mer än fyra år tas bort. Ändringen ska gälla nyetablerade relationer. 

Idag är det så att den som fått permanent uppehållstillstånd kan ansöka om familjeåterförening. Då måste hela familjen söka sig till en ambassad för att få alla papper i ordning. I praktiken: En man (det är oftast en man) tar sig den livsfarliga vägen till Sverige, lämnar barnen i Turkiet, Syrien eller annat land utanför EU. Här väntar asylprocess för mannen. Efter besked om uppehållstillstånd väntar ny process om återförening. Samtidigt ska mannen påbörja etableringsplanen. Är de dryga 6000 kr etableringsersättningen är på tillräckligt för att försörja familjen? Är det inte det, kan dessa familjer alltså inte återförenas. 

Tillfälligt uppehållstillstånd som huvudregel införs under en begränsad tid 

En tidsbegränsad lagändring införs. Kvotflyktingar, ensamkommande barn och barnfamiljer ska fortsatt som huvudregel ha permanent uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning. För övriga flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande ska huvudregeln vara tillfälligt uppehållstillstånd. Vid tillfälliga uppehållstillstånd ska flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande ha en rätt till familjeåterförening motsvarande den som gäller enligt EU-rätten.
När det tillfälliga uppehållstillståndet löpt ut och personen kan uppvisa taxerad inkomst på en nivå som det går att försörja sig på ska personen beviljas permanent uppehållstillstånd, även om skyddsskälen har upphört. Det tillfälliga uppehållstillståndet bör också bli permanent efter tre år om skyddsskäl kvarstår.
Den tidsbegränsade lagen ska utformas i enlighet med detta och gälla under tre år. Den nya lagstiftningen ska tillämpas så snart den trätt i kraft. De beslut som då fattas kommer därmed att utgå från den nya lagstiftningen. De nya reglerna kommer att tillämpas även när ansökan om uppehållstillstånd gjorts dessförinnan. 

För den asylsökande som har barn blir det ingen förändring mot nuvarande regler. Ensamkommande barn och kvotflyktingar är också säkra. Men för ensamstående eller par utan barn blir det betydligt tuffare.  Efter tre år ska en ny process inledas. Om skyddsskälet kvarstår (vilket det med all säkerhet kommer att göra när det gäller de länder som är aktuella), blir det tillfälliga uppehållstillståndet permanent.  

Den asylsökande lämnas här i en stor oro. Alla vet hur det ser ut i Mellanöstern. Men redan nu anses Palestina, till viss del Irak och Afghanistan vara ställen som inte automatiskt leder till skyddsbehov. Vem vet om Syrien i framtiden kommer att anses vara ett säkert land  - om det till exempel blir ett fredsavtal som fungerar på pappret men inte i verkligheten? 

Här kopplas arbetsmarknadspolitiken in. Den som efter tre år kan uppvisa taxerad inkomst på en nivå det går att försörja sig på beviljas permanent inkomst. Asylrätten kommer därmed att handla om att du lyckas få ett jobb vilket är lätt för exempelvis läkare. Men hur är det med den somaliska sjubarnsmamman som under fem års tid i Sverige knappt hunnit lära sig skriva sitt namn med svenska bokstäver? 

Hur denna åtgärd skulle gynna punkten "korta handläggningstiden för asylansökan" är svår att begripa. Varje ärende kommer att kräva två processer. 

Röda Korset har redan påpekat fler humanitära konsekvenser av tillfälliga uppehållstillstånd, och det gäller familjeåterföreningen. Idag måste en person ha permanent uppehållstillstånd för att ansöka om återförening och det skulle alltså dröja i vissa fall fem år eller mer innan detta kan ske. Lägg då på ett halvår i handläggningstid. 

Lagliga vägar

Mottagande av kvotflyktingar utgör en laglig och trygg väg till Sverige och skulle också vara ett sätt att visa solidaritet med överbelastade länder i konflikters närområde. Sverige ska därför successivt öka antalet kvotflyktingar upp till 5000 personer.
En utredning tillsätts om lagliga vägar för att söka asyl i EU. Humanitära visum är ett exempel på en fråga som utredningen ska titta på. 

Oerhört positiv punkt och det är väl här som Miljöpartiet och Centerpartiet fått ett hundben för att gå med på frågan om tillfälliga uppehållstillstånd.  Att befria 5000 personer från ett liv i flyktingläger i Jordanien är positivt, även om siffran skulle kunna vara högre. 
Absolut behövs lagliga vägar för att söka asyl i EU. Men att få med sig andra EU-länder förutom möjligen Tyskland på detta projekt verkar vara lönlöst i en tid då taggtrådsstängsel sätts upp och gränser stängs. 

Översyn ensamkommande flyktingbarn

Antalet ensamkommande flyktingbarn som kommer till Sverige har ökat dramatiskt under senare tid. Orsakerna till detta behöver analyseras och ses över. Utöver redan aviserade åtgärder kring ensamkommande flyktingbarn ska hela situationen för placering och hantering av denna grupp löpande ses över. Den löpande översynen ska omfatta allt från socialtjänst och Migrationsverket till gode män, tolkar etcetera. Översynen bör även ta upp överflyttning från HVB-hem till stödboende och andra boendeformer. 

Ytterligare utredningar... men tanken på stödboende och andra boendeformer ger mig ont i magen. Nu sänks alltså kraven på dem som gör business på dessa barn. 

ETABLERINGSINSATSER

Det finns i Migrationsuppgörelsen också insatser för att öka möjligheten till etablering. Hit hör språkstudier och samhällsorientering redan under asylsökandeperioden, ett utvidgande av jobbmöjligheter samt inskränkningar när det gäller föräldrapenning och försörjningsstöd. 

