Årets skövdebo

När jag skriver dessa rader har jag precis sett Rapports årskrönika på TV. Jobbskatteavdrag och prinsessbröllop bryr jag mig inte särskilt mycket om. Däremot reportagen från Syrien, Lampedusa, Egypten, Eritrea, Filippinerna och Kongo. Och så Malalas Yousafzais tal i FN, förstås.

Vad kan vi göra? Finns det något vi kan göra för att på något sätt göra skillnad?

En del av de människor som flyr från krig och förföljelser, i kampen för demokrati och frihet kommer till våra bygder. För att anknyta till det nyss i kyrkorna lästa julevangeliet: de söker plats i våra härbärgen.

Det här är berättelsen om Lyktan. Anne-Marie Hedenberg  och jag började samla in kläder och husgeråd i liten skala i en källarlokal på Norrmalm. Vi hade kontakt med några familjer, och så småningom blev de fler. Ett par volontärer anslöt sig, och vi rekryterade ytterligare några. Vi förstod ju snart att våra kunskaper i arabiska och bosniska inte räckte särskilt långt. Qazim på Röda Korset skickade människor till oss. Plötsligt fanns det ett ställe att gå till även för den utan tillgångar.

Vi inledde samarbete med Michael Lehnberg och Ragnhild Granholm på Frälsningsarmén. De delar vårt tänk och utifrån kristet budskap drivs vi av samma vision. Vi ber till ett flyktingbarn på söndag, och på måndag hjälper vi andra flyktingbarn till drägligt liv här i våra bygder.

Vi började leta efter en större lokal och hittade det perfekta stället på Mariestadsvägen 98. Vår kyrkoherde ställde sig bakom projektet som fick namnet Lyktan. I november flyttade vi in,

På Lyktan möter vi varje måndag mellan 80 och 100 asylsökande och andra behövande. Ungefär 20 personer lämnar in kläder, husgeråd, leksaker och skor.

Kaffebryggaren går varm på Lyktan. Vi introducerar glögg till de nyanlända. Vi delar pepparkakor, hembakt och livshistorier. Vi byter ord på svenska, arabiska, franska, swahili och bosniska och skrattar med varandra när uttalet låter knasigt. Vi är alla lika: gäster och volontärer. Coffee, clothes and friendly faces.

På Lyktan finns de alla. Familjerna från Balkan som vet att de inte kommer att få stanna. Familjerna från Afghanistan som sålt sina hus för att betala människosmugglarna - enda sättet att kasta sig efter det halmstrå som lockar med ljusnande framtid. Hundratusen kronor fattigare och åtta månader i en resa medelst lastbilsflak och containrar innan Öresund kan korsas och målet är nått.

Vi har syrierna som inte hade något att sälja - allt är sönderslaget. Jag noterar att många av har ärr i ansiktet och hårbotten efter granatsplitter. Barnen har rädda ögon. Men när vi skrattar, skrattar vi på samma språk. Och när de handlar om att lära sig gå, eller att sitta tryggt i volontärernas famn, finns inga kulturskillnader.

Några har inte bara flytt från krig, de är dessutom förföljda på grund av de är hbtq-personer.  Eller för att de valt att gå sin egen väg. Alla tror de att Sverige kan innebära en vändpunkt för dem. Nyckeln till ett bättre liv utan risk för tortyr och dödsstraff.

Eritrea, Somalia, Angola, Kongo, Kosovo och Irak. Vi har vänner från världens alla hörn, och i kvällens nyhetssändning ser vi deras landsmän kämpa för liv och demokrati.


Jag har blivit utsedd till Årets Skövdebo. Tack alla som nominerat. Jag vill ta med mig alla er som i det tysta och i det offentliga delat engagemanget för mänskliga rättigheter. Det handlar om de hbtq-relaterade frågorna. Tack ni som delar vår gemenskap i Regnbågsmässan, och tack alla ni som vågar ge kyrkan en andra chans.

Det handlar om antirasism, om mångfald och öppna armar. Jag tar med mig alla er som är med i vårt medmänskliga nätverk Lyktan. Alla som lämnar, hämtar, tänker goda tankar för oss och ber för oss.

Jag vill ta mer er som under året varit skövdebor, men som deporterats: Julija, Slavenka och era familjer. Och jag tänker på er som valt att gömma er, som hellre går under jorden än riskerar livet i landet ni flytt från.


Jag tänker på alla som inte vill annat än få vara skövdebor. Som vill jobba, lära sig svenska, kunna starta om sina liv och ge barnen en trygg uppväxt. En lägenhet med det egna namnet på dörren. Arbetstillstånd, SFI, kunna få ha ett alldeles eget ICA-kort. Allt det där som är förbehållet människor med de fyra sista siffrorna i personnumret.

Jag är glad över att vara en skövdebo. Jag kommer fortsätta prata, protestera, skriva, samla in kläder och dricka kaffe med folk. Jag är stolt över att vara präst i en liberal och hbtq-vänlig kyrka, och jag är stolt över att få arbeta i Skövde.

Barnkonventionen, Bibeln, Genevekonventionen, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, Koranen. Det finns många drivkrafter bakom längtan efter fred, frihet och framtidstro. Tillsammans gör vi faktiskt skillnad.




Artikeln i SLA
Vill du stödja projektet Lyktan? Vårt plusgironummer är 181 95 76-8 – märk inbetalningen "Lyktan".

