Årets skövdebo

När jag skriver dessa rader har jag precis sett Rapports årskrönika på TV. Jobbskatteavdrag och prinsessbröllop bryr jag mig inte särskilt mycket om. Däremot reportagen från Syrien, Lampedusa, Egypten, Eritrea, Filippinerna och Kongo. Och så Malalas Yousafzais tal i FN, förstås.

Vad kan vi göra? Finns det något vi kan göra för att på något sätt göra skillnad?

En del av de människor som flyr från krig och förföljelser, i kampen för demokrati och frihet kommer till våra bygder. För att anknyta till det nyss i kyrkorna lästa julevangeliet: de söker plats i våra härbärgen.

Det här är berättelsen om Lyktan. Anne-Marie Hedenberg  och jag började samla in kläder och husgeråd i liten skala i en källarlokal på Norrmalm. Vi hade kontakt med några familjer, och så småningom blev de fler. Ett par volontärer anslöt sig, och vi rekryterade ytterligare några. Vi förstod ju snart att våra kunskaper i arabiska och bosniska inte räckte särskilt långt. Qazim på Röda Korset skickade människor till oss. Plötsligt fanns det ett ställe att gå till även för den utan tillgångar.

Vi inledde samarbete med Michael Lehnberg och Ragnhild Granholm på Frälsningsarmén. De delar vårt tänk och utifrån kristet budskap drivs vi av samma vision. Vi ber till ett flyktingbarn på söndag, och på måndag hjälper vi andra flyktingbarn till drägligt liv här i våra bygder.

Vi började leta efter en större lokal och hittade det perfekta stället på Mariestadsvägen 98. Vår kyrkoherde ställde sig bakom projektet som fick namnet Lyktan. I november flyttade vi in,

På Lyktan möter vi varje måndag mellan 80 och 100 asylsökande och andra behövande. Ungefär 20 personer lämnar in kläder, husgeråd, leksaker och skor.

Kaffebryggaren går varm på Lyktan. Vi introducerar glögg till de nyanlända. Vi delar pepparkakor, hembakt och livshistorier. Vi byter ord på svenska, arabiska, franska, swahili och bosniska och skrattar med varandra när uttalet låter knasigt. Vi är alla lika: gäster och volontärer. Coffee, clothes and friendly faces.

På Lyktan finns de alla. Familjerna från Balkan som vet att de inte kommer att få stanna. Familjerna från Afghanistan som sålt sina hus för att betala människosmugglarna - enda sättet att kasta sig efter det halmstrå som lockar med ljusnande framtid. Hundratusen kronor fattigare och åtta månader i en resa medelst lastbilsflak och containrar innan Öresund kan korsas och målet är nått.

Vi har syrierna som inte hade något att sälja - allt är sönderslaget. Jag noterar att många av har ärr i ansiktet och hårbotten efter granatsplitter. Barnen har rädda ögon. Men när vi skrattar, skrattar vi på samma språk. Och när de handlar om att lära sig gå, eller att sitta tryggt i volontärernas famn, finns inga kulturskillnader.

Några har inte bara flytt från krig, de är dessutom förföljda på grund av de är hbtq-personer.  Eller för att de valt att gå sin egen väg. Alla tror de att Sverige kan innebära en vändpunkt för dem. Nyckeln till ett bättre liv utan risk för tortyr och dödsstraff.

Eritrea, Somalia, Angola, Kongo, Kosovo och Irak. Vi har vänner från världens alla hörn, och i kvällens nyhetssändning ser vi deras landsmän kämpa för liv och demokrati.


Jag har blivit utsedd till Årets Skövdebo. Tack alla som nominerat. Jag vill ta med mig alla er som i det tysta och i det offentliga delat engagemanget för mänskliga rättigheter. Det handlar om de hbtq-relaterade frågorna. Tack ni som delar vår gemenskap i Regnbågsmässan, och tack alla ni som vågar ge kyrkan en andra chans.

Det handlar om antirasism, om mångfald och öppna armar. Jag tar med mig alla er som är med i vårt medmänskliga nätverk Lyktan. Alla som lämnar, hämtar, tänker goda tankar för oss och ber för oss.