När det gäller bostadsbyggandet kommer reglerna att ändras så att det blir enklare att få bygga. 

Fler lärare behövs i skolan - här kan asylsökande få undervisa barn i hemspråk. Pensionerade lärare och lärarstudenter tas in som resurser. 

Så skjuts också pengar till för kommunernas verksamhet, och 200 miljoner kronor ska gå direkt till civilsamhällets organisationer. Det tackar vi för. 

Jag saknar  särskilt två saker. 

1. Riktade insatser i skolorna för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Det är oerhört viktigt att jobba opinionsbildande nu när asylboenden eldhärjas och med terrorattentatet i Trollhättan i färskt minne vet vi att insatser behövs.  Flyktingkrisen handlar inte om att det är "volymer" av människor som väller in i Sverige. Krisen handlar om att människor tvingas fly från krig, förföljelser, diktaturer.  Forum för levande historia gör goda insatser på detta område. 

Även vuxna behöver nås av information om av demokrati och mänskliga rättigheter innebär. Här kan inte minst kyrkorna och andra Non Government Organizations göra goda insatser.

2. Riktade insatser för att få fredliga lösningar i krigshärdarna. Sverige är medlem i FN. Vad gör vi i FN? I en åtgärdsplan för flyktingmottagande bör det finnas med någon punkt som handlar om att bekämpa grundorsaken till att människor alls tvingas fly.  


Slutsats: Det är oklart om migrationsuppgörelsens insatser får någon effekt. En del talar om att det handlar om att skicka signaler till kommande flyktingar om att det inte är någon idé att komma till Sverige, men framtiden får utvisa vilken effekt det har.  

Min åsikt är klar: Sverige ska ha en fortsatt generös flyktingpolitik. Människor från krigsdrabbade länder ska ha permanent uppehållstillstånd. Handläggningstiderna ska kortas genom att fler handläggare anställs. 

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 14: Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse. 

Läs mer
Migrationsuppgörelsen (PDF)

Rasismens ansikte...krönika i SLA 24 oktober 2015

Trollhättan är en vacker stad. Stadskärnan, fallen, kanalen. En riktig idyll som ondskans klor ändå inte kunde hålla sig ifrån. Den 14 augusti 1993 brände några tonårskillar med främlingsfientliga kopplingar ner moskén. Den är sedan länge uppbyggd igen, men minnena väcks till liv varje gång en moské utsätts för skadegörelse. 

I torsdags var det dags igen för ett vedervärdigt brott som av polisen redan betecknas som hatbrott. En man beväpnad med kniv marscherar in i Kronans skola och hugger med dödlig utgång. 

Samtidigt kommer rapporter om mordbrand på asylboenden. Munkedals asylboende som brändes i veckan ligger inte långt från Trollhättan. På obskyra diskussionsforum på nätet uppmuntras till fler mordbränder i moskéer och asylboenden och det ges detaljerade tips på hur en gör för att orsaka så stor skadegörelse så mycket. 

Är det en reaktion på att så många svenskar faktiskt tagit uppmaningen att öppna sina hjärtan på allvar enligt förre statsministerns devis, säkert påverkade av bilderna från tv på döda barn och flyende familjer till fots genom Balkan? 

De människor som inte vill ha fler flyktingar till Sverige, kan de inte nöja sig med att i demokratisk ordning rösta på ett part som överensstämmer med dessa idéer? 

Hatbrott handlar om att motivet till brottet kan härledas till förutfattade meningar om andra människor tillhörande grupper inom bland annat etnicitet. Hudfärg spelar tydligen roll för en del människor som menar att det är okej att kränka, mörda, bränna någon bara för att hen ser annorlunda ut jämfört med sig själv. 

Att det strider mot mänskliga rättigheter och mot de grundläggande värderingarna i samhället om allas lika värde är ingenting som bekymrar dessa gärningsmän. 

Politiker talar om att vi sluter upp kring demokratin. Om att vi försvarar det öppna samhället. Men alla vill uppenbarligen inte ha det samhället - och hur ska dessa människor hanteras? När ljusdemonstrationernas marschaller brunnit ut och demokratiförespråkarna gått hem till fredagsmyset igen borde vi - någon - börja fundera på hur hatet och mörkret ska hanteras. 

Och jag tror att det är bland barnen det måste börja. Utan att frånta föräldraansvaret är skolan en viktig plats för att främja människovänliga tankar, och inte minst därför är det extra grymt att utföra hatbrott på skolor. Oavsett om det blir med dödlig utgång, eller om resultatet blir att ytterligare ett barn låser in sig på toaletten eller får ont i magen varje morgon skolväskan ska packas. 

Trollhättan är fortfarande en vacker stad. Och vackrast just nu är ljusen som brinner utanför Kronans skola. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Värme och vänlighet. 

Diss: Våld och verklighetsflykt

Dags för fördomsakuten igen...krönika i SLA den 17 oktober 2015

Ibland, och inte så sällan faktiskt, är det bra att påminna sig om att verkligheten kan vara både enklare och mer komplicerad än vad en vid första påseende tänker sig. Inte minst är det så att nya eller ovana situationer leder till att frågor ställs. Och när inte svaren ges, eller åtminstone möjlighet att ställa frågorna, ges ofta svaret på ett generaliserande eller till och med fördomsfullt sätt. 

Jag vill därför passa på att ge möjlighet att sprida något ljus kring några iakttagelser som vänner av ordning har gjort den senaste tiden – i globaliseringens spår. Jag gör inte anspråk på att ha hela sanningen, men tillsammans med många andra söker jag den. 