Läs gärna fler blogginlägg om migrationsfrågor:
Ingen jul utan Jesus - om ett besök hos en flyktingfamilj
En deportation utan rubriker
Skövdes kommunalråd ringer polisen
Svar till Elisabet Svalefeldt (m) om flyktingbarn
Ett svar till
Kim, 17 år och krigsveteran
I väntrummet (min beskrivning av Stora Ekeberg)
Julija -sjätte dagen

Om hbtq:
Anförande i Kyrkomötet om hbt-utbildning
Anförande i Kyrkomötet om samkönade vigslar
Brev till Lena Artman, ordförande i Synoden
Hbtq-priset
A propos pride
Utvisningarna till Irak, igen
Hbt-person i frikyrkomiljö - inte så lätt

Andra samhällsfrågor...
Livsfarlig nonchalans (sjukvård)
Om fosterdiagnostik och Downs syndrom
Orättfärdig immunitet i sjukvården?
Vad rätten till mitt liv borde innebära

Hoppfullt!

Läs mer på The Guardian!

Ingen jul utan Jesus!

Efter att ha klätt ut medarbetare och skolbarn i tidstypiska Maria - och Josefkläder för att berätta om historien från Palestina med omnejd, känns det märkligt att möta dagens flyktingar från samma område, som likt Maria och Josef söker plats i härbärgen i våra trakter.

Iförda sjalar, slitna kläder och trötta blickar, inte sällan gravida, sitter de i ruffiga lägenheter och väntar på att något gott ska hända. 

Det finns en bild av den heliga familjens flykt till Egypten som berör mig djupt. Julen kan inte firas utan att ha detta perspektiv med. Ingen jul utan Jesus!

Jag bläddrar i en reklambunt som snart ska skickas till återvinningen. Jul i Skövde, läser jag. Mat, julklappserbjudanden. Att det finns kyrkor har marknadsförarna glömt. Välgörenhetsprojektet Jultomtarna finns dock med, alltid något. 

Jag är så glad för Lyktan. Vi förmedlar. Igår var Anne-Marie och jag hos en familj. Likt Maria och Josef sittandes i stallet, satt de på sängen tätt intill varandra. 

Under sängen varsin väska. Vi drack vatten och kaffe i udda glas och muggar med pallen på bilden som bord. 

De tackade Allah för fisken och brödet vi hade med oss från vännerna på Knistad. Gud är större. Gud är större än EU:s gränsregler, syriska bombattacker och hungriga barn. Jesus delade frikostigt ut fisk och bröd. Det är evangelium. 

(Även om hon aldrig nånsin sett fryst gravlax förut.)

Vi är nu över 600 personer som är med i facebookgruppen Medmänskligt nätverk i Skövde. Vi börjar bo in oss i våra nya lokaler. Människor hittar oss. I måndags var det drygt 70 personer som kom och hämtade nödvändigheter. 20 personer kom och lämnade. Tidvis var ljudvolymen i cafét hög. Kontakter knyts. Jag íntroducerar (eller försöker introducera) det fantastiska med glögg hos de nya vännerna. Jag misstänker att de tycker att vårt kaffe är för svagt. Det syriska, irakiska och palestinska gahoa är i alla fall mycket starkare. 

Det blir jul i år också. Våra gåvor är kanske inte de vise männens guld, rökelse och myrra. Men det vi har att erbjuda är kanske lite mer praktiskt: vinterskor, lakan och raggsockar. 

    

Tankar 3 söndagen i advent

Det är Johannes Döparen som citerar Jesaja: En röst ropar i öknen – bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Krokiga stigar ska rätas och steniga vägar jämnas.

Det är vad alla väntar på. En längtan efter något att lita på som verkligen kommer att ”göra något”. Över oss som bor i mörkrets land ska ett ljus stråla fram.

Vi kommer att leva med mörker omkring oss så länge vi lever i den här världen. Människor far illa på olika sätt, och att följa Jesus innebär ingen vaccination mot mörkret. Människor som du och jag ser sina hem bombas och tvingas till flyktingläger med fruktansvärda förhållanden. Människor som du och jag ser sina barn långsamt svälta till döds. Människor som du och jag är rädda att komma hem, därför att man kanske möts av den älskades knytnävar.

Johannes Döparen är arg och kallar folket ”huggormsyngel”. Vad ska vi göra då? Folket runt omkring honom står handfallet. Johannes svarar: Den som har två skjortor ska dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.

På så vis, tänker jag mig, att vi kan jämna den steniga vägen för någon, åtminstone tillfälligt. Och det är bra att Johannes Döparen påminner oss.

 Skulle Johannes leva nu, skulle jag tro att han skulle se ut ungefär som en vägarbetare med skyddskläder och pannlampa, på väg i mörkret att gräva upp någon gata här i centrum för att ordna så vi andra får ljus och värme. Ljus som vi ser och värme som vi kan känna, men också det inre ljuset som hjälper oss att kunna se positivt på våra liv, vårt nu och vår framtid, och den inre värmen som hjälper oss att kunna vara trygga.

Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund
och tusen, tusen stråla ock på himlens djupblå grund.

I varje hjärta armt och mörkt sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid.

