Bara en tanke

Idag är jag glad över min tvätthög. Det betyder att jag har kläder till min familj.


Jag är glad över att städa mitt hus. Det betyder att min familj har tak över huvudet.

Jag är glad över att läsa kritiska artiklar om politiken. Det betyder att jag lever i ett land med fri press.

Och idag väljer jag att ta det lugnt hemma istället för att gå i gudstjänst. Det betyder att jag bor i ett land med religionsfrihet.

Må jag aldrig glömma detta.

Recension av Verbums nya konfirmandpaket. Kyrkans tidning denna veckan.


Så har ytterligare ett bokpaket i vår samling av konfirmandböcker landat i våra församlingar. Verbums senaste tillskott heter kort och gott ”Konfirmandboken” och följs åt av tillhörande handledning samt handbok för unga konfirmandledare.


Varje kyrkligt förlag med självaktning har redan ett eller ett par titlar att erbjuda. Vi utmanas med förslag till upplägg av konfirmandträffar, funderingar över hur konfirmanderna ska kunna inkluderas i gudstjänsten på bättre sätt än idag, och vi påminns om fastställda riktlinjer för konfirmandarbetet.

Men kommer det något innehållsmässigt nytt? Det ligger väl i sakens natur att traditionen ska traderas, men har konfirmandböckerna ändrats i förhållande till omvärldens utveckling? Jag är inte så säker på det. Vi vet redan att vi kan använda oss av film, poplåtar och värderingsövningar. Men skulle inte kollegorna kunna få tips på hur man gör spotify-listor eller hur man kan använda sociala medier i lärandet?

”Konfirmandboken” är formgiven med starka färger. På omslaget syns en jesusbild från Milano, där den långhårige, lockige, vithyade Jesus höjer handen i en välsignande gest. Bildmaterialet i övrigt är varierande: från kyrkohistorien men också tecknat och hopklippt.

Boken innehåller klassiska konfirmandboksrubriker som ”Kan man tro?”, ”Ondska och godhet”, och ”När livet gör ont”. Språket är förutsägbart traditionellt, inte särskilt inklusivt med tanke på exempelvis gudsbild och religionsteologi. Det är Herren som gäller, och av övriga religioner märks judisk tro (som beskrivs som bakgrund till kristendomen och som upphov till konfliktyta), och Buddha citeras (med ett skämtsamt klotter).

Med min erfarenhet av konfirmanders generella förkunskaper vad gäller idéhistoria i allmänhet och kristen tro i synnerhet, tycker jag att boken är för teoretisk. Det är inte alldeles självklart att konfirmanden redan på sidan sju ska kunna ta till sig begrepp som ”samarisk” och ”Sykar”. Blir det för svårt, är risken att de tappar intresset och börjar peta på varandra istället för att fundera på föreslagna samtalsfrågor.

Det är naturligtvis inte fel på innehållet. Men är det tonåringens språk och form? När jag läser ”Konfirmandboken” ser jag snarare framför mig en grupp äldre ungdomar, som har med sig intresse för frågor som trosbekännelsens uppkomst eller hur luthersk och katolsk tradition delar upp budorden så att de blir tio till antalet.

Grundfrågan är om vi ska leverera kunskap om kristen tro som ett komplett idéhistoriskt paket, eller om vi ska uppleva kristen tro med dem. Ser vi konfirmanderna som tomma blad som ska fyllas med tradition och dogmer, eller tror vi att de själva har något att bidra med? Bestämmer ”vi” vilka frågor som är konfirmandernas frågor?

Jag skulle önska att etiska frågor togs upp på tydligare sätt. I kapitlet om ondska exemplifierar man dilemmat ”att välja kan ibland te sig ondskefullt” med att välja mellan att bo hos mamma eller pappa. Jag undrar om det inte kan ge upphov till onödiga skuldkänslor att läsa sådant i sin konfirmandbok.

Jag skulle också vilja läsa en text om att vara kristen och hbtq-person. Inte generellt att ”alla är värdefulla”, utan tydligt och klart.

När berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn återberättas, låter författaren kvinnan fundera: ”Jag är samarier och enligt lagen blir han oren om jag ger honom vatten. Det är en märklig lag. Men livet är märkligt.” Om man bortser från den etniska konflikten i texten utan fokuserar på relationen man – kvinna, tycker jag att det blir just märkligt att endast förklara det faktum att kvinnan gör mannen oren genom att konstatera att – livet är märkligt.

Jag går vidare till handledningen och handboken för konfirmandledare och finner mycket matnyttigt. Att det uppenbarligen finns behov och marknad för detaljplanerade konfirmandträffar tyder möjligen på att församlingsmedarbetarna är tämligen dåligt rustade när de kommer ut bland konfirmanderna. Hur mycket tid för konfirmandpedagogik avsätts på våra kyrkliga utbildningar?

De avslutande andaktsförslagen i handboken för unga ledare är välkomponerade och föredömligt enkla. De kommer bli till stor glädje!

Kyrkans tidning


Krönika i Skövde Nyheter 19/6: Kim - 17 år och krigsveteran

Jag träffade Kim, en barnsoldat från ett land i centrala Afrika. Han är 17 år och har lämnat sin familj och sina vänner för att slippa delta i en väpnad konflikt som inte är hans. Lämnat, det låter fridfullt och äventyrligt. Sanningen är den att han flydde hals över huvud, med livet som insats. Idag vet han inte om familjemedlemmarna för hans skull torterats till döds. Kim är en av 72 miljoner människor som ofrivilligt befinner sig på flykt undan krig, våld och förföljelse.