Påstående nr 1. Flyktingar kan inte vara så fattiga. De har ju mobiltelefoner. 

Syrien är ett land där väldigt många människor har mobiltelefoner. När någon bestämmer sig för att fly är mobiltelefonen ett av de allra viktigaste redskapen att ha med sig. Du har GPS, du har kontakt med din flyktingsmugglare, du kan i bästa fall ha kontakt med din familj (inte minst om de kommer ifrån varandra), och du har en mängd andra funktioner som är nödvändiga. Översättningar, landsinformation, valutaomräknare för att nämna några exempel. Och det rent känslomässiga som bilder på de anhöriga som lämnats kvar. Att ha en mobiltelefon är inte dyrt. De använder wifi, de ringer gratis via applikationer. Ska pengar läggas på något, säger de flesta, så är det en mobiltelefon. 

Påstående nr 2. Flyktingar kan inte vara så fattiga. De röker ju. 

Nej, alla flyktingar är inte fattiga. I alla fall var de inte det ifrån början. Men biljetten till Sverige kostar mellan 60 000 och 100 000, så i den mån det finns tillgångar kvar kommer de att gå åt ganska snabbt. Som asylsökande får de bidrag om de inte har egna tillgångar. Mellan 24 och 61 kr, beroende på hur du bor. Många lägger pengar på cigaretter. Helt vansinnigt, tycker även jag, men betänk att detta är människor som i många fall är krigsskadade psykiskt och fysiskt. Hur dyrt och farligt det än är, så är det en form av självmedicinering. Cigaretterna lugnar nerverna i väntan på tid hos psykologen. I många av de kulturer flyktingarna kommer ifrån är det dessutom helt socialt accepterat att röka.  Och flyktingarna köper inte cigaretter på Pressbyrån, precis. Det är billiga smuggelcigaretter från människor som ser till att sko sig på människor i utsatta situationer. 

Påstående nr 3. Tiggarna kan inte vara så fattiga. De köper godis och Triss-lotter

De EU-migranter som länge har varit i Skövde nu kommer från samma familj. De är från ett slumområde i Rumänien och samlar pengar till sina barn. De köper ibland godis. Godis är nämligen billigare per kilo än vad mat är. Du får väldigt mycket lösgodis för samma pris som ett kilo kött. Dessutom håller du blodsockret uppe. Klart det inte är bra. Men i tältet finns heller inte någon möjlighet att laga till mat. Någon har sett dem köpa Triss-lotter och det är tragiskt om också människor i dessa grupper faller offer för spelmissbrukets falska lockelser. 

Sammanfattningsvis: även på de mest häpnadsväckande fenomen finns det ibland förklaringar.  Det innebär inte att vi ska vara naiva, men att försöka förstå och agera utifrån det. 

Trevlig helg!

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Engagerade människor, tack!

Diss: Varför går bostadsbyggandet så långsamt? 

Britt-Marie var här. Krönika i SLA 26 september 2015

Läste du också boken Britt-Marie var här i somras? Om inte, så är det en bok väl värd att investera lite tid i. Författaren Fredrik Backman ligger också bakom böcker som En man som heter Ove och Min mormor hälsar och säger förlåt, och har återigen bidragit till tankestoff. 

Som sammanfattning – Britt-Marie lämnar ett 40-årigt äktenskap med en hopplös man som inte visat annat än missnöje och intresse för andra kvinnor. Efter ett intressant besök hos Arbetsförmedlingen hamnar hon i den avsomnande orten Borg där hennes uppdrag blir att ta hand om fritidsgården.  Här har finanskrisen lämnat spår i form av till salu-skyltar som ruttnar ackompanjerade av stanken från den lokala samlingspunkten pizzerian.  

Inte någon särskilt upplyftande miljö, kan tänkas, men ändå en miljö där människor lever. Verklighetens folk, formulerade sig ett politiskt parti sig för några år sedan, inte att förakta. Här levs, trots den tristess som en nedlagd bensinstation försöker vittna om, också riktigt liv. Här lever människor. De äter frukost, åker till jobbet om de har något, de har fredagsmys och tar en promenad med hunden.  Ofta finns i dessa samhällen en eller ett par eldsjälar och i en tid då den enda inflyttningen består av asylsökande som yrvaket undrar var i världen de befinner sig, finns plats och behov för fler människor som bryr sig.  

Britt-Marie är inte en person som skulle beskriva sig som en eldsjäl, men blir det ändå. Jag får inget grepp om henne när författaren beskriver hennes förakt för omgivningen, samtidigt som hon tvättar ungarnas t-shirts och motvilligt blir ledare för fotbollslaget.

Hon blir i sin person en påminnelse om hur våra förmågor och intressen kan bli till glädje för andra i nya sammanhang, bara en låter tanken ta nya svängar. Britt-Marie kan ingenting om ungdomsfotboll, men hon vet hur en får bort fläckar på kläder, och hon vet minsann hur en skriver listor för att organisera sin tillvaro.

Och med ens blir luften lite lättare att andas för någon medmänniska som behöver. Oavsett om denna medmänniska jobbar på Arbetsförmedlingen, är föräldralös eller någon som blivit kvar på en pizzeria någonstans i Sverige. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Röda Korset. De har ju mötesplatser i precis varenda liten by!

Diss: Förakt för landsbygden.

I Pride-vimlet. Krönika i SLA 19 september 2015

Just nu pågår Skövdes första pridefestival. Färgglada flaggor är hissade och en rad olika programpunkter planeras och genomförs.