(E Köhler 1898) 

Läs söndagens bibeltexter

Gästbloggare:Madeleine Saldner (följeslagare i Israel och Palestina)

Ibland rivningsordrar, vapen och filmkameror

”Det är tre militärjeepar i byn och soldaterna har arresterat två pojkar.” Klockan är nio en måndagskväll och borgmästaren från den palestinska byn Izbat at Tabib önskar att vi kommer dit. För att visa vår närvaro. För att visa att vi ser vad som händer. 

Fem dagar tidigare. Det är torsdag, jag och mitt team är på plats i Izbat at Tabib för att närvara vid planteringen av träd.

”Vi planterar inte olivträd”, förklarar några av männen som gräver ner plantor längs vägen till byn, ”för olivträd skulle militären genast rycka upp”. Utmed vägen till byn går ett fyrtiotal personer med hackor i händerna. Samtliga är engagerade i uppgiften att föryngra beståndet längs vägen. ”Vi planterar träd som vi hoppas skall få växa och ge skugga åt byborna i framtiden”. 

Även om det nu kan verka så, är detta ingen kursdag för skogsintresserade. Trädplanteringen är ett aktivt ställningstagande för att på fredlig väg propagera för byinvånarnas rättigheter att leva i sin by. När alla plantor är i jorden sluter vi upp vid skolan i byn. På plats är medlemmar från ungdomarnas fackförening, en israelisk fredsorganisation, flera internationella deltagare och skolans samtliga elever och lärare. Borgmästaren håller tal, barnen läser engagerat dikter och palestinsk tv gör ett nyhetsinslag. Så varför all denna uppståndelse en vanlig torsdag?

Tabib är namnet på den släkt som bott på den här platsen i många generationer. En del av släkten bodde tidigare i en by i nuvarande Israel. I kriget 1967 blev dessa familjer tvungna att fly till släkten på Västbanken och bosatte sig här. Izbat at Tabib har idag cirka 250 invånare. Byn hör till en av de byar som inte erkänns av staten Israel och som ligger i vad som kallas område C1. I område C harisraelisk militär och israeliska myndigheter kontrollen över infrastruktur och samhällsadministration. Då det är i princip omöjligt för palestinier att få byggnadstillstånd här lämnas byborna åt att bygga nödvändig samhällsstruktur utan tillstånd. Därför har idag 33 av 45 byggnader i Izbat at Tabib rivningsordrar som innebär ständiga hot om rivning. Bland dessa hotas skolan, kommunhuset och kliniken av rivning.

För ett år sedan revs en familjs hus utifrån en rivningsorder. Byns invånare kämpar för att göra sina röster hörda och vill skapa uppmärksamhet kring hoten om rivning av byns grundläggande samhällsfunktioner. Flera

rivningsärenden är i domstolsprocesser i hopp om att order om rivning skall frysas. Borgmästaren och ledningen i byn anordnar demonstrationer och möten för att visa sitt motstånd mot israeliska myndigheters agerande. De

involverade i motståndsrörelsen får dock betala ett högt pris.

När vi anländer till byn den där måndagskvällen vid niotiden är det inte första gången som israelisk militär gör natträder för att skrämma byinvånarna. Däremot är det första gången jag är på plats i samband med en sådan räd och hör en ögonvittnesskildring. Mahdi, 14 år har nyss blivit släppt av militären som hållit honom i en timme. Han pratar snabbt och nervöst. Det är tydligt att han fortfarande är chockad. Han berättar att beväpnade soldater kom in i familjens hus, satte handklovar om hans händer och bindel för hans ögon för att sedan köra iväg med honom. 

Mahdi är son till borgmästaren och beskriver hur soldaterna hotat hans pappa genom honom. ”Om borgmästaren inte slutar med sina samlingar och uppmärksammade aktiviteter kommer vi att komma tillbaka varje natt” lyder hotet. Trycket på byinvånarna är hårt. Militärens begränsningar av bybornas rörelsefrihet och militärens närvaro i byn sker oförutsägbart och nyckfullt. Medan pojken försöker samla ihop sig pratar den samlade skaran redan om nästa allmänna aktivitet i byn. Övertygelsen om att uttrycka sina rättigheter för ett fungerande samhällsliv är starkt. Vi försäkrar invånarna om att vi kommer att vara där. För att visa vårt stöd. För att kunna berätta om vad som händer.

Två veckor senare. En bulldozer, tre beväpnade soldater och en mängd stora stenblock – det är vad som krävs för att stänga av huvudvägen till Izbat at Tabib. Av allt att döma var soldaterna inte beredda på uppmärksamheten- 20 invånare från byn, fem internationella och tre israeliska fredsaktivister - fotar, dokumenterar och filmar. Jag är där för att observera och visa mitt stöd för byinvånarna som återigen får sin huvudinfart till byn avstängd utan förklaring. Hela avstängningsproceduren tar över en och en halv timma. 

Det tar inte längre tid än så att bli kompis med en treåring. Soldaten som med alla medel försöker hålla sträng min under övervakande av åskådarna övervinns snart av treåringens charminsats och kan inte låta bli att le. Jag känner väl igen soldaten. Det är samma soldat som två veckor tidigare arresterade Mahdi som blev hotad. 

Situationen känns absurd, svår att få grepp om. Jag är där för att vara ”världens ögon” på plats i en rivningshotad by. Under denna en och en halv timme inser jag att jag även är här för att se människan bakom uniformen. Mitt ibland rivningsordrar, vapen och filmkameror ler jag åt soldaten och treåringen som för ett ögonblick funnit något gemensamt.

