Viktig och värdefull. Krönika i SLA 26 juli 2014

Elisabeth Hätting är en av de starkaste människorna jag känner. Hon är allt jag önskar att jag själv kunde vara: tydlig, empatisk, orädd, engagerad och med förmåga att vända personliga negativa händelser till otroliga insatser för andra människor.

Elisabeth är verksamhetschef på kvinnohuset Tranan i Skövde. Där har hon och medsystrarna byggt upp en fantastisk verksamhet för misshandlade kvinnor. Behovet av skydd är stort, särskilt under sommarmånaderna. När förövare och offer tillbringar mer tid tillsammans finns det mer tid för förövaren att reta upp sig på olika saker, som att maten är vidrig, att offret har fel kläder på sig och pratar misstänkt mycket med grannarna, eller helt enkelt att ölen är slut i kylskåpet. Hans humör blir sämre och sämre, och han blir alltmer missnöjd och kontrollerande. Jag skriver hans, för statistiskt sett är det oftast en man som slår en kvinna, även om kvinnor också kan vara förövare. Våld förekommer också i samkönade relationer.

Nu kan kvinnojourerna inte ta emot alla som behöver hjälp. Egentligen är det socialtjänsten som har ansvaret, men många kommuner nöjer sig med att ge bidrag till privata initiativ. De privata kvinnojourerna är bra, där finns kompetens och engagemang, men de måste få allt stöd de behöver. Och de måste även, enligt min mening, börja ta emot kvinnor som lever gömda (papperslösa) i vårt land. Idag är det på många håll inte möjligt, eftersom en placering hos kvinnojouren måste gå genom en socialtjänst.

Vet du någon som är utsatt? Var en medmänniska. Lyssna, peppa, men låt din vän fatta sina egna beslut. Om du trots allt upplever att situationen är akut, att någons liv är i fara eller att barn far illa – ring polisen eller socialtjänsten direkt. Du kan också ringa kvinnojouren för att få råd. Vill du vara med och engagera dig i kvinnojoursverksamhet? Håll utkik, för Tranan annonserar med jämna mellanrum och inbjuder nya volontärer till informationsträffar. Är du själv utsatt? Försök prata med en vän. Försök orka ta dig ur relationen. Försök orka ringa kvinnojouren. Vet att du är värd så mycket bättre än att bli kallad hora av den som påstår sig älska dig, eller att bli slagen för att maten inte står på bordet tillräckligt snabbt. Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.

Karin Långström Vinge

Hiss: Kvinnohuset Tranan. Jourtelefon 0500 - 418668 (dagtid), 0200 - 113333 (kl 20-23).
Epost: info@kvinnohusettranan.com. Hemsida: kvinnohusettranan.kvinnojouren.se

Diss: Du som slår. Du är också viktig och värdefull. Jag önskar dig kraft och mod att ta dig ur ditt destruktiva beteende. Livet är kort. Fyll det med kärlek istället för hat.

Det bubblar hos polisen. Krönika i SLA 19 juli 2014

Det bubblar hos polisen. Flera, företrädesvis yngre poliser reagerar mot bristande stöd hos sin arbetsgivare. Arbetsuppgifterna i sig gör poliserna utsatta för både psykisk och fysisk stress, de måste vara beredda att tjänstgöra där problemen hopar sig, och detta ibland på obekväm arbetstid. Jag skulle tro att det hänt en del när det gäller tillgång till handledning och andra arbetsmiljöåtgärder de sista tjugo åren, men att mer behöver göras verkar stå klart. Jag har alltid betraktat poliser med en viss skräckblandad förtjusning. I samhällets tjänst, brukar någon säga och det stämmer verkligen. Dokumentärprogram på tv visar polisernas arbetsuppgifter, och det är oftast långt ifrån den spänning som fiktionen anger. Det handlar om att hjälpa någon överförfriskad person hem, avstyra bråk, leta efter försvunna personer eller helt enkelt bara finnas synlig för att förhindra att brott över huvud taget ska begås. Men poliser gör skillnad. De tar hand om brottsoffer. De kan bokstavligt talat göra skillnad mellan död och liv i sin kamp för att drogpåverkade personer inte ska befinna sig bakom ratten på våra vägar. De lämnar de tunga beskeden när någon förolyckats. De hanterar spyor, spottloskor, svordomar och de allra sämsta sidorna hos medmänniskorna. Även om lönekuvertet inte är det viktigaste i livet, kan det verkligen tyckas att ingångslönen borde vara mer än den är nu, strax över 20 000 kr. Och det nya lönesättningssystemet med indelning av de anställda i A, B respektive C-poliser, verkar inte vara upplyftande för arbetsmoralen precis. Jag funderar på vilka som i framtiden ska arbeta inom de offentliga verksamheterna. Vem vill vara polis? Och vem vill jobba som sjuksköterska, och vilka ska vara lärare i framtiden? Arbetsvillkoren och lönerna inom privat näringsliv är kanske inte så mycket bättre, men på något sätt tycker jag att kraven är högre när det gäller samhällsbärande funktioner som vård, polis, räddningstjänst eller skola. Det är ju vi, samhället, som ytterst är beroende av att någon svarar i andra änden när en ringer 112, att ambulansen kommer eller att det faktiskt är öppet på akuten. Den skräckblandade förtjusningen, då? Jag är kanske inte den enda som instinktivt kollar hastighetsmätaren när jag ser en polisbil i antågande eller funderar över om jag verkligen stannade för rött i korsningen nyss. Kanske en helt normal reaktion hos mig, och kanske en av de viktigaste funktionerna som den blåmålade bilen har – nämligen att vara en påminnelse om lag och ordning, ett samhälle där vi tillsammans har omsorg om varandra. Karin Långström Vinge Hiss: Älskar dessa underbara sommarkvällar! Diss: Sabotörer på våra badstränder. Varför?

