Lästips: Skriket från Exodus
"När jag skriver det här känner jag en stor matthet. Det går inte att ha förtroende för min civilisation, som kan leva med sig själv under de här omständigheterna. Känslan är en sjuk gest också den, ett avtrubbat medlidande på avstånd.
Faraos son är död. Plötsligt är det tomt där makten skulle vara, det självklara arvet, privilegierna. Tomt efter det oersättliga som gått förlorat.
Men småbarnspappan är kvar i natten som försökte kväva honom. Och Exodus är ett skrik från det som ska komma. Det är framtiden som begär sin frihet. Någonstans hör en förälder sitt barn från sovplatsen intill kräva ett liv. Han reser sig. Det är Exodus, uttåget, att följa ropet från en ny framtid. Men det finns också en annan Exoduserfarenhet. Insikten att förnekandet av ett värdigt liv för andra till sist berövar det egna livet dess värde."
Läs Elisabeth Hjorts essä i DN.
Jag är stolt över Svenska kyrkan!
Debattörerna avlöser varandra när det gäller att analysera Svenska kyrkan och hennes teologiska inriktning. I och med ärkebiskopsvalet verkar det som att de konservativa fått förnyat behov av att beklaga den inslagna vägen.
Jag frågar mig vad det är som är särskilt uselt nu då. Är det att den valda ärkebiskopen är kvinna? Att hon uttrycker sig teologiskt i teologiska frågor? Och när blev Ragnar Persenius de konservativas favorit?
Idag fick jag frågan från en kristen dagstidning vad jag tror om kyrkans framtid och om diskussionen om Antje Jackelén och hennes roll. Jag svarade som jag tror - den konservativa minoriteten är trots allt en minoritet, och många är ovana vid att höra teologiskt språk. Nuvarande ärkebiskop Anders Wejryd kommer kanske inte att gå till historien som teologen Anders, men väl som pastoralteologen. Han engagerar sig i klimat och flyktingar och har varit tydlig i teologin även om det inte varit några längre utläggningar. Jag kan till exempel tycka att protokollen som Läronämnden levererar till Kyrkomötet är alltför kortfattade. Här kan den samlade teologiska expertisen verkligen breda ut sig!
Men som Fredrik Modéus skriver i veckans Kyrkans tidning: "Att en kristen har att kämpa mot ondskans destruktivitet är inte motsatsen till att tala om teologi. Livet är vävt i ett stycke."
Antje Jackelén tror inte att Jesus inte är Guds son. Hon menar, vad jag kan förstå, att det inte är jungfrufödseln som bevisar - utan det är erfarenheten av trons möte med Kristus som ger mening åt jungfrufödseln. Så frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed. Som kristen vet jag vad jag tror. Jag kan dock inte sätta mig i Guds ställe och fälla avgöranden om sanningen i andras tro. Jag har mitt liv att ta ansvar för. Och kanske kan jag lära mig något om Gud genom andras tro?
Eva Hamberg, prästen som nu drar ur kragen ur prästskjortan för gott och lämnar såväl Läronämnden och Svenska kyrkan, menar att Svenska kyrkan präglas av en inre sekularisering. De apostoliska och nicenska trosbekännelserna tycks inte vara viktiga längre, menar Hamberg. Jesus är i stort sett borta.
Jag delar inte hennes uppfattning. Jesus är med varje dag. Trosbekännelsen varje söndag. Tron varje sekund. Kyrkan lever den, kyrkan bekänner den. Men ja, det blir lägre i tak för kvinnoprästmotståndare. I årets Kyrkomöte behandlar vi en motion som handlar om att arbetsledande präster och diakoner ska bejaka giltigheten oavsett kön. Nuvarande bestämmelser gäller endast kyrkoherdar och biskopar. Det blev bifall i Tillsyns - och uppdragsutskottet.
När jag läser alla de suckar över Svenska kyrkan som skvalpat runt på nätet, känner jag tvärtom. Jag är stolt över Svenska kyrkan. Jag är glad att Antje Jackelén är vald ärkebiskop. Inte för att hon är kvinna - utan för alla kvaliteter hon har. Det faktum att hon är kvinna har dock ett symboliskt värde som inte ska underskattas. Jag är stolt över allt liv och all lära som pågår i församlingarna runt om i Sverige och runt om i världen. Läxhjälp, taizémässor, stöd till migranter, pilgimsvandringar, konfirmander, syföreningar, internationellt arbete, Kyrkoråd och arbetslagsträffar. Självklart är inte allt perfekt. Vi är ju inte i himlen ännu. Men tills dess och sedan i evigheten gillar jag biskop Åkes vision: Tillsammans i ord och handling tydligt tala om Jesus.