I samma stund som jag är på väg att sätta punkt för den här rapporten ringer telefonen. Rösten från Izbat at Tabib är bekant vid det här laget: ”Militären är i byn, har ni möjlighet att komma?”

Madeleine Saldner

Följeslagare Jayyous

December, 2013

Fakta om område C och rivningsordrar

Utifrån Osloavtalen 1995 delades västbanken in i område A, B och C. Inom områden som benämns som A har Palestinska myndigheten administrativt och säkerhetsmässigt ansvar. I område B har palestinska myndigheten ansvar för den civila administrationen medan Israel har kontroll över säkerheten. Inom område C, som utgörs av 60 % av Västbanken, har Israel full kontroll över säkerhet så väl som den civila administrationen. Israeliska myndigheter kontrollerar därmed samhällsplanering och byggnadstillstånd inom område C2. Uppskattningsvis bor 150 000 palestinier i 542 samhällen inom område C. För närvarande

har Israel avsatt 70 % av marken i område C för israeliska bosättningar. Enligt Israels planläggning är mindre än en procent av område C planerat för utveckling av palestinska områden. Det hindrar i stort sett helt palestiniers möjligheter att få byggnadstillstånd i område C.

Israelisk militär utfärdar rivningsorder för de byggnader och konstruktioner som enligt israeliska myndigheter saknar giltigt byggnadstillstånd. 2012 revs 540 byggnader ägda av palestinier utifrån rivningsordrar. 168 av dessa var hem för 815 personer. Enligt internationell humanitär rätt är Israel som ockuperande makt skyldig att skydda den palestinska befolkning och administrera territoriet till deras fördel. Internationell rätt förbjuder förstörelse av privat och offentlig egendom samt tvångsmässig förflyttning av befolkningen3.

Källhänvisningar:

1. ”Area C of the Westbank: Key humanitarian concerns”, 2013, från FN-kontoret för koordinering av

humanitära ärenden på det ockuperade palestinska territoriet (Ochaopt).

Tillgänglig:http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_area_c_factsheet_January_2013_english.p

df

2. ”Med vilken rätt”, 2013. Från Bilda, Diakonia, Svenska kyrkan och Sensus. Tillgänglig:

http://www.diakonia.se/Documents/Diakonia/Where%20we%20work/MENA/sweden-israelpalestine-

med-vilken-ratt.pdf

3. ”Area C of the Westbank: Key humanitarian concerns”, 2013, från FN-kontoret för koordinering av

humanitära ärenden på det ockuperade palestinska territoriet (Ochaopt).

Tillgänglig:http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_area_c_factsheet_January_2013_english.p

df

DISCLAIMER

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. 

Genom Ekumeniska följeslagarprogrammet stödjer människor från olika delar av världen israeler och palestinier som arbetar för en rättvis fred. Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet till projektet togs efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro dämpa våldet, ge

hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsekvenser för israeler och palestinier. Kring den svenska delen i projektet, kallad

SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer slutit upp med Sveriges kristna råd som huvudman.

.

En deportation utan rubriker. Krönika i SN 20131211

Anne-Marie, Rudolf och jag åker iväg till en familj som vi inte sett till eller hört av på några veckor. Vi packar en bananlåda med diverse produkter som skövdebor skänkt till oss på Lyktan och styr kosan mot det fallfärdiga hyreshus som är deras tillfälliga hem i flykten. 

 Bestörtningen är total när dörren öppnas av en flicka vi inte känner igen. I´m sorry, säger hennes mamma när vi frågar om familjen som bodde här förut. The police came, and they were deported to Serbia.

Något brister inom mig. Jag kommer aldrig att vänja mig. För några veckor sedan var Anne-Marie och jag här med en barnvagn. Vi drack kaffe och försökte skrattande förstå varandra via kroppsspråk och iTranslate på mobilen. Två små barn och ett på väg. Mamma var så smal, så tunn. Huden i ansiktet nästan genomskinlig och blicken så plågad. Polisen hämtade dem, utan möjlighet för barnen att säga hejdå till sina klasskompisar. Vi ses, sa vi när vi gick förra gången. Jag anade inte att de skulle slängas ut, tillbaka till slumområdet utanför Belgrad innan de ens hunnit överklaga. Ibland blir det rubriker av de här polishämtningarna. Ibland försvinner familjer med barnskriken ekande förgäves.

I samma soffa som sist dricker vi nu te med G och hennes lilla dotter. Sönerna är i skolan och pappa kvar i Syrien. Jag konverserar svenskt: I understand it´s a very difficult situation in Syria. Hon ser mig rakt in i ögonen och säger utan omsvep: No, my sister, it is not a difficult situation in Syria. It is hell. 

Jag tror helvetet betyder samma sak i hennes religion som i min. Vi lämnar bananlådan i hennes hall, pratar om den kommande snön och byter telefonnummer. Welcome to Lyktan at Mariestadsvägen 98. Church of Sweden and Salvation Army. Coffee, clothes and friendly faces. Kram, kram, vi ses. 

Vi stänger den halvtrasiga dörren efter oss och är ledsna en stund över familjen som deporterats. Längst ner i trappen står barnvagnen vi lämnat. Vi låter den stå kvar. Det är mycket möjligt att den kommer till användning, på ena eller andra sättet. 