En del frågar sig naturligtvis varför en pridefestival anordnas. En dam utanför Café Prostgården frågade mig om de inte har det bättre nu än på många år. Det beror nog litegrann på hur en ser det, svarade jag.  Det är faktiskt så att det fortfarande är olagligt i en del länder att ha en romantisk relation med en person med samma kön. Fortfarande avrättas människor för att de går hand i hand med någon som regeringen eller kulturen tycker är fel.

Det är många som har det svårt i dessa tider, sa svarade damen, och visst är det så. Därför får vi engagera oss lite mer. Jag är övertygad om att när solidaritet visas tillsammans med en viss grupp människor (i det här fallet hbtq-personer), så gynnar det hela samhället. Jordens temperatur stiger ett par grader och det värmer alla.

En pridefestival handlar om solidaritet, om spridande av kunskap och fakta, att uppmärksamma mänskliga rättigheter. Det är klart att det generellt sett är,  eller borde vara, lättare att komma ut som homosexuell nu än för trettio år sen, men för den  människa som står i begrepp att berätta för familj och vänner spelar det kanske ingen roll. Varje liv är unikt, varje situation är speciell och det finns fortfarande människor som inte minst av religiösa skäl tycker att allt annat än parrelation mellan en man och en kvinna är fel.

Här har kyrkorna ett stort ansvar. I en tid då kyrkan är tämligen marginaliserad kan en kanske tycka att det inte spelar någon roll vad präster och pastorer predikar i frågan. Men det gör skillnad för den som det gäller. I Gamla Testamentet finns fördömanden åt många olika håll. Reglerna för familjebildning är strikta, och behövde kanske vara det i en tid då ett mångfaldigt barnafödande var enda sättet att garantera sin pensionsförsäkring. Men i dag är det andra tider och att Svenska kyrkan firar regnbågsmässa och deltar i prideparader handlar till dels om att ta ansvar för det förtryck som kyrkorna genom tiderna har utsatt människor för, människor som egentligen skulle stå under kyrkans beskydd.

Det handlar, som så mycket annat, om bibeltolkning och urval. Vilka bibelord vi lyfter fram och hur vi lämnar andra. Ett centralt ord ur Jakobs brev är ”Gör inte skillnad på människor.” Pride handlar om att värna alla människors lika värde. Att inte fördöma utan om att upprätta.

Pride handlar naturligtvis också om att ha roligt. Det är dystert med världen många gånger, och därför bör vi unna oss att ha trevligt emellanåt. Det kan vara att gå på någon av de fester som arrangeras, eller att gå till Café Prostgården och äta en god pride-bakelse.

Jag hoppas vi ses i vimlet!

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Dessa engagerade personer. Jag blir glad!

Diss: Homofobi och främlingsfientlighet

En attitydförändring på gång? Krönika i SLA 12/9 2015

Det verkar nästan som att det är en attitydförändring på gång. Plötsligt slår insamlingsorganisationerna rekord, folk rensar i garderober och skänker kläder som aldrig förr.  Bilden på den döda pojken som spolats i land på en badstrand i Turkiet har spelat roll, liksom filmer på folkvandrande barnfamiljer genom Europas länder. Jag tror att det gör något med oss när nöden kommer oss nära. Vi vet att människor går och färdas i överfulla lastbilar genom Afrikas öknar men ändå tror jag att det för många känns väldigt långt borta. Men det är bland annat dessa tonåringar som färdats från Somalia och Eritrea på farliga vägar och med hjälp av ännu farligare människosmugglare som allt fler svenska familjer nu vill öppna sina hem för. Världen blir en aning mindre.

Engagemanget hos er skövdebor har inte startat nu. De riktade insatser mot flyktingar och särskilt flyktingbarn har alltid tagits väl emot. Lyktan får mer kläder än vad som får plats att lagra. Ber vi på facebook om en barnvagn eller en spjälsäng, så är det alltid någon som hör av sig. Insamlingar och ekonomiska bidrag har lett till att vi i somras kunde bjuda in kommunens ensamkommande flyktingbarn samt ett antal barnfamiljer från Tidan, Skövde och Stora Ekeberg till en familjedag på Skara sommarland.

Och den senaste kampanjen på ICA Maxi rör mig till tårar. Idag kommer Micke och hans personal att leverera blöjor och andra hygienprodukter som ni skövdebor köpt och skänkt. Ni är guld värda!  På söndag gör vi en manifestation på Hertig Johans torg under parollen ”Refugees welcome to Skövde”, och antalet personer som via facebookeventet anmäler sitt intresse ökar varje timma.

Naturligtvis finns det många åsikter om hur en hjälper bäst. Sara Johansson på Röda korset som i många år arbetat i krigs- och katastrofområden har skrivit ett uppmärksammat inlägg där hon menar att det mer gör skada än nytta att samla in kläder för att skicka utomlands. Frakt av kläder och skor är ett ineffektivt sätt att använda resurser på, och det slår ut den lokala handeln. Det blir också logistiskt svårt:hon vittnar om hur enorma laster av skor och kläder har blockerat hela hamnar och flygplatser.

De flesta seriösa hjälporganisationerna samlar in kläder för att antingen dela ut dem till flyktingar och andra behövande i Sverige, eller säljer för att använda pengarna till hjälp på plats. Sara Johansson tar också upp ett bekymmer som vi också ser på Lyktan. Mängder av osorterade, smutsiga och trasiga kläder är inte till någon nytta utan tar tid och kraft från volontärerna. Sortera efter storlek och tänk på att det inte finns plats att förvara sommarkläder över hela vintern. Tänk inte ”bättre en trasig jacka än inget alls”. Ingen seriös organisation delar ut trasiga eller smutsiga kläder till människor.