Dagen
Kyrkans Tidning "Det är lovvärt att ärkebiskopskandidaterna uppfattade frågan om Jesus och Mohammed som provocerande och inte vågade beskriva sin egen tro som överlägsen den andres. Det skriver åtta professorer i Uppsala."
Anna-Sophia Bonde: Vad är vitsen med en sådan Gud?
Åke Bonnier om trospoliserna
Och här är artikeln i Dagen jag skriver om ovan
Jag frågar mig vad det är som är särskilt uselt nu då. Är det att den valda ärkebiskopen är kvinna? Att hon uttrycker sig teologiskt i teologiska frågor? Och när blev Ragnar Persenius de konservativas favorit?
Idag fick jag frågan från en kristen dagstidning vad jag tror om kyrkans framtid och om diskussionen om Antje Jackelén och hennes roll. Jag svarade som jag tror - den konservativa minoriteten är trots allt en minoritet, och många är ovana vid att höra teologiskt språk. Nuvarande ärkebiskop Anders Wejryd kommer kanske inte att gå till historien som teologen Anders, men väl som pastoralteologen. Han engagerar sig i klimat och flyktingar och har varit tydlig i teologin även om det inte varit några längre utläggningar. Jag kan till exempel tycka att protokollen som Läronämnden levererar till Kyrkomötet är alltför kortfattade. Här kan den samlade teologiska expertisen verkligen breda ut sig!
Men som Fredrik Modéus skriver i veckans Kyrkans tidning: "Att en kristen har att kämpa mot ondskans destruktivitet är inte motsatsen till att tala om teologi. Livet är vävt i ett stycke."
Antje Jackelén tror inte att Jesus inte är Guds son. Hon menar, vad jag kan förstå, att det inte är jungfrufödseln som bevisar - utan det är erfarenheten av trons möte med Kristus som ger mening åt jungfrufödseln. Så frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed. Som kristen vet jag vad jag tror. Jag kan dock inte sätta mig i Guds ställe och fälla avgöranden om sanningen i andras tro. Jag har mitt liv att ta ansvar för. Och kanske kan jag lära mig något om Gud genom andras tro?
Eva Hamberg, prästen som nu drar ur kragen ur prästskjortan för gott och lämnar såväl Läronämnden och Svenska kyrkan, menar att Svenska kyrkan präglas av en inre sekularisering. De apostoliska och nicenska trosbekännelserna tycks inte vara viktiga längre, menar Hamberg. Jesus är i stort sett borta.
Jag delar inte hennes uppfattning. Jesus är med varje dag. Trosbekännelsen varje söndag. Tron varje sekund. Kyrkan lever den, kyrkan bekänner den. Men ja, det blir lägre i tak för kvinnoprästmotståndare. I årets Kyrkomöte behandlar vi en motion som handlar om att arbetsledande präster och diakoner ska bejaka giltigheten oavsett kön. Nuvarande bestämmelser gäller endast kyrkoherdar och biskopar. Det blev bifall i Tillsyns - och uppdragsutskottet.
När jag läser alla de suckar över Svenska kyrkan som skvalpat runt på nätet, känner jag tvärtom. Jag är stolt över Svenska kyrkan. Jag är glad att Antje Jackelén är vald ärkebiskop. Inte för att hon är kvinna - utan för alla kvaliteter hon har. Det faktum att hon är kvinna har dock ett symboliskt värde som inte ska underskattas. Jag är stolt över allt liv och all lära som pågår i församlingarna runt om i Sverige och runt om i världen. Läxhjälp, taizémässor, stöd till migranter, pilgimsvandringar, konfirmander, syföreningar, internationellt arbete, Kyrkoråd och arbetslagsträffar. Självklart är inte allt perfekt. Vi är ju inte i himlen ännu. Men tills dess och sedan i evigheten gillar jag biskop Åkes vision: Tillsammans i ord och handling tydligt tala om Jesus.
Dagen
Kyrkans Tidning "Det är lovvärt att ärkebiskopskandidaterna uppfattade frågan om Jesus och Mohammed som provocerande och inte vågade beskriva sin egen tro som överlägsen den andres. Det skriver åtta professorer i Uppsala."
Anna-Sophia Bonde: Vad är vitsen med en sådan Gud?
Åke Bonnier om trospoliserna
Och här är artikeln i Dagen jag skriver om ovan
Den apatiske pojken och hans familj deporterades
Det här inslaget gjordes i augusti 2013.