Jag vill ta mer er som under året varit skövdebor, men som deporterats: Julija, Slavenka och era familjer. Och jag tänker på er som valt att gömma er, som hellre går under jorden än riskerar livet i landet ni flytt från.


Jag tänker på alla som inte vill annat än få vara skövdebor. Som vill jobba, lära sig svenska, kunna starta om sina liv och ge barnen en trygg uppväxt. En lägenhet med det egna namnet på dörren. Arbetstillstånd, SFI, kunna få ha ett alldeles eget ICA-kort. Allt det där som är förbehållet människor med de fyra sista siffrorna i personnumret.

Jag är glad över att vara en skövdebo. Jag kommer fortsätta prata, protestera, skriva, samla in kläder och dricka kaffe med folk. Jag är stolt över att vara präst i en liberal och hbtq-vänlig kyrka, och jag är stolt över att få arbeta i Skövde.

Barnkonventionen, Bibeln, Genevekonventionen, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, Koranen. Det finns många drivkrafter bakom längtan efter fred, frihet och framtidstro. Tillsammans gör vi faktiskt skillnad.




Artikeln i SLA
Vill du stödja projektet Lyktan? Vårt plusgironummer är 181 95 76-8 – märk inbetalningen "Lyktan".

Läs gärna fler blogginlägg om migrationsfrågor:
Ingen jul utan Jesus - om ett besök hos en flyktingfamilj
En deportation utan rubriker
Skövdes kommunalråd ringer polisen
Svar till Elisabet Svalefeldt (m) om flyktingbarn
Ett svar till
Kim, 17 år och krigsveteran
I väntrummet (min beskrivning av Stora Ekeberg)
Julija -sjätte dagen

Om hbtq:
Anförande i Kyrkomötet om hbt-utbildning
Anförande i Kyrkomötet om samkönade vigslar
Brev till Lena Artman, ordförande i Synoden
Hbtq-priset
A propos pride
Utvisningarna till Irak, igen
Hbt-person i frikyrkomiljö - inte så lätt

Andra samhällsfrågor...
Livsfarlig nonchalans (sjukvård)
Om fosterdiagnostik och Downs syndrom
Orättfärdig immunitet i sjukvården?
Vad rätten till mitt liv borde innebära


Ingen jul utan Jesus!

Efter att ha klätt ut medarbetare och skolbarn i tidstypiska Maria - och Josefkläder för att berätta om historien från Palestina med omnejd, känns det märkligt att möta dagens flyktingar från samma område, som likt Maria och Josef söker plats i härbärgen i våra trakter.

Iförda sjalar, slitna kläder och trötta blickar, inte sällan gravida, sitter de i ruffiga lägenheter och väntar på att något gott ska hända. 

Det finns en bild av den heliga familjens flykt till Egypten som berör mig djupt. Julen kan inte firas utan att ha detta perspektiv med. Ingen jul utan Jesus!

Jag bläddrar i en reklambunt som snart ska skickas till återvinningen. Jul i Skövde, läser jag. Mat, julklappserbjudanden. Att det finns kyrkor har marknadsförarna glömt. Välgörenhetsprojektet Jultomtarna finns dock med, alltid något. 

Jag är så glad för Lyktan. Vi förmedlar. Igår var Anne-Marie och jag hos en familj. Likt Maria och Josef sittandes i stallet, satt de på sängen tätt intill varandra. 

Under sängen varsin väska. Vi drack vatten och kaffe i udda glas och muggar med pallen på bilden som bord. 

De tackade Allah för fisken och brödet vi hade med oss från vännerna på Knistad. Gud är större. Gud är större än EU:s gränsregler, syriska bombattacker och hungriga barn. Jesus delade frikostigt ut fisk och bröd. Det är evangelium. 

(Även om hon aldrig nånsin sett fryst gravlax förut.)

Vi är nu över 600 personer som är med i facebookgruppen Medmänskligt nätverk i Skövde. Vi börjar bo in oss i våra nya lokaler. Människor hittar oss. I måndags var det drygt 70 personer som kom och hämtade nödvändigheter. 20 personer kom och lämnade. Tidvis var ljudvolymen i cafét hög. Kontakter knyts. Jag íntroducerar (eller försöker introducera) det fantastiska med glögg hos de nya vännerna. Jag misstänker att de tycker att vårt kaffe är för svagt. Det syriska, irakiska och palestinska gahoa är i alla fall mycket starkare. 

