Djur! Krönika i SLA 22 februari 2014

Jag blev så glad när jag läste artikeln i SLA om Käpplunda Gärdes annorlunda medarbetare -  hunden Diva som till pensionärernas förtjusning följer med matte till jobbet. Med sitt glada sätt uppmuntrar hon de boende i deras gymnastikövningar och blir gärna klappad och gosad med. Underbart!
I vår familj finns två pojkar av rasen långhårig collie. Felix och Rex är fantastiska hundar och källor till mycket glädje. Deras pälsar kräver sitt, så klart, men att pyssla med dem är nästan att likna vid meditation – i alla fall när de är på humör för den aktiviteten.
Flera forskare har visat på de positiva hälsoeffekter som följer av att umgås med djur. Blodtrycket sänks, oxytocin frigörs vilket gör oss lugna och harmoniska. Barn utvecklar förmågan att känna och visa känslor. De regelbundna promenaderna i ur och skur gör också sitt till för att förbättra både humör och kondition.
Djur har förmåga att väcka empati. Reklam där djur deltar har bevisligen större genomslagskraft än reklam utan djur. Och när djur far illa reagerar många mycket starkt. Giraffen Marius på Köpenhamns Zoo fick möta döden när hans gener visade sig vara värdelösa för giraffaveln vilket ledde till protester världen över, kanske till och med större protester än mot det pågående våldet i Ukraina. 
Visst kunde djuren behandlas bättre, det behöver man inte vara militant vegan för att tycka.
Det berättas att St Anselm av Canterbury var ute och red när en jagad hare tog skydd under hans häst. Jägarna tyckte det var roligt, men Anselm sa: "Skrattar ni? Men den här olycklige stackaren skrattar inte, han är inte road." Anselm lät haren springa och förbjöd jakthundarna att sätta efter honom.  När den helige Franciskus såg en mask på vägen tog han den i handen och lyfte den åt sidan, så att den inte skulle bli ihjältrampad. Dessa berättelser säger något om vårt förhållningssätt till skapelsen och de meddjur vi har omkring oss.

Men jag håller med om att det är lättare att känna empati för en hund eller en hare än för en daggmask. Men också vissa hundraser möts med skepsis eller rent av avsky. Jag själv håller lite extra hårt i kopplen när jag möter en så kallad kamphund, det ska erkännas. Men sedan jag pratade med tjejen som levt med en våldsam man men som nu tagit sig ur förhållandet och vågar gå ut tack vare sin amstaff har jag ändrat min uppfattning om rasen. Människans bästa vän jobbar på olika sätt.
Karin Långström Vinge

Hiss: Ny liten prinsessa är född!
Diss: Spädbarns – och mödradödlighet världen över på grund av orättvisor och obefintliga resurser.





Om polisinsatsen i Husby. Krönika i SLA 15 februari 2014

En person dog till följd av skottlossning. Det är en alltför vanlig rubrik i tidningarna. Den här gången är det bara det att det inte handlar om en uppgörelse i den undre världen, utan det är en polis som håller i skjutvapnet. Skottet i Husby i maj 2013 blev starten för en serie kravaller. Kvar hemma sitter en änka som undrar hur det här egentligen gick till.

I reportaget i SVT:s Uppdrag Granskning kommer nya fakta fram i hur polisinsatsen gick till. Situationen var kanske inte så hotfull som polisen först trodde. Två pensionärer, Arja och Lenine, som visserligen betett sig irrationellt till följd av psykisk ohälsa, vägrar öppna dörren för polisen.  Kanske det inte hade behövts mer nödvärn än att oskadliggöra den 69-årige, 160 cm långa mannen genom ett skott i benet istället för i huvudet. Verklighetsbilden blir suddig, granater kastas, pepparsprej sprejas och nu gäller det att hålla ihop.

Polisen går ut med falsk information. Den skjutne mannen tas inte till sjukhus får vård utan dör på plats hemma i vardagsrummet. Ilskan och misstron växer. Poliserna samlas till gruppterapi och pratar sig samman.
Nu står, som så ofta, ord mot ord. Och som så ofta är det myndighetspersonerna som får första tjing på historieskrivandet.

Poliser tillhör den kategorin av människor som i måste fatta snabba beslut under stor press. Deras ageranden kan få avgörande betydelse för människors hälsa och liv. Därför måste förmågan och viljan till självreflektion och personligt ansvarstagande vara välutvecklad och ständigt aktuell. Det är möjligt att de inblandade verkligen tycker att de gjorde rätt. Men när allmänheten (och poliser som kritiserar systemet inifrån) ifrågasätter måste den uppritade kartan förklaras. Vi trodde att kvinnan var hotad, därför sköt vi. Vi upplevde att situationen spårade ur helt, därför sköt vi. Vi tyckte det var jätteläskigt när mannen stod där och höll i kniven, därför sköt vi.

Men skulle de skjuta? De är tränade piketpoliser, experter på stressiga och hotfulla situationer. Går det att ursäkta deras beteende?

Jag tänker att tilltro till och förtroende för myndighetspersoner och andra överordnade bygger på respekt och ömsesidigt ansvarstagande. Ingen är fullkomlig. Eller med en teologisk referens: den som är utan synd må kasta första stenen. Därför är det inte ett tecken på mänsklig svaghet eller på abdikerande auktoritet att göra en pudel. Tvärtom: ett ställningstagande som betyder att jag själv inser och tar ansvar för hur mitt agerande påverkar andra människor. Det är stort.