Karin Långström Vinge

Några tankar på Andra söndagen i advent

 

"När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” (Markus 1:14-15) 

Evangeliet idag är kort och koncist, men rymmer så många tankar. Författaren till Markus börjar med att konstatera att Johannes hade blivit fängslad. Johannes Döparen, en av alla dem som blivit fängslade för sin tros och för sin övertygelses skull. Han hade inte begått några hemska brott, han hade endast haft synpunkter på kung Herodes livsstil, samt sågs som en politisk riskfaktor. 

Författaren noterar det ändå. Kanske för att Johannes Döparen var en viktig person i den unga kyrkan, men också för att kyrkan ansåg det vara viktigt att ta sig an dem som samhället stött ut. De som ställts åt sidan. 

Idag minns vi Nelson Mandela - en av alla dem som fängslats i sin kamp med budskapet i fokus. Han såg ett samhälle som var uppdelat i vi och dom: och han drömde om en tillvaro där människovärde och demokrati kunde vara i fokus, ett samhälle där det inte spelar någon roll vilken hudfärg vi har. 

Vilket samhälle ser vi idag? Omvänd er, säger Jesus. Om vi vänder oss om och ser oss omkring, vad ser vi? Mycket av godhet och gudomlighet, så¨klart. Men också tecken på allt kyligare vindar. Igår var det demonstration i Lidköping, med människor som föredrar ett samhälle som talar om vi och dom. I dag har en av våra största morgontidningar en helsidesannons för en bok som endast fokuserar på kostnaderna Sverige drar på sig för att ta emot invandrare. Är pengarna tidningen får för annonsen viktigare än det budskap som annars förs fram på ledarplats? Jag ryser.

Tiden är inne, säger Jesus. Guds rike är nära. Guds rike har inga gränser, och uppehållstillstånd ges till var och en som vill vara nära Gud. Guds rike är inom oss och ibland oss, ett tillstånd av gudomlighet. Du kanske känner av det när du tänder adventsljusen hemma och känner att det är något mer, en stilla närvaro av gudomlighet. 

Tro på budskapet. Jesus föds till jorden, Guds son. Inte vilken profet eller inspiratör som helst, utan Guds son som visar oss vägen till Gud, visar hur Gud är. Vi är inte ensamma, inte utlämnade. Kom till mig, säger Jesus, alla ni som är tyngda av bördor. Jag ska ge er vila. Gud reser oss upp och bär våra bördor.

Jag säger ibland, att om någon stänger en dörr för oss, så öppnar Gud ett fönster. Jag tänker att Nelson Mandela lyckades hålla sitt hopp vid liv, trots att han så många år satt inspärrad i en liten, trång cell. Hur såg hans fönster ut? Vem bar budskapet till honom, och vad hjälpte honom att växa i tro, hopp och kärlek?

Se er omkring och tro på budskapet. Våga se den som behöver din hjälpande hand. Ibland är det du som får vara Guds redskap, ibland är det du som får hjälp från Gud, via en medmänniskas hjälpande hand. 

Nelson Mandela 1918-2013

"Nelson Mandela går till historien som kanske den störste politiska ledare som världen har sett. Han bidrog både till att avskaffa apartheid och bygga ett demokratiskt Sydafrika på försoningens grund. Som ledare förblir han en tidlös förebild.
Han hade stor integritet och en förmåga att även förstå sina motståndares argument.Hela världen är i stort behov av det ledarskap som Mandela uppvisade under ett helt liv."

Erik Lysén, chef för Svenska kyrkans internationella arbete

Deporterade Dejan och hans familj - se hur de har det idag

Tidigare i höstas väcktes familjen Karimanovic av poliser som stormade in och omhändertog familjen. Detta bloggade jag om här. PO Elfstrand, Rudolf Mavric och Stig Allan Persson begav sig till Serbien för att leta rätt på familjen. Se hur de har det idag, och hör dem berätta om hur det var att deporteras. Poliserna som följde med barnen in på toaletterna. Läkaren som med musik i öronen förklarade att deras apatiske lillebror inte alls är sjuk.

 

Öppet brev till Billström och Svantesson från kyrkliga företrädare

Öppet brev. Lars Hjertén,före detta riksdagsman och Sten-Åke Engdahl, stiftsprost emeritus, överlämnar i dag ett öppet brev till migrationsminister Tobias Billström, integrationsminister Erik Ullenhag och arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson som besöker Skara. Brevet tar bland annat upp sättet som familjen i Vedum utvisades på.

Vi förstår att ni är inbjudna till Skara för att bland annat samråda i flyktingfrågan. Flera stora flyktingförläggningar är överfyllda inom gränserna för gamla Skaraborgs län. 

Vi vill lyfta fram en flyktingfamiljs öde. Det handlar om hur två unga vuxna människor flyr från det då splittrade Jugoslavien. Mannen och kvinnan kommer till Sverige vid skilda tillfällen men flyttar samman och bor sedan tio år i Vedum, utanför Vara. Fyra barn föds i Sverige och är idag i åldrarna tre till nio år.
Familjen har inställelseplikt två gånger i veckan på poliskontoret i Vara. Många frivilliga krafter hjälper dem med transporten. Barnen går i förskola och skola i Vedum. Mannen är duktig svetsare, ett bristyrke i Sverige.

Den 26 september blir de även kallade till ett samtal med gränspolisen på polisstationen i Vara.