Det blir jul i år också. Våra gåvor är kanske inte de vise männens guld, rökelse och myrra. Men det vi har att erbjuda är kanske lite mer praktiskt: vinterskor, lakan och raggsockar. 



    

Tankar 3 söndagen i advent

Det är Johannes Döparen som citerar Jesaja: En röst ropar i öknen – bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Krokiga stigar ska rätas och steniga vägar jämnas.

Det är vad alla väntar på. En längtan efter något att lita på som verkligen kommer att ”göra något”. Över oss som bor i mörkrets land ska ett ljus stråla fram.
Vi kommer att leva med mörker omkring oss så länge vi lever i den här världen. Människor far illa på olika sätt, och att följa Jesus innebär ingen vaccination mot mörkret. Människor som du och jag ser sina hem bombas och tvingas till flyktingläger med fruktansvärda förhållanden. Människor som du och jag ser sina barn långsamt svälta till döds. Människor som du och jag är rädda att komma hem, därför att man kanske möts av den älskades knytnävar.
Johannes Döparen är arg och kallar folket ”huggormsyngel”. Vad ska vi göra då? Folket runt omkring honom står handfallet. Johannes svarar: Den som har två skjortor ska dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.
På så vis, tänker jag mig, att vi kan jämna den steniga vägen för någon, åtminstone tillfälligt. Och det är bra att Johannes Döparen påminner oss.
 Skulle Johannes leva nu, skulle jag tro att han skulle se ut ungefär som en vägarbetare med skyddskläder och pannlampa, på väg i mörkret att gräva upp någon gata här i centrum för att ordna så vi andra får ljus och värme. Ljus som vi ser och värme som vi kan känna, men också det inre ljuset som hjälper oss att kunna se positivt på våra liv, vårt nu och vår framtid, och den inre värmen som hjälper oss att kunna vara trygga.
Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund
och tusen, tusen stråla ock på himlens djupblå grund.
I varje hjärta armt och mörkt sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid.
(E Köhler 1898) 

Gästbloggare:Madeleine Saldner (följeslagare i Israel och Palestina)

Ibland rivningsordrar, vapen och filmkameror

”Det är tre militärjeepar i byn och soldaterna har arresterat två pojkar.” Klockan är nio en måndagskväll och borgmästaren från den palestinska byn Izbat at Tabib önskar att vi kommer dit. För att visa vår närvaro. För att visa att vi ser vad som händer. 

Fem dagar tidigare. Det är torsdag, jag och mitt team är på plats i Izbat at Tabib för att närvara vid planteringen av träd.

”Vi planterar inte olivträd”, förklarar några av männen som gräver ner plantor längs vägen till byn, ”för olivträd skulle militären genast rycka upp”. Utmed vägen till byn går ett fyrtiotal personer med hackor i händerna. Samtliga är engagerade i uppgiften att föryngra beståndet längs vägen. ”Vi planterar träd som vi hoppas skall få växa och ge skugga åt byborna i framtiden”. 

Även om det nu kan verka så, är detta ingen kursdag för skogsintresserade. Trädplanteringen är ett aktivt ställningstagande för att på fredlig väg propagera för byinvånarnas rättigheter att leva i sin by. När alla plantor är i jorden sluter vi upp vid skolan i byn. På plats är medlemmar från ungdomarnas fackförening, en israelisk fredsorganisation, flera internationella deltagare och skolans samtliga elever och lärare. Borgmästaren håller tal, barnen läser engagerat dikter och palestinsk tv gör ett nyhetsinslag. Så varför all denna uppståndelse en vanlig torsdag?