Och Arja säger till reportern: 

Jag saknar honom, men jag kan inte säga att jag, jag undrar varför jag lever, fortfarande själv. Jag var i god tro att de skulle mörda mig där vid dörren. Jag undrar det verkligen. Vi skiljdes inte osams i alla fall. 37 år, det är långt tid ihop.
Karin Långström Vinge

Hiss: Medkänsla och ansvarstagande
Diss: Tjurskallighet och övervåld


Må deras kamp inte varit förgäves. Krönika i SLA 8 feb 2014

Jag kan inte säga att jag har så där jättebra koll på olika sportevenemang. Det är alltid något VM, SM eller EM på gång i alla möjliga slags sporter. Knappt har jag koll på vilka sporter de olika skövdelagen håller på med, och jag har ibland, måste erkännas, svårt att fullt ut förstå fascinationen för tabeller och resultat av olika slag. Däremot försöker jag hålla mig något så när à jour, efter som man ju vill framstå som något så när allmänbildad.

Men OS är något annat. Det är inte bara sport, även om Internationella olympiska kommittén gärna vill få det att framstå som så, om än med syfte att bygga broar mellan folk och länder. OS är prestigefyllt, omtvistat, mytomspunnet.  Och det finns inget som har med livet att göra som inte är politiskt.

Det är väl knappast någon som förnekar att Ryssland har svåra bekymmer med att respektera mänskliga rättigheter. Media berättar att många av dem som byggt anläggningarna inte får betalt, och när de hävdat sin rätt har de råkat mycket illa ut.  Sedan tidigare vet vi genom bland annat Amnesty att det finns mycket att önska i fråga om yttrandefriheten, mötesfrihet och föreningsfrihet vilket innebär att möjligheten för frivilligorganisationer och människorättsorganisationer att agera är ytterst begränsad. Protesterna möts med våld från regimen. Homofobiska lagar har stiftats, vilket till exempel innebär att det är olagligt för hbt-personer att visa ömhetsbetygelser offentligt.

Somliga menar att OS därför ska bojkottas.  Men viktigare är kanske att vi inte låter strålkastarljuset lämna Ryssland när spelen väl är över. Därför kan och ska vi kunna vara glada över de fantastiska insatser som kommer att göras under dessa spel.  

Namn som Charlotte Kalla, Johan Olsson och Petter Northug bör därför kompletteras i minnet med till exempel Natalja Estermirova, människorättsaktivisten som hittades död den 15 juli 2009. Hon arbetade med att dokumentera människorättskränkningar under Tjetjenienkrigen. Och Nadja Tolokonnikova, Marija Aljochina och Jekaterina Samutsevitj, medlemmarna i Pussy Riot som fängslades efter sin fredliga men provokativa protestsång mot Vladimir Putin i mars 2012. Och Michail  Kosenko som den 8 oktober 2013 utan ordentlig rättegång dömdes till psykiatrisk tvångsvård efter att ha deltagit i protesterna på Bolotnajatorget. 

Må deras kamp inte ha varit förgäves.

Hiss: Friskt vågat, hälften vunnet
Diss: Doping, fusk och korruption 


EU-migranter. Krönika i SLA 1 februari 2014


Måndagens öppet hus på Lyktan blev något annorlunda än vanligt. Det som vi hade förväntat men känt förskräckelse inför inträffade när en grupp män kom in och frågade efter ett tält. De hade sovit ute under natten och var frusna och mycket illa medtagna.

De var byggnadsarbetare som blivit dumpade, bestulna på packning av pengar av sin arbetsgivare. Tanken var att ta sig till Norge för att arbeta. Resa och uppehälle hade de betalat i förskott.

Drömmen blev inte ens till sand, utan värre. Ett par nätter utomhus, och ett par nätter genom katolska kyrkans omsorg.

De blev tvungna att pröva på ett arbetssätt som de absolut inte hade kunnat föreställa sig: de satte sig utanför affärer med en pappmugg framför sig. Jag frågade dem hur det var och de beskrev hur en del människor faktiskt hjälpt dem. Andra hade spottat på dem och skrikit saker om rumänsk maffia. Jo, det finns rumänsk maffia, säger David. Men vi kom inte till Skövde för att tigga. Vi var bara hungriga.

Fattigdomen gör sig tydlig och den väcker reaktioner. Den utsträckta handen provocerar. Det kanske handlar om organiserad brottslighet i många fall. Skurkar förstår sig på att utnyttja redan utsatta människor.  Andra gånger handlar det om människor som David och Remus. De var på väg till Norge för att arbeta, som så många svenskar gör idag. Gränsen till totalt utlämnande är hårfin.

Jag kan inte svara på om du ska ge något i muggen eller inte. Var och en måste, enligt luthersk etik, agera utifrån egen övertygelse och magkänsla. Men att ge uttryck för förakt genom att spotta eller sparka är helt enkelt oacceptabelt.

Efter några turer fram och tillbaka sitter de i denna stund på en buss tillbaka till Rumänien.  De längtar efter sina familjer. De vill inget annat än att leva ett någorlunda gott liv, arbeta och försörja sina familjer. Se sina barn växa upp i trygghet. Inte alls annorlunda än du och jag.

På måndag öppnar vi på Lyktan igen. Drygt hundra personer kommer varje måndag. Det är mest asylsökande, och så papperslösa som inte kan återvända till sina hemländer.  Vi frågar inte så mycket. De får berätta, och deras illröda stelfrusna händer och trötta ögon talar för sig själva. Vi har kaffe och hembakt.

Och ni som lämnat filtar, madrasser, täcken och varma kläder de senaste veckorna ska veta att ni bidragit till att några av våra medmänniskor sluppit frysa ihjäl. När jag tänker på det behöver jag inga fler bevis på gudomlig existens.

Karin Långström Vinge

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...