Häromnatten väcktes de av polis och låssmed. De hade fem minuter på sig att packa. Dejans rullstol fick de inte med sig. De kördes till Skövde flygplats där de tvingades på ett flygplan till Belgrad i Serbien. Där lämnades de. Första natten sov de på en busshållsplats.
De är från Pristina i Kosovo, men har inga pengar att ta sig dit för.
Det är fruktansvärt.
Flykten slutar här
Varje dag tvingas barn över hela världen att fly från förföljelse, förtryck, krig, fattigdom, våld och övergrepp. Tusentals av dessa barn kommer varje år till Sverige. Väl i Sverige ser vi dagligen exempel på att dessa barn får sina rättigheter kränkta. Med detta inlägg vill jag rikta ljuset mot dessa kränkningar och ge barn på flykt en röst.
Barnkonventionen är en samling mänskliga rättigheter för barn. Den slår fast att barn har egna rättigheter och ett människovärde som måste respekteras, samtidigt som barn har speciella behov av skydd och stöd. Sverige skrev under barnkonventionen redan 1990, men den gäller ännu inte som svensk lag.
Om barnkonventionen gällde som svensk lag skulle beslutsfattare tvingas ta barnets rättigheter på större allvar och kunskaperna om barnets rättigheter skulle öka. Barn på flykt måste få sina rättigheter tillgodosedda. Jag har skrivit under för att göra barnkonventionen till svensk lag. Gör det du också!
Barnkonventionen är en samling mänskliga rättigheter för barn. Den slår fast att barn har egna rättigheter och ett människovärde som måste respekteras, samtidigt som barn har speciella behov av skydd och stöd. Sverige skrev under barnkonventionen redan 1990, men den gäller ännu inte som svensk lag.
Om barnkonventionen gällde som svensk lag skulle beslutsfattare tvingas ta barnets rättigheter på större allvar och kunskaperna om barnets rättigheter skulle öka. Barn på flykt måste få sina rättigheter tillgodosedda. Jag har skrivit under för att göra barnkonventionen till svensk lag. Gör det du också!
Predikan/Eftertanke i Kyrkans tidning: Tacksägelsedagen
Läs evangelietexten noga och märk väl:
om Jesus hade velat göra livet enkelt för de lama, blinda, lytta, stumma och många andra, hade han väl knappast gått upp på berget för att ta emot dem? Vad hände med ”Gå ut och gör”? Gör sig inte Jesus väldigt otillgänglig när han helt enkelt verkar dra sig undan folk? Han går minsann inte ut. Han går upp på ett berg och sätter sig ner.
I det alldeles vanliga arbetet som församlingspräst möter mina arbetskamrater och jag nöden i dess olika former. En hel del människor lever med funktionshinder, precis som i evangelietexten. Ofta tänker jag att det inte är folk som har funktionshinder, utan hela tillvaron är ett funktionshinder. När jag ser våra nyanlända flyktingar från Syrien, tänker jag på de första kristna där. Matteus evangelium kanske skrevs i Syrien, kanske just på den plats där din nya grannfamilj kommer ifrån. För att nå räddning och frälsning behöver flyktingar gå över berg, bokstavligt och bildligt. De behöver sannerligen kämpa för att nå den hjälpande handen innan de läggs ner på flyktingförläggningarnas madrasser.
Det är svårt med härbärgen i vår tid också. Men Jesus går upp på här-berget och tar det lugnt. Han verkar lita helt och hållet på att folk tar med sig de som behöver honom. Och i berättelsen tas de upp för berget, blir nedlagda inför Jesus och blir botade. De stumma talade, folket häpnade, lama gick och blinda såg. Räknar Jesus med att vi – vi som vill vara lärjungar – faktiskt engagerar oss i våra medmänniskor? Är det så att vi själva kanske är mer av bönesvar än vad många av oss tror att vi är?
Alla kyrkans böner om frid och fred blir ju faktiskt inte bönhörda utan att vi själva formulerar handlingsplanen i våra hjärtan och går ut och gör vad vi kan. Eller som Jesus – världen behöver också människor som sätter sig ner och tar det lugnt. Men Jesus gjorde båda delar. Bön och arbete. Inandning och utandning. Reflektion och tal. Profetia och eftertanke. Mångfaldens kyrka? Livspusslets kyrka?
Så är det tacksägelsedag och lovsången till livet vill ändå vara grundackord i tillvaron. Allt är jubel och sång, läser vi i Psaltartexten för dagen: Öster och väster fyller du med jubel. Ödemarkens beten frodas, höjderna klär sig i jubel. Allt är jubel och sång. Jag vill ändå skänka en varm tanke till dem av oss som inte alls går in i Tacksägelsedagen i jublets tecken.