Engagemanget kan också handla om att ge av sin tid. Att stötta i en flyktings etablering som till exempel språkvän är ovärderligt.

Egentligen behöver en bara gå till sig själv. Om jag skulle behöva fly, vad skulle vara ovärderligt för mig? Någon som förklarar för mig hur det funkar i mataffären. Vad det står på kallelsen till sjukhuset.

De har förlorat nästan allt. Hur kan vi ge dem åtminstone något tillbaka?

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Alla goda viljor och tankar.

Diss: Krigsherrar världen över. De borde skämmas.

Rätt energikälla.Krönika i SLA 22 augusti 2015.

Så kom det sig att jag satt med en bilförsäljare för ett trevligt samtal om min fyrhjuliga framtid. Efter att i en halvtimme ha pratat om säkerhetspaket, driving aid solutions, motorstorlek, emergency assistance, automatisk trafikskyltidentifiering och helljusavbländning, vinterhjul och färger kom jag till slut till den fråga som kan vara riktigt avgörande om en i stunden väljer fel: vilken kran är det jag ska använda på bensinstationen?

Kanske en bild av livet. Vi försöker ofta, tror jag, omge oss med en mängd olika säkerhetspaket. Om vi är på väg ner i diket, ska en lane assistance aid service tala om för oss att vi är på väg över den vita linjen. Möter vi en bil i mörkret, ska vårt irriterande ljus bländas av automatiskt. Alla dessa utvecklare av fordonsfinesser måste ju ha tänkt att vår egen etiska kompass, vårt eget intresse för vår och medtrafikanternas säkerhet måste få någon slags hjälp. Hur mycket behöver vi tänka själva i olika situationer i livet, och hur mycket kan vi lugnt lämna över till andra instanser?

För den som har möjligheter och resurser (att till exempel köra en ny bil) vill det mycket till innan en hamnar helt i diket. Men för den som saknar medmänskligt nätverk är det desto svårare. Att navigera inom Migrationsverkets, Försäkringskassans, Arbetsförmedlingens eller psykiatrins områden är inte enkelt och det finns inga GPS:er i världen att tillgå när botten är nådd.

Till syvende och sist; oavsett om vi tankar en bil eller oss själva är det viktigt att överhuvudtaget ha en energikälla. Och inte vilken som helst, utan en god energikälla som är avsedd att hjälpa oss att ta oss framåt på ett vettigt sätt. Den som har tankat bensin i en dieselbil någon gång vet hur jobbigt det är. Det är inte bara att gasa på och göra rätt nästa gång utan bränslesystemet måste tömmas och saneras. De flesta som gjort denna manöver har ju inte gjort det för skojs skull, utan gjort det i tanklöshet (sic) eller påverkad av stress. Och så är det kanske med de felval en gör i livet också: det var inte meningen men konsekvensen blev förödande.

Det kan vara bra att ibland fundera över sina energikällor. Människor och djur runt omkring. Musik, konst, trädgården eller andra fritidsintressen. Ger de energi eller tar de energi?

För har du valt fel kran, spelar det inte någon roll hur många säkerhetspaket, backkameror eller bluetoothmöjligheter du har. Så fort du vrider på nyckeln kommer det för din motor destruktiva bränslet in i systemet, och det kan kosta dig mer än du anar.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Sommaren verkar ha tagit fart, äntligen.

Diss: Skolstart, jobbigt för många.

De finska krigsbarnen. Krönika i SLA 15 augusti 2015

En föraning om att sommaren går mot sitt slut är att Allsång på Skansen sänts för sista gången för säsongen. Höjdpunkten var för min del Maria Ylipääs tolkning av Du måste finnas ur musikalen Kristina från Duvemåla. Vi såg musikalen på Göteborgsoperan med två konfirmandgrupper –vilken upplevelse! Vilhelm Mobergs utvandrarepos blir mer och mer aktuellt eftersom vi i våra dagar upplever den värsta flyktingkatastrofen någonsin. 60 miljoner människor i världen är på flykt undan krig, förföljelse och förtryck.

De flesta är nog vana vid att höra Helen Sjöholm i rollen som Kristina. Men när Maria Yllipää tar ton och artikulerar med finsk accent i Du fördrev mig, Gud, är det som att en ytterligare dimension tillfogas det rent poetiska, historiska och musikaliska. Jag tänker på de 72 000 barn från Finland som under andra världskriget kom till Sverige med en lapp om halsen. De togs emot i fosterhem och barnhem, och 15 000 av dem blev kvar i vårt land.

Jag letar i minnet efter människor med finskt ursprung som kommit som ett så kallat krigsbarn, men får inte fram särskilt många berättelser. Jag surfar in på krigsbarn.se istället och läser:

”Vi kom med tåg hela vägen upp till Haparanda eller med båt till Skeppsbrokajen i Stockholm. Många gånger helt ovetande om att vi reste till ett främmande land. Chocken blev stor när ingen förstod vad vi sade och vi inte heller förstod vad som sades till oss. Tanken var att vi skulle stanna några månader - tills kriget var över. Men åren gick och snart var det finska språket glömt. Vid återresan var det tvärt om hemspråket som försvunnit. Också minnena av den egna familjen, om barnen varit små, var utsuddade.
Dessa många avsked under vår barndom och byte av familjer har stannat kvar som en känsla av övergivenhet, osäkerhet och sorg hos många av oss.”