Istället för samtal knuffas föräldrarna och de minderåriga barnen in i ett litet rum. De som denna gång hjälper familjen med skjuts knuffas handgripligt ut. Samtidigt rusar ytterligare ett antal gränspoliser in bakvägen. En av gränspoliserna håller fadern hårt i armen inför barnen. Gråt uppstår när familjen förstår att de direkt utvisas från Sverige via specialchartrat plan, som väntar på Landvetters flygplats. De får inga tillhörigheter med sig, utan några frivilliga får åka till lägenheten och hjälpligt packa ned lite kläder och annat livsnödvändigt. Familjen når Kosovo och Pristina på natten. De lever idag under mycket enkla förhållanden.

Det vi i detta fall vill lyfta fram är det hänsynslösa övervåld som gränspolisen utövar utan att överhuvudtaget ta hänsyn till FN:s Barndeklaration, som Sverige ratificerade 1990.
Barndeklarationen verkar heller inte vara bekant när Migrationsverket tar sina beslut.
Nog finns det särskilda skäl att lyfta fram. Familjen skulle få en förnyad prövning av uppehållstillståndet några dagar efter avvisningen.

Vi har med detta öppna brev till regeringen velat visa på hur myndigheterna försvårar en god och naturlig integration.
Men skam den som ger sig. Mannen i familjen Besim Hoti är redan idag utlovad jobb i Vedum. Pass och övriga handlingar är ordnade i Kosovo. Startkassa finns ordnad för familjen när de återkommer genom gåvor från enskilda och 27 företag inom området
Ja, hur gick det nu för den lille Davids kamp mot jätten Goliat. Läs mer om detta i Bibeln ,Samuels bok kapitel 16 och verserna 18-23.

Tidaholm och Lidköping 2013 11 24

Lars Hjertén, fd riksdagsman och vice ordförande i Skara stiftsstyrelse                                                               

Sten-Åke Engdahl, stiftsprost emeritus

Fadi från Syrien

"Han fick se sina vänner dödas mitt under en tentamen. Under dödshot valde 18-årige Fadi och hans familj att fly från sitt hem i Syrien. Nu sitter de i en lägenhet, med varsin madrass och en tv och väntar på att få börja leva igen."

Läs Fadis berättelse.

Webbaserat studiematerial om aktuella etiska frågor

G 2013:1 Kristen människosyn

 Mitt tilläggsyrkande: Kyrkomötet beslutar att uppdra åt Kyrkostyrelsen att utreda möjligheten att ta fram ett webbaserat studiematerial om aktuella etiska frågor, i syfte att möjliggöra en fördjupning och ökad kunskap i dessa frågor i församlingarna.

 Hur många här vet vad ett KUB-test är? Hur många här vet vad som avses med ”vård som inte kan anstå”? Hur ofta diskuterar ni sederingsterapi vid kyrkkaffena?

Och hur sätter vi dessa och andra begrepp i relation till de ord som ärkebiskopen inledde vårt kyrkomöte med för några veckor sedan:

 " Gud har gett varje människa samma värde, ett värde i sig, faktiskt oberoende av nyttighet och duglighet. Människan är helig. Hon har värde i sig. Hon har inte sitt värde genom att vara till för något. Hon har sitt värde i sig. Inte till salu. Helig."

 Orden berör kristen tro, kristen etik, kristen människosyn. En motion om just kristen människosyn har Gudstjänstutskottet nu behandlat. Nils Gårder och Erik Sjöstrand vill att Kyrkomötet uppdrar till kyrkostyrelsen att initiera ett samtal i Svenska kyrkans församlingar, men utskottet menar att det redan samtalas, och att det redan finns material.

 Visst finns det material. Det finns en uppsjö av dokument att leta upp och läsa in sig på. Men jag skulle önska ett webbforum där det samlat finns uppdaterad information om aktuella etiska frågor – med Svenska kyrkan som tydlig avsändare. Det handlar inte alls om att i alla frågor ha säkra svar, utan om tydliga frågor. Det handlar inte alls om att behöva ta ställning, men att veta vilka positioner som finns att inta. Självklart kommer vi fram till olika slutsatser, vilket är i linje med att vara en luthersk kyrka, men vi behöver en ökad kunskap om vilka slutsatser det finns att landa i.

Och kunskap behövs, om vi inte ska vara hänvisade till enbart känslan som orienteringspunkt. Det handlar till exempel om problematiken med fosterdiagnostik, den särbehandling som sker av personer utan svenskt personnummer inom hälso - och sjukvården.

 Vad skulle man kunna säga om de här och andra frågor, om man vill argumentera utifrån en kristen människosyn? Vad betyder det att kompromissa med människosynen för att man inte anser sig ha tillräckligt med resurser för att agera i enlighet med den? Kan vi överhuvudtaget kompromissa med vår människosyn eller är det kanske så att vi hela tiden tvingas till det och vad är det då som styr eller bör styra vårt agerande?

 Kyrkans uppdrag är att vara ljus och salt, men ska vi kunna vara det på trovärdigt sätt krävs kunskap, ökad kunskap och ökad medvetenhet. Med en kunskapsbank på webben skulle vi lättare kunna bedriva opinionsbildning eller åtminstone kunna vara med och prata om etiska dilemman i vardagen. Det skulle också kunna samla upp en hel del av de frågor om kyrkans förhållningssätt i olika sociala frågor, som vi diskuterat här i kyrkomötet idag.