Efter lång dags färd mot natt kom han till en flyktingförläggning i Skaraborg. Där bor ungefär 160 människor. De kommer från olika delar av världen, och informationslapparna runt om på anläggningen är skrivna på svenska, engelska, arabiska och ryska. Kims modersmål är franska, men han behärskar engelska bra. Stället är slitet och stämningen är tung.

Allt Kim gör är att vänta, äta och sova. Han väntar på att få besked från Migrationsverket. Efter åtta veckor med svensk mat och flera år av svår stress har matsmältningssystemet kraschat. Han väntar på att doktorn ska komma på besök. Han får recept, men har sen inte pengar nog för att köpa medicinen.

Ibland går han in i barnens lekrum. Det är oftast tomt. Vem vill sjunka genom bollhavet när ens själ redan är som ett sjunket skepp? Vem vill bygga med lego när allt man vill är att kunna bygga sig ett liv i fred, frihet och framtidstro?

Det finns två teveapparater, men de är oftast upptagna. Kim är trött på livet och tar en insomningstablett efter lunchen för att göra sig en tillfällig rymd av medvetslöshet.

Han tar bussen in till stan för att surfa lite på bibliotekets dator. Busschauffören är hjälpsam och kollar upp att han har pengar kvar på kortet så att han kan åka tillbaka. Han är rädd för att gå på vägen mellan busshållsplatsen och förläggningen. Han har sett ormar, men jag berättar för honom att man inte dör av ormbett i Sverige.

Jag frågar honom om hans framtidsdrömmar. Få stanna. Få jobba. Göra något, vad som helst. Utom att spela mer bordtennis, för det har han gjort varje dag i åtta veckor nu. Helst skulle han förstås velat vara kvar i sitt land. Helst skulle han vilja vara född i Sverige.

Obedövat på Skaraborgs sjukhus

Idag berättar Radio Skaraborg om Tess från Mariestad som fick genomlida kejsarsnitt utan bedövning.

Förfärligt - inte första gången det händer på KSS, eller Skaraborgs sjukhus som det nu heter.

Bara hoppas nu att ansvariga tar sitt ansvar och kommer men en mycket bra förklaring. Och en ursäkt till Tess och hennes familj.



Den 12 augusti skrev 2010 skrev jag:

Som patient har man ingen som helst rätt att kräva någon vårdinsats. Man är helt och hållet beroende av aktuell personals kompetens, omdöme och goda vilja. Detta gör att patienten är i underläge, och det förstår nog inte alltid personalen.

Att kvinnan känner sin kropp bäst, och som faktiskt har levt med sitt barn i magen ett antal månader och vet precis hur det "brukar kännas", är ett faktum som alltför oftast nonchaleras.

Men behöver hela avdelningar kompetensutvecklas för att personalen just denna dag gör misstag? Jag tror att de allra flesta undersköterskor, barnmorskor och doktorer är människor med just kompetens, omdöme och god vilja. Några få borde kanske syssla med annat än människor, och jag tror det är, liksom på alla arbetsplatser, väl känt vilka dessa är.

Om vi kunde få ett samhälle och ett vårdsystem där man som personal faktiskt vågar stå upp, ta sitt ansvar och våga säga: Men förlåt, det här var faktiskt mitt fel, jag har brustit i mitt ansvar både professionellt och medmänskligt och kommer att göra det här och det här för att det inte ska upprepas, då skulle vi slippa svepande förklaringar som systemfel och att de flesta är nöjda eller hög arbetsbelastning och annat som ju faktiskt inte kan föras i bevis.

Med ett personligt ansvarstagande skulle den vårdskadade patienten säkert känna mer av upprättelse och möjlighet att gå vidare i livet. Trots att påtvingade utbildningar säkert inte är gynnsamt för motivationen, känns det tryggt inför framtiden att kvinnokliniken nu kommer att arbeta med bemötande - och kompetensfrågor.

Prejudikat om obedövade kejsarsnitt
Livsfarlig nonchalans
Kvinnokliniken på KSS är anmälda igen

Hbtq-priset

I lördags firade RFSL Skaraborg 20 årsjubileum. Dagen till ära har ett pris instiftats, och jag fick äran att ta emot det första hbtq-priset.

Hedrande!

Det är mycket som har hänt sen de första stegen mot en hbtq-vänlig kyrka. Jag har dragit mitt strå till stacken, men det är många som bidragit. Det finns många förebilder - ingen nämnd, ingen glömd - och utan alla kyrkomötesledamöter som satte sig in i vigselfrågan då det begav sig, hade vi inte haft vigsel för alla par idag.

Samtidigt som jag är glad över utmärkelsen, blir jag ledsen över att tänka på vad kyrkorna har ställt till det genom åren för hbtq-personer. Fördömanden, uteslutanden, förnedranden. Och det pågår än. Regnbågsmässorna behövs så länge det finns personer som inte vågar vara den de är i sina olika sammanhang. De behövs så länge människor frågar mig om det finns någon "präst som kan viga oss" i den eller den staden.

Om du är mer intresserad av kyrkan och hbtq-frågorna kan du läsa inläggen under rubriken "Kyrkan och hbtq" i menyn. 

Radio Skaraborg

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...