Tabib är namnet på den släkt som bott på den här platsen i många generationer. En del av släkten bodde tidigare i en by i nuvarande Israel. I kriget 1967 blev dessa familjer tvungna att fly till släkten på Västbanken och bosatte sig här. Izbat at Tabib har idag cirka 250 invånare. Byn hör till en av de byar som inte erkänns av staten Israel och som ligger i vad som kallas område C1. I område C harisraelisk militär och israeliska myndigheter kontrollen över infrastruktur och samhällsadministration. Då det är i princip omöjligt för palestinier att få byggnadstillstånd här lämnas byborna åt att bygga nödvändig samhällsstruktur utan tillstånd. Därför har idag 33 av 45 byggnader i Izbat at Tabib rivningsordrar som innebär ständiga hot om rivning. Bland dessa hotas skolan, kommunhuset och kliniken av rivning.

För ett år sedan revs en familjs hus utifrån en rivningsorder. Byns invånare kämpar för att göra sina röster hörda och vill skapa uppmärksamhet kring hoten om rivning av byns grundläggande samhällsfunktioner. Flera
rivningsärenden är i domstolsprocesser i hopp om att order om rivning skall frysas. Borgmästaren och ledningen i byn anordnar demonstrationer och möten för att visa sitt motstånd mot israeliska myndigheters agerande. De
involverade i motståndsrörelsen får dock betala ett högt pris.

När vi anländer till byn den där måndagskvällen vid niotiden är det inte första gången som israelisk militär gör natträder för att skrämma byinvånarna. Däremot är det första gången jag är på plats i samband med en sådan räd och hör en ögonvittnesskildring. Mahdi, 14 år har nyss blivit släppt av militären som hållit honom i en timme. Han pratar snabbt och nervöst. Det är tydligt att han fortfarande är chockad. Han berättar att beväpnade soldater kom in i familjens hus, satte handklovar om hans händer och bindel för hans ögon för att sedan köra iväg med honom. 

Mahdi är son till borgmästaren och beskriver hur soldaterna hotat hans pappa genom honom. ”Om borgmästaren inte slutar med sina samlingar och uppmärksammade aktiviteter kommer vi att komma tillbaka varje natt” lyder hotet. Trycket på byinvånarna är hårt. Militärens begränsningar av bybornas rörelsefrihet och militärens närvaro i byn sker oförutsägbart och nyckfullt. Medan pojken försöker samla ihop sig pratar den samlade skaran redan om nästa allmänna aktivitet i byn. Övertygelsen om att uttrycka sina rättigheter för ett fungerande samhällsliv är starkt. Vi försäkrar invånarna om att vi kommer att vara där. För att visa vårt stöd. För att kunna berätta om vad som händer.

Två veckor senare. En bulldozer, tre beväpnade soldater och en mängd stora stenblock – det är vad som krävs för att stänga av huvudvägen till Izbat at Tabib. Av allt att döma var soldaterna inte beredda på uppmärksamheten- 20 invånare från byn, fem internationella och tre israeliska fredsaktivister - fotar, dokumenterar och filmar. Jag är där för att observera och visa mitt stöd för byinvånarna som återigen får sin huvudinfart till byn avstängd utan förklaring. Hela avstängningsproceduren tar över en och en halv timma. 


Det tar inte längre tid än så att bli kompis med en treåring. Soldaten som med alla medel försöker hålla sträng min under övervakande av åskådarna övervinns snart av treåringens charminsats och kan inte låta bli att le. Jag känner väl igen soldaten. Det är samma soldat som två veckor tidigare arresterade Mahdi som blev hotad. 

Situationen känns absurd, svår att få grepp om. Jag är där för att vara ”världens ögon” på plats i en rivningshotad by. Under denna en och en halv timme inser jag att jag även är här för att se människan bakom uniformen. Mitt ibland rivningsordrar, vapen och filmkameror ler jag åt soldaten och treåringen som för ett ögonblick funnit något gemensamt.

I samma stund som jag är på väg att sätta punkt för den här rapporten ringer telefonen. Rösten från Izbat at Tabib är bekant vid det här laget: ”Militären är i byn, har ni möjlighet att komma?”