För alla som snarare ber om att få känna något att vara tacksam för, istället för att bara konstatera att ”vi är glada och tacksamma.” Men vår kyrka säger att hoppet är större än förtvivlan. Ljuset har övervunnit mörkret, och livet segrar! Och om sången nån gång skulle tystna eller störas av oro och strid, Herre öppna på nytt mina ögon, så jag ser att hos dig i min frid. Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton skall en hyllning till dig bära. Och i dagar av glädje och dagar av sorg, vill jag leva var dag till din ära. Om jag inte orkar gå upp för berget, Jesus, och om jag inte orkar be någon om hjälp, kan du komma ner då? Amen.
Läs söndagens bibeltexter
om Jesus hade velat göra livet enkelt för de lama, blinda, lytta, stumma och många andra, hade han väl knappast gått upp på berget för att ta emot dem? Vad hände med ”Gå ut och gör”? Gör sig inte Jesus väldigt otillgänglig när han helt enkelt verkar dra sig undan folk? Han går minsann inte ut. Han går upp på ett berg och sätter sig ner.
I det alldeles vanliga arbetet som församlingspräst möter mina arbetskamrater och jag nöden i dess olika former. En hel del människor lever med funktionshinder, precis som i evangelietexten. Ofta tänker jag att det inte är folk som har funktionshinder, utan hela tillvaron är ett funktionshinder. När jag ser våra nyanlända flyktingar från Syrien, tänker jag på de första kristna där. Matteus evangelium kanske skrevs i Syrien, kanske just på den plats där din nya grannfamilj kommer ifrån. För att nå räddning och frälsning behöver flyktingar gå över berg, bokstavligt och bildligt. De behöver sannerligen kämpa för att nå den hjälpande handen innan de läggs ner på flyktingförläggningarnas madrasser.
Det är svårt med härbärgen i vår tid också. Men Jesus går upp på här-berget och tar det lugnt. Han verkar lita helt och hållet på att folk tar med sig de som behöver honom. Och i berättelsen tas de upp för berget, blir nedlagda inför Jesus och blir botade. De stumma talade, folket häpnade, lama gick och blinda såg. Räknar Jesus med att vi – vi som vill vara lärjungar – faktiskt engagerar oss i våra medmänniskor? Är det så att vi själva kanske är mer av bönesvar än vad många av oss tror att vi är?
Alla kyrkans böner om frid och fred blir ju faktiskt inte bönhörda utan att vi själva formulerar handlingsplanen i våra hjärtan och går ut och gör vad vi kan. Eller som Jesus – världen behöver också människor som sätter sig ner och tar det lugnt. Men Jesus gjorde båda delar. Bön och arbete. Inandning och utandning. Reflektion och tal. Profetia och eftertanke. Mångfaldens kyrka? Livspusslets kyrka?
Så är det tacksägelsedag och lovsången till livet vill ändå vara grundackord i tillvaron. Allt är jubel och sång, läser vi i Psaltartexten för dagen: Öster och väster fyller du med jubel. Ödemarkens beten frodas, höjderna klär sig i jubel. Allt är jubel och sång. Jag vill ändå skänka en varm tanke till dem av oss som inte alls går in i Tacksägelsedagen i jublets tecken.
För alla som snarare ber om att få känna något att vara tacksam för, istället för att bara konstatera att ”vi är glada och tacksamma.” Men vår kyrka säger att hoppet är större än förtvivlan. Ljuset har övervunnit mörkret, och livet segrar! Och om sången nån gång skulle tystna eller störas av oro och strid, Herre öppna på nytt mina ögon, så jag ser att hos dig i min frid. Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton skall en hyllning till dig bära. Och i dagar av glädje och dagar av sorg, vill jag leva var dag till din ära. Om jag inte orkar gå upp för berget, Jesus, och om jag inte orkar be någon om hjälp, kan du komma ner då? Amen.
Läs söndagens bibeltexter
Nya kyrkomötet
Grattis alla ny - och omvalda ledamöter i Kyrkomötet!
Själv hoppas jag återkomma 2018 - kandiderade inte i detta val utan tar paus i fyra år och byter nomineringsgrupp vid årsskiftet till POSK.
Kyrkans tidning
Kul?
Nja, jag vet inte om jag tyckte att det här var så roligt. Men intressant fenomen ändå. Hade "folk" reagerat på något annat sätt om det var en ensam 35-årig man som sökte kvinnliga körmedlemmar med snygga vader? Trots allt. Måtte kyrkans murar vara så höga så att utseendefixering inte kommer dit in.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)