Det är samma teman som berättas för mig av krigsbarnen år 2015. Resan hit farlig och osäker. Främmande land, främmande kultur och språk. Längtan tillbaka till ett hem som inte är ett hem utan ett sönderbombat kvarter. Avskeden från både levande och döda släktingar. Oron för dem som finns kvar. Det dåliga samvetet för att just jag hade möjlighet att ta mig därifrån. Minnesbilder, mardrömmar i vaket tillstånd av skrik, gråt, flyglarm, blod, förtvivlan, hunger. M berättar för mig om hur han räddade sin kusin från att dö under en attack genom att gömd på vägkanten dra in den sargade kroppen med hjälp av en kratta. K berättar för mig hur hans familj avrättades mitt framför hans ögon. Fru och tre barn.

För en del blir minnena omöjliga att leva med. En del blir psykiskt sjuka och får inte den hjälp de behöver eftersom kön till psykologen är lång. En del rehabiliteras inte alls eftersom de ska utvisas. Ibland blir det väldigt väldigt fel, som i Västerås. En människa går bärsärkagång, påverkad av arv och miljö som alla andra. Hans bakgrund försvarar inte hans gärning, men kan förklara. Och med ens går drevet – afrikaner är farligare än andra människor, utvisningshotade ska låsas in med automatik, och tar vi inte emot för många flyktingar?

Detta fenomen – att skuldbelägga och generalisera – är inte nytt. För – sagt med ironi – vet vi inte att alla med finskt ursprung super, att stockholmare är lite snobbigare än alla andra, att en blir nerslagen och rånad få fort en sätter foten i Södra Ryd, och visst beter sig tidaholmarna en aning knepigt när de kommer in till stan?

Nej, Du måste finnas. Och nu menar jag inte Gud. Jag menar du som vill vara en medmänniska, oavsett om din medmänniska kommer från Mogadishu eller från Moholm. För vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute? Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få? Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?
Om du inte fanns till, ja, vad gjorde jag då?

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Medmänsklighet och hopp

Diss: Våld och förtryck i alla dess former

Du måste finnas - länk till Youtube

En hyllning till Sjöväderrapporten.Krönika i SLA 8 augusti 2015

Så kom det kom sig att merparten av en dag ägnades åt att i största möjliga stillhet lyssna på P1. Program efter program i en lång fläta av ord; forskare berättade om sina fantastiska upptäckter, sommarprataren vittnade om sin uppväxt i Småland, någon politiker berättade om det senaste i EU. Sjöväderrapporten, min favorit alla kategorier med fantastiska platser som Måseskär, Finska viken, Bottenhavet och Norra Kvarken, naturligtvis. Ställen att drömma sig bort till, tänka sig hur dimman avtar och lättar, och tänk att det kan vara god sikt även i Bottenhavet.

Efter några timmars radiolyssnande började jag känna stressen komma. Jag försökte komma på vad det var, och efter en stund kunde jag identifiera faktorn. Du känner kanske igen det, men du kanske inte störs av det som jag. Och i vanliga fall brukar jag inte se det som ett stressmoment utan en bra och information. Det där ”lyssna mer på vår hemsida”. Extramaterial, mer information, ytterligare att ta in, begrunda, bearbeta och processa. Inget för den som behöver rensa, sortera, filtrera omvärldens intryck och påverkan.

Det är som att nuet inte riktigt räcker till. Inte ens det mest utmärkta reportage är inte komplett om det inte finns något extramaterial att hänvisa till. Aldrig att någonting kan vara nog. Det räcker med de hyllmeter böcker som ännu inte blivit lästa. I min app där jag prenumererar på intressanta poddar finns hundratals som jag inte hunnit lyssna på.

Kommer vi någonsin att kunna läsa och höra på allt? Hur många intressanta synvinklar och fantastiska personligheter kommer jag att missa för att dygnets timmar inte räcker till?

Och det stora blandas med det nära. På Instagram varvas bilder från världens flyktingläger med bilder på vännernas grillbufféer. Det är så det ska vara. Jag tycker om Instagram just nu. Inte en enda länk till någon enda intressant artikel. Bara bilder. Lite text. Sommar, leenden, solnedgångar.

Det finns något med Sjöväderrapporten som är så underbart förgängligt. När åskvädret dragit vidare över Vänern finns nyhetsvärdet inte kvar. Varje dag kommer en ny rapport, och har en missat något avsnitt gör det verkligen ingenting. Det kommer ständigt nya vindar. Och även i livets Bottenvik lättar dimman.

KARIN LÅNGSTRÖM VINGE

Hiss: SMHI:s väderpratare. Inget extra.

Diss: Informationsstressen. Stäng av världen en liten stund. 

Det finns Hagamän i alla bostadsområden. Krönika i SLA 1 augusti 2015

I tisdags släpptes så Hagamannen ut ur fängelse, efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt 14 år långa straff dömd för våldtäkter, mordförsök samt försök till våldtäkt. Under sex års tid hade han satt Umeå i skräck genom sina fruktansvärda illdåd, och när han till slut åkte fast var det många som drog en lättnadens suck.

Som så alltid när någon känd gärningsman blir frigiven blir det debatt i media.  Är vederbörande inte samhällsfarlig och borde vara inlåst på livstid? Hur klarar drabbade umeåbor det faktum att gamla sår nu rivs upp?

De tyckare som alltid önskar hårdare straff har naturligtvis gjort sin stämma hörd, men också självaste justitieminister Morgan Johansson har aviserat att lagen om villkorlig frigivning kan komma att ses över.