På livets spelplan. Krönika i SLA 12 juli 2014

För den som inte är intresserad av fotboll har de senaste veckorna kanske varit präglade av dåliga program på tv, även om sommaren snarare lockar till utevistelse och bokläsning. Men även för den som inte upplever tjusningen med en hörna i sista kvarten, spänningen i en straffläggning eller hänförelsen i en tekniskt fulländad kontring kan fotboll vara anledning till reflektion av livsåskådningsmässigt slag, vilket jag ständigt gläder våra konfirmander med exempel på. I livets match är spelupplägget inte alltid färdigt från början. Precis som att en match utvecklar sig på olika sätt, gör livet det också. Var och en är med i ett lag, oavsett om en tycker att jaget eller laget är viktigast. Du spelar aldrig ensam. Det du gör påverkar och gör skillnad. På livets spelplan behövs alla typer av folk. En del är bra på att vara längst fram, vara den som avslutar och avgör och som ofta får motta folkets jubel. Andra är duktiga mittfältare, sådana som ser till att fördela spelet - bra lagarbetare på jobbet som ser till att alla hänger med och får relevanta uppgifter. Så finns backarna och målvakterna i livets match, som ser till att för lagets skull stoppa alla möjliga anfall. Här ser jag många eldsjälar i ideella organisationer som sällan uppmärksammas men som står raka som furor när det blåser. Aldrig ger de upp, utan jobbar hem gång efter annan. Men är målet med livet att någon ska vinna och någon förlora? I den bästa av världar skulle det vara glädjen i spelet som är det avgörande. Den som har roligast vinner! Men verkligheten ser annorlunda ut och vill en ändå överväga kampmotivet går det utmärkt att applicera sina egna antagonister i just motståndarlaget. Vissa företeelser bör vi som människor bekämpa för att inte gå av planen som små lortar, för att hänvisa till Jonatan i Bröderna Lejonhjärta. Vad som är ditt motståndarlag vet du: ideologiska strömningar, personliga bekymmer eller något så banalt som brännässlesnåret längst ner i trädgården. Du och ditt lag vinner eller förlorar, men det kommer nya möjligheter och nya situationer. En kontring, en hörna, en frispark. Och du, glöm inte bort halvtidsvilan. Inte bara för vilans skull utan också för möjligheten att samla ihop laget och påminna om taktiken. Vem och vilka idéer ska få styra ditt livs match? Den som är med och kämpar, eller den som sitter vid sidan och har åsikter om alltihop utan att bidra med något positivt? Sen kan en fundera över vad som händer när slutsignalen gått i livets match. En förlängning in i evigheten? En återfödelse till ytterligare en match? Eller händer ingenting? Fortsätt gärna tänka! Karin Långström Vinge Hiss: Alla dessa engagerade ledare i ungdomsidrotten. Utan er fanns inga spelare i VM. Diss: Våld i Palestina och Israel – igen.

Vid en medelhavsstrand. Krönika i SLA 5 juli 2014

”Liklukten ligger stark över hamnpiren i Pozzallo, långt nere på Siciliens sydkust. Normalt är detta så här års endast ett paradis med sandstränder och semestrande sicilianare. Men här i hamnen bär de flesta munskydd. Det gör såväl den katolske prästen som den muslimske imamen. Det ber tillsammans för de döda, utan att ännu veta hur många de är.” (DN 4 juli 2014)

Jag är ledsen att göra er upprörda så här en fin lördagsmorgon. Det är bara det att kontrasten i vår brevlåda blev så stor. Någon hade lagt i en rasistisk tidning, eller som de själva skriver, ”ge en samlad och objektiv bild av vad som faktiskt hänt … utan politiskt korrekta skygglappar”. Det finns krafter i vårt samhälle som kämpar emot alla tankar om att ge nödställda människor hjälp. Det finns riksdagspolitiker som på fullt allvar menar att ”vi” ska hjälpa ”dem” på plats istället för att ”ta hit dem”.

Men självklart behöver vi göra båda. Ett par skor eller en påse hembakta bullar till Lyktan, och en hundralapp till UNICEF för den som har möjlighet. Men argumentationen från de främlingsfientliga haltar. Någon jämförde deras resonemang om att hjälpa på plats med att brandkåren skulle låsa in nödställda i brinnande hus med ett glas vatten. När det gäller Syrien verkar världssamfundet ha gett upp. FN står handfallna medan extremister tar över fler och fler byar och städer. Ingen elektricitet, inget vatten, ingen mat, väldigt begränsat hopp om framtiden. Och vi, om vi nu tänker EU, gör sannerligen inte vårt bästa för att ”ta hit dem”, utan snarare tvärtom. Tankarna om fri rörlighet inom EU har lett till att murarna stärkts gentemot dem som är utanför.

 Jag fortsätter att läsa i Dagens Nyheter: ”Den 20 meter långa blåmålade fiskebåten hade orimliga 600 personer ombord.” Bismark och Letif från Ghana berättar att det fanns 200 personer i lastrummet. De började banka och ville ut. 150 personer släpptes upp, men sedan var det några som satte stopp och förseglade luckan. Det fanns en stor rist att båten skulle välta. 45 personer hittas döda när båten kommer in till hamnen i Pozzallo. Det är tredje klassens passagerare från Afrika, de som betalat minst för biljetten till Europa. Och kanske någon av de 566 överlevande kommer till Sverige så småningom. Jag hoppas han eller hon kan få känna lugn, ro och trygghet i vårt land och i vår europeiska union. Jag delar gärna. Karin Långström Vinge Hiss: Rapporter från Almedalen som talar om fred och frihet. Diss: Jag fortsätter friskt att dissa främlingsfien