Madeleine Saldner

Följeslagare Jayyous
December, 2013

Fakta om område C och rivningsordrar
Utifrån Osloavtalen 1995 delades västbanken in i område A, B och C. Inom områden som benämns som A har Palestinska myndigheten administrativt och säkerhetsmässigt ansvar. I område B har palestinska myndigheten ansvar för den civila administrationen medan Israel har kontroll över säkerheten. Inom område C, som utgörs av 60 % av Västbanken, har Israel full kontroll över säkerhet så väl som den civila administrationen. Israeliska myndigheter kontrollerar därmed samhällsplanering och byggnadstillstånd inom område C2. Uppskattningsvis bor 150 000 palestinier i 542 samhällen inom område C. För närvarande
har Israel avsatt 70 % av marken i område C för israeliska bosättningar. Enligt Israels planläggning är mindre än en procent av område C planerat för utveckling av palestinska områden. Det hindrar i stort sett helt palestiniers möjligheter att få byggnadstillstånd i område C.

Israelisk militär utfärdar rivningsorder för de byggnader och konstruktioner som enligt israeliska myndigheter saknar giltigt byggnadstillstånd. 2012 revs 540 byggnader ägda av palestinier utifrån rivningsordrar. 168 av dessa var hem för 815 personer. Enligt internationell humanitär rätt är Israel som ockuperande makt skyldig att skydda den palestinska befolkning och administrera territoriet till deras fördel. Internationell rätt förbjuder förstörelse av privat och offentlig egendom samt tvångsmässig förflyttning av befolkningen3.

Källhänvisningar:
1. ”Area C of the Westbank: Key humanitarian concerns”, 2013, från FN-kontoret för koordinering av
humanitära ärenden på det ockuperade palestinska territoriet (Ochaopt).
Tillgänglig:http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_area_c_factsheet_January_2013_english.p
df
2. ”Med vilken rätt”, 2013. Från Bilda, Diakonia, Svenska kyrkan och Sensus. Tillgänglig:
http://www.diakonia.se/Documents/Diakonia/Where%20we%20work/MENA/sweden-israelpalestine-
med-vilken-ratt.pdf
3. ”Area C of the Westbank: Key humanitarian concerns”, 2013, från FN-kontoret för koordinering av
humanitära ärenden på det ockuperade palestinska territoriet (Ochaopt).
Tillgänglig:http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_area_c_factsheet_January_2013_english.p
df

DISCLAIMER
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. 

Genom Ekumeniska följeslagarprogrammet stödjer människor från olika delar av världen israeler och palestinier som arbetar för en rättvis fred. Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet till projektet togs efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro dämpa våldet, ge
hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsekvenser för israeler och palestinier. Kring den svenska delen i projektet, kallad
SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer slutit upp med Sveriges kristna råd som huvudman.


.

En deportation utan rubriker. Krönika i SN 20131211


Anne-Marie, Rudolf och jag åker iväg till en familj som vi inte sett till eller hört av på några veckor. Vi packar en bananlåda med diverse produkter som skövdebor skänkt till oss på Lyktan och styr kosan mot det fallfärdiga hyreshus som är deras tillfälliga hem i flykten. 
 Bestörtningen är total när dörren öppnas av en flicka vi inte känner igen. I´m sorry, säger hennes mamma när vi frågar om familjen som bodde här förut. The police came, and they were deported to Serbia.
Något brister inom mig. Jag kommer aldrig att vänja mig. För några veckor sedan var Anne-Marie och jag här med en barnvagn. Vi drack kaffe och försökte skrattande förstå varandra via kroppsspråk och iTranslate på mobilen. Två små barn och ett på väg. Mamma var så smal, så tunn. Huden i ansiktet nästan genomskinlig och blicken så plågad. Polisen hämtade dem, utan möjlighet för barnen att säga hejdå till sina klasskompisar. Vi ses, sa vi när vi gick förra gången. Jag anade inte att de skulle slängas ut, tillbaka till slumområdet utanför Belgrad innan de ens hunnit överklaga. Ibland blir det rubriker av de här polishämtningarna. Ibland försvinner familjer med barnskriken ekande förgäves.
I samma soffa som sist dricker vi nu te med G och hennes lilla dotter. Sönerna är i skolan och pappa kvar i Syrien. Jag konverserar svenskt: I understand it´s a very difficult situation in Syria. Hon ser mig rakt in i ögonen och säger utan omsvep: No, my sister, it is not a difficult situation in Syria. It is hell. 
Jag tror helvetet betyder samma sak i hennes religion som i min. Vi lämnar bananlådan i hennes hall, pratar om den kommande snön och byter telefonnummer. Welcome to Lyktan at Mariestadsvägen 98. Church of Sweden and Salvation Army. Coffee, clothes and friendly faces. Kram, kram, vi ses. 
Vi stänger den halvtrasiga dörren efter oss och är ledsna en stund över familjen som deporterats. Längst ner i trappen står barnvagnen vi lämnat. Vi låter den stå kvar. Det är mycket möjligt att den kommer till användning, på ena eller andra sättet. 
Karin Långström Vinge