Det är alltid bra att revidera lagar. Ingen är betjänt av att individer farliga för andra människor rör sig fritt i samhället. Samtidigt tänker jag att det borde finnas ett grundläggande förtroende för Kriminalvården med omgivande rättsinstanser och en tilltro till att de faktiskt är kompetenta nog att avgöra denna typ av frågor. I svensk rättstradition blir intagna frigivna efter två tredjedelar avtjänat straff, om inte särskilda skäl föreligger.

Kriminalvården har ett namn som leder tanken till vård och rehabilitering snarare än förvar, och utan att veta säkert hoppas jag verkligen att Hagamannen förutom att ha läst in gymnasiebetygen också fått tillfälle att på djupet förändra sin syn på andra människor.

Att våldsverkare borde sitta inlåsta på livstid finns många som tycker.  Och det finns en ökad opinion i vårt land, främst bland ungdomar, för att återinföra dödsstraff. Men, som jag resonerat om i en tidigare krönika, har vedergällning och hämnd en ytterst kortsiktig effekt på offer och anhöriga. Det är helt andra frågor som behöver bearbetas.

Folk i Umeå är nu rädda, rapporteras i media. Om nu Hagamannen skulle bosätta sig där eller någon annanstans, bör vi ändå hålla i minnet att risken för att utsättas för en överfallsvåldtäkt utomhus är tämligen liten. Enligt kvinnojourerna är den farligaste platsen för en kvinna att vara på, hennes eget hem. Våld i nära relationer är brott som sällan anmäls, dessa förbrytare lagförs sällan och våldet blir i allmänhet grövre och grövre ju längre det destruktiva förhållandet pågår.

Sannerligen, det finns Hagamän i alla bostadsområden. Men han är kanske inte farlig för dig, bara för den kvinna han påstår sig älska.

Karin Långström Vinge

Hiss: De små framstegen.

Diss: Våld i alla dess former.

14 år och praoelev. Krönika i SLA 25 juli 2015

Jag förflyttades i tanken 25 tillbaka i tiden när jag åkte förbi en liten butik i ett industriområde i staden där jag tillbringade mina tonår. En obehaglig känsla i magen väckte minnen till liv som jag inte haft aktuella på många år, men som jag inbillar mig kanske kan ha haft betydelse för mina ideologiska intressen.

Som alla andra högstadieungar skulle vi ha PRAO, praktisk yrkeslivsorientering. Tidningen, biblioteket och zoobutiken var ju självklara val för mig, men givetvis skulle vi pröva på området hantverk och industri också.

Bestämt och gjort, en vecka på den här firman, och jag tyckte nog det kunde bli intressant. Butik, lager och hantverkare som åkte ut på olika jobb. Redan första dagen visade det sig att chefen också tyckte det var intressant, i alla fall att ha en fjortonårig praoelev i lokalen. Ovälkomna kommentarer och nyp både här och där och jag blev helt chockad. Visst hade lärarna förberett oss på hur man är praoelev, men det handlade om att vi skulle passa tider, uppföra oss trevligt och gå och äta lunch på närmaste skola. Men hur gör man om handledaren börjar tafsa?

Sååå pinsamt, men jag frågade den enda kvinnliga anställda om han brukade hålla på så där, och sa att jag inte tyckte det var okej. Jo, sa hon, han brukar hålla på så där, men det är inget att bry sig om.

Utan någon handlingsplan i bagaget fick jag tänka själv, så jag yrkesorienterade om mig helt praktiskt och bestämde mig för att inte hänga i butiken utan följa med hantverkarna ut på jobb resten av veckan. För oavsett vad kollegan sa, så tänkte jag inte låta bli att bry mig om att jag inte alls gillar att sortera kvitton med ett gubbslem flåsande i nacken.

Så här 25 år efteråt, hyllmeter feministisk litteratur genomlästa, ett antal texter om genus och samhälle skrivna, tänker jag att normaliserandet av sexuella trakasserier är lika starkt som då. Jag är osäker på att handlingsplaner mot kränkande behandlingar på arbetsplatser fanns då jag var praoelev, men det sunda förnuftet borde säga var och en att det inte är okej att bete sig hur som helst, särskilt inte mot minderåriga. Och att ursäkta män (som statistiskt sett är de som begår de flesta illdåden inom det här området) med att de brukar göra så och att det inte är något att bry sig om, är rent vansinne. Ingen ska behöva stå ut med att få sin personliga integritet kränkt, och ingen ska behöva låtsas om som att det inte händer eller låta bli att bry sig när något känns fel.

Jag hoppas innerligt att skolan förbereder eleverna även inom detta område när de ska ut och pröva på arbetslivet. Om inte, så gör vi det åtminstone i konfirmationsundervisningen.

KARIN LÅNGSTRÖM VINGE

Hiss: De feminister som tidigt lärde mig sätta ord på orättvisor. Simone du Beauvoir, Nina Björk, Germaine Greer.

Diss: De som ursäktar och bortförklarar sexuella trakasserier och skyller på tjejerna.

Eid Mubarak! Krönika i SLA 18 juli 2015

Ramadan, muslimernas heliga fastemånad, är över för den här gången. I trettio dagar har de som velat och kunnat, avstått från mat och vatten under dygnets ljusa timmar. I de nordiska länderna innebär det en fasta på ungefär 20 timmar, vilket sannerligen är en utmaning!

Under Ramadans dagar är tanken att fokusera på det inre livet, och avstå från så mycket som möjligt av det praktiska. En del läser igenom hela Koranen och går mer i moskén (eller ber hemma) än vad de vanligtvis gör. Att vara konstant hungrig gör att de övar sig i tålamod och viljestyrka, och att uppleva hur det är att vara hungrig gör att de kan få en större förståelse för hur det är att vara fattig och på så vis bli mer solidarisk och ödmjuk. En stor del av fastan handlar om att dela med sig till den som inget har, och allmosan är jätteviktig.