 Utskottet menar att allt detta ryms i projektet ”Dela tro – dela liv”. Men hur mycket går det att knöka in i redan pågående projekt? Självklart kommer människosynsfrågorna att aktualiseras i ”Dela tro – dela liv”, men jag skulle inte bli förvånad om vi kommer fram till att vi behöver ökad kunskap och ökad medvetenhet. Så varför inte satsa på det ifrån början, med ett samlat, webbaserat studiematerial? Betänkandet Kristen människosyn G2013:1

Biskoplig aktivitet

I en av debatterna idag berördes den gamla hederliga frågan om huruvida biskoparna ska ha rösträtt i Kyrkomötet eller inte. Biskoparna själva vill inte ha det - de menar att vi hittat en bra modell i att biskoparna sitter i Läronämnden, samt att de har förslagsrätt och yttranderätt i Kyrkomötet. Dessutom finns en särskild beslutsordning som gör att biskoparna har en särskilt vetorätt när Kyrkomötet håller på att fatta beslut som strider mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.

I vilket fall. Då tyckte Lennart Sacrédeus från Levande Kristdemokrater i Svenska kyrkan att biskoparna kunde bli mer aktiva i Kyrkomötet. Eva Brunne förklarade att de är med och de är aktiva. Det räckte dock inte för Lennart S.

Jag vet att (de flesta) biskoparna är aktiva i sina utskott och tillför värdefull information. Jag kan dock tycka att de kunde vara uppe oftare i talarstolen och dela med sig till samtliga av kunskaper och insikter. De har ju faktiskt en hel del att säga!

Jag tycker också att Läronämnden kunde breda ut sig lite mer i sina texter. Visserligen är de flesta frågor som kommer upp motionsvägen repriser från förr, men att bara hänvisa till tidigare läromässiga ställningstaganden tycker jag är tråkigt.

Det är fint att biskoparna kanske vill "släppa fram" kyrkomötesledamöterna. Men jag önskar ändå att de kunde komma fram och vara lite Mirjam och Mose i talarstolen -oftare än nu. Det är en fröjd att se ärkebiskopen kliva fram och spänna ögonen i auditoriet. Biskop Ragnars eftertänksamma klokheter. Ja, mer!

Kyrkans tidning

Varför vi inte kan ha kvinnoprästmotståndare som arbetsledare

TU 2013:7 Behörighet som arbetsledare

Ordförande, kyrkomötet:
Mitt förslag till beslut: bifall till utskottets förslag att bifalla motion 37.

 Min första tanke när jag läste Bo Hanssons motion var: är det här en klok väg att gå? Bidrar det till lugn och ro i församlingarna, eller leder det till ytterligare låsta positioner? Och är inte det här med motstånd mot kvinnliga präster en generationsfråga?

 Så tänkte jag på de vittnesbörd om bekymmer som når mig och andra. Prästvigda kvinnor far ila. Prästvigda män som stöder kyrkans ordning, misstänkliggörs. Jag läser på internet unga prästers pessimistiska suckar om vår kyrka, vår ordning, våra biskopar.

 Bevis – tider, platser, namn på inblandade efterfrågas ibland, och det gäller olika typer av missförhållanden. Jag har levererat sådan typ av information vid ett par tillfällen. Det har inte alltid blivit helt bra, varken för enskilda eller för kyrkan som helhet och enhet. Det frestar på, och jag talar numera hellre med min biskop än med Kyrkans tidning.

 Det behövs en tillskärpning i den riktning som motionären föreslår. Det kommer att innebära att duktiga präster och diakoner kommer att sättas i andra uppgifter än arbetsledarens. Men det bästa vore ju om ni som inte godkänner giltigheten i prästvigda kvinnors vigning kunde tänka ett varv till. Vad är viktigast? Vara med och ta ansvar och leda kyrkan framåt, eller vara emot kvinnliga präster?

Vad gäller definitionsfrågor, är jag övertygad om att kyrkostyrelsens utredare kommer fram till goda lösningar.

  Motionen och betänkandet
Kyrkans tidning

Intressant på Kyrkomötet: riktat församlingsbidrag och kristen människosyn

Sista kyrkomötessessionen för min del inleddes idag med gruppmöte. Som en del av er redan vet, kandiderade jag inte i 2013 års kyrkoval, utan byter nu nomineringsgrupp till POSK och tar därför time out från uppdrag. Anledningen till bytet kan jag återkomma till.

(Jag grämer mig dock oerhört av att det förlorade FISK-mandatet gick till den nomineringsgrupp som jag står längst ifrån. Med facit i hand kanske jag skulle kandiderat ändå och därmed hoppats säkra ett mandat - och sedan lämna platsen till nummer 2. Nu gjorde vi inte så, men i kyrkovalet 2017 kommer jag igen!)

Åter till 2013 års kyrkomöte. I årets skörd av betänkanden som ska gås igenom finns en hel del intressanta frågor.

Budgetutskottets betänkande 2013:1 är Verksamhet och ekonomi för den nationella nivån åren 2014-2016. En återkommande punkt i denna är det riktade församlingsbidraget som under åren sett ut på olika sätt. Varianten "direkt till församlingarna" är den jag uppskattat mest - sedan kom "till stiften" för diverse ändamål som oftast har landat i samordningsåtgärder och administrativa effektiviseringar.

Dessa administrativa effektiviseringar stavas GAS, och resultaten har varit minst sagt skiftande.

Men nu ser utskottets förslag ut så här:

7. Kyrkomötet beslutar att destinera ett riktat församlingsbidrag om 100 miljoner
kronor år 2014 via stiften till pastorat och till församlingar som inte ingår i
pastorat, att användas till åtgärder som leder till ökad samverkan mellan
församlingar i syfte att uppnå bestående förändringar, varvid barn och ungas
behov särskilt bör beaktas. Beloppet avsätts proportionerligt, utifrån antalet
kyrkotillhöriga per den 1 januari 2013. Bidraget finansieras med del av de 119
miljoner kronor som enligt årsbokslutet 2012 överstiger 125 procent av
målkapitalet.

Toppen! Visserligen måste pengarna gå via stiften, men riktningen är tydlig: det riktade församlingsbidraget är destinerat till pastorat och församlingar! Det där med ökad samverkan fanns inte med i Kyrkostyrelsens skrivning, men är på olika sätt är nödvändigt och kreativt. Det allra viktigaste är det som särskilt bör beaktas: nämligen barn och ungas behov.

Gudstjänstutskottet har behandlat Nils Gårders och Erik Sjöstrands motion om kristen männniskosyn (G 2013:1). De vill att Kyrkomötet uppdrar till kyrkostyrelsen att initiera ett samtal i Svenska kyrkans församlingar om kristen människosyn. Det vill dock inte utskottet, som tycker att det redan samtalas, och att det redan finns material.

Jag är dock beredd att hålla med motionärerna! Minns det utförliga materialet som kom när vi diskuterade äktenskapsfrågan. Jag vet flera som fördjupat sig i frågan och som fått nya insikter åt ena och andra hållet. Ett liknande samtalsunderlag skulle vara gott att få i de frågor som motionen berör. Det handlar till exempel om problematiken med fosterdiagnostik (som jag bloggat om  här).

Det handlar till exempel om den särbehandling som sker av personer utan svenskt personnummer inom hälso - och sjukvården. Ur motionen:

"Till vilken gräns ska en persons rättsliga status i det land som hon eller han vistas i vara avgörande för hur personen behandlas i sjukvården? Företrädare för fem vårdorganisationer reagerar starkt mot den särbehandling som lagen anger ska ske av papperslösa och asylsökande:

En grundbult i vårdprofessionernas yrkesetik är att behandla alla människor lika oavsett kön, ålder, härkomst eller social position. (…) Det finns endast ett kriterium för att avgöra om vård ska ges eller inte, nämligen personens behov av hälso- och sjukvård. Att sär-behandla en grupp individer är inte förenligt med Hälso- och sjukvårdslagen som anger att vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. (SvD Brännpunkt den 20 maj 2013 ”Vi tvingas bryta mot vår etik”)"

Ja, vad skulle man kunna säga om de här och andra frågor, om man vill argumentera utifrån en kristen människosyn?  Vad betyder det att kompromissa med människosynen för att man inte anser sig ha tillräckligt med resurser för att agera i enlighet med den? Kan vi överhuvudtaget kompromissa med vår människosyn eller är det kanske så att vi hela tiden tvingas till det och vad är det då som styr eller bör styra vårt agerande?

Kyrkans uppdrag är att vara ljus och salt, men ska vi kunna vara det på trovärdigt sätt krävs kunskap. En satsning likt den Gårder och Sjöstrand föreslår, skulle kunna leda till ökad kunskap och ökad medvetenhet.

Intressant! Visst finns det material att plocka ihop. Statens Medicin-etiska råd, Sveriges Kristna Råd med mera. Men jag skulle uppskatta ett samlat, uppdaterat material. Gärna webbaserat så att det lätt kan uppdateras.

Ett slags medmänskligt nätverk

Läs mer om Lyktan på http://www.svenskakyrkan.se/skovde/lyktan

Eftertanke i Kyrkans tidning: Predikan söndagen före Domssöndagen

Jag förbereder mig inför Minnesdagen för Förintelsens offer och läser därför Ola Larsmos och Brian Palmers fina bok ”101 historiska hjältar.” Bland de välkända storheterna som Aung San Suu Kyi, Desmond Tutu och Dietrich Bonhoeffer finns de som gjort heroiska insatser genom att ha varit på rätt plats i rätt tid, och gjort rätt utan att egentligen tänka efter före.

Wesley Autrey är ett sådant exempel. Han var en byggarbetare från Alabama, som tillsammans med sina två döttrar på fyra och sex år gick in på sin vanliga tunnelbanestation på West 137th Street. Plötsligt såg de en man få ett epilepsianfall och falla ihop – mitt på perrongen. Mannen återhämtade sig men ramlade ihop ytterligare en gång, den här gången ner på spåret. Autrey bad en kvinna ta hand om barnen, och hoppade ner till mannen och försökte hjälpa honom. Mot dem kom tunnelbanetåget i hög fart, och Autrey valde då att trycka ner mannen i fördjupningen mellan skenorna och med sin egen kroppstyngd fick han stopp på mannens krampryckningar. Båda klarade sig med lindriga skador.

Kanske är Wesley Autrey en sådan person som lever enligt Jesu uppmaning i helgens evangelietext: att fästa upp sina kläder och hålla lamporna brinnande. En medmänniska som i sig själv lever med en beredskap att finnas till hands och