Några tankar på Andra söndagen i advent

 
"När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” (Markus 1:14-15) 


Evangeliet idag är kort och koncist, men rymmer så många tankar. Författaren till Markus börjar med att konstatera att Johannes hade blivit fängslad. Johannes Döparen, en av alla dem som blivit fängslade för sin tros och för sin övertygelses skull. Han hade inte begått några hemska brott, han hade endast haft synpunkter på kung Herodes livsstil, samt sågs som en politisk riskfaktor. 

Författaren noterar det ändå. Kanske för att Johannes Döparen var en viktig person i den unga kyrkan, men också för att kyrkan ansåg det vara viktigt att ta sig an dem som samhället stött ut. De som ställts åt sidan. 

Idag minns vi Nelson Mandela - en av alla dem som fängslats i sin kamp med budskapet i fokus. Han såg ett samhälle som var uppdelat i vi och dom: och han drömde om en tillvaro där människovärde och demokrati kunde vara i fokus, ett samhälle där det inte spelar någon roll vilken hudfärg vi har. 

Vilket samhälle ser vi idag? Omvänd er, säger Jesus. Om vi vänder oss om och ser oss omkring, vad ser vi? Mycket av godhet och gudomlighet, så¨klart. Men också tecken på allt kyligare vindar. Igår var det demonstration i Lidköping, med människor som föredrar ett samhälle som talar om vi och dom. I dag har en av våra största morgontidningar en helsidesannons för en bok som endast fokuserar på kostnaderna Sverige drar på sig för att ta emot invandrare. Är pengarna tidningen får för annonsen viktigare än det budskap som annars förs fram på ledarplats? Jag ryser.

Tiden är inne, säger Jesus. Guds rike är nära. Guds rike har inga gränser, och uppehållstillstånd ges till var och en som vill vara nära Gud. Guds rike är inom oss och ibland oss, ett tillstånd av gudomlighet. Du kanske känner av det när du tänder adventsljusen hemma och känner att det är något mer, en stilla närvaro av gudomlighet. 

Tro på budskapet. Jesus föds till jorden, Guds son. Inte vilken profet eller inspiratör som helst, utan Guds son som visar oss vägen till Gud, visar hur Gud är. Vi är inte ensamma, inte utlämnade. Kom till mig, säger Jesus, alla ni som är tyngda av bördor. Jag ska ge er vila. Gud reser oss upp och bär våra bördor.

Jag säger ibland, att om någon stänger en dörr för oss, så öppnar Gud ett fönster. Jag tänker att Nelson Mandela lyckades hålla sitt hopp vid liv, trots att han så många år satt inspärrad i en liten, trång cell. Hur såg hans fönster ut? Vem bar budskapet till honom, och vad hjälpte honom att växa i tro, hopp och kärlek?

Se er omkring och tro på budskapet. Våga se den som behöver din hjälpande hand. Ibland är det du som får vara Guds redskap, ibland är det du som får hjälp från Gud, via en medmänniskas hjälpande hand. 


Nelson Mandela 1918-2013

"Nelson Mandela går till historien som kanske den störste politiska ledare som världen har sett. Han bidrog både till att avskaffa apartheid och bygga ett demokratiskt Sydafrika på försoningens grund. Som ledare förblir han en tidlös förebild.
Han hade stor integritet och en förmåga att även förstå sina motståndares argument.Hela världen är i stort behov av det ledarskap som Mandela uppvisade under ett helt liv."

Erik Lysén, chef för Svenska kyrkans internationella arbete

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...