Ramadan är inte tänkt att vara plågsamt. Det är tid för gemenskap med familj, släkt och vänner. Efter solnedgången bryts fastan med vatten, dadlar och lite yoghurt. Senare följer en större måltid bestående av till exempel grönsaker, kyckling, soppa, bröd och frukt. Innan soluppgången äts ytterligare en måltid.

När jag frågar mina muslimska vänner om Ramadan och ser hur de firar denna, påminns jag väldigt mycket om hur vanliga svenskar förhåller sig till de kristna högtiderna. I varierande grader handlar det om religion och kultur. Även den som inte beskriver sig som troende till vardags, faller in i traditionerna. Det ger en samhörighet och en trygghet som skapar de vi är, hjälper oss vila i vår identitet och skapar minnen för framtiden.

Ramadan är inte alls så strikt som jag lärt mig i religionsundervisningen i skolan. Naturligtvis är det väl annorlunda att leva som muslim, sekulariserad eller inte, i Sverige jämfört med till exempel Saudiarabien eller andra länder som tillämpar sharialagar, men sjuka och gravida är alltid undantagna. Och om det av andra skäl inte funkar, går det alldeles utmärkt att ta igen dem genom att fasta andra dagar under året.

Även i kristendomen finns fasteperionder. Adventstiden är en faktiskt en sådan, trots allt glöggmingel och pepparkaksätande. Mer känd är den 40 dagar långa fastan inför påsk, vilket uppmärksammas mest av de ortodoxt kristna.

Ramadan avslutas nu med festen eid al-Fitr. Hälsningsfrasen ”Eid Mubarak” (en välsignad Eid) sprids bland vännerna. Eid betyder ”lycka” eller ”fest” och kan pågå upp till fyra dagar.  Böner kan läsas, allmosan lämnas i moskén eller betalas in till någon välgörenhetsorganisation, och all mat förbereds. Baklava äts i mängder. I muslimska vänner dekoreras gator och torg, jämförbart med julskyltningen.

Så, Eid Mubarak önskar jag alla muslimer i Skövde med omnejd, och till er och till alla andra en fortsatt skön sommar!

Hiss: Mat från Syrien, Libanon och Palestina..så underbar! Tabouleh, kabseh, hommos… mums!

Diss: Tänker på alla de som får fira utan sina nära och kära. 

Det är juli månad år 1995. 8000 muslimska män och pojkar mördas av bosnienserbiska soldater i Srebrenica. Staden skulle ha skyddats av holländska FN-styrkor, men föll och general Mladic hade påbörjat sitt arbete med att rensa rent från muslimer. Etnisk rensning.

Idag är det 20-årsdagen av folkmordet.

DN berättar om 64-åriga Fadila Efendic. Hon går ofta till det stora gravfältet med dess likadana vita stenar. Alla som mördades är inte begravda än, fortfarande pågår identifieringsarbetet. Men Fadilas son Fizo, som skulle ha fyllt 20 år sommaren 1995, och hennes man Hamed, som blev 45 år, ligger här.

Fadila berättar: Det var totalt kaos, folk flydde hals över huvud. Det som inte kunde hända, inte fick hända, hade hänt. Srebrenica hade förvandlats till ett stort flyktingläger under kriget. Det var folk överallt. I våra tre hus bodde både släktingar och andra människor som tvingats bort från sina hembyar. Det var konstant brist på vatten och mat. Staden var omringad av bosnienserbiska trupper, men dittills hade vi varit skyddade från striderna. Jag bestämde mig för att ta min dotter med mig till FN-basen. Min man och son stannade i huset. Gråt inte mamma, var det sista Fizo sade på trappan.
Fadila återsåg dem aldrig. Hon och dottern flydde till Tuzla och upplevde all den skräck och terror, obeskrivlig, som många vittnat om.

Kvinnor separerades, våldtogs och tvångsdeporterades. Författaren och politikern Jasenko Selimovic, som själv har 144 släktingar begravda i Srebrenica, skriver i DN: Män, civila, fångna soldater och gamlingar bussades till olika skolor, kaserner, varuhus, varifrån de några timmar senare kördes till olika avrättningsplatser eller avrättades på stället. Pojkar, handikappade med förbundna ögon, soldater vars händer var bundna med taggtråd fördes fram i små grupper framför avrättningspatruller.

De beordrades att vända oss ryggen och sedan mejade vi ner dem. På ett ställe ledde man ut unga män på en äng, sköt dem och spelade in det på video. På ett annat tryckte man in människor i en lada, så många att de knappast kunde andas, och kastade sedan in handgranater. De mejade ned alla som lyckades kravla sig fram till dörren över lik. En avrättningsenhet ville inte skjuta folk men lyckades övertalas med löften om nya uniformer och stövlar. FN var paralyserat. En bosnienserbisk soldat skar av halsen på ett barn som inte slutade gråta mitt i FN-basen, den holländska FN-soldaten såg det. Han reagerade inte.

Vi skulle aldrig glömma Förintelsen. Folkmord skulle inte ske. I alla fall inte i Europa. Minnesdagar gör det inte ogjort, är inget vaccin mot ondskan. Men är ändå nödvändiga, och som ett mantra bör det upprepas: Aldrig, aldrig igen.

Hiss: Alla starka överlevare
Diss: Krig och ondska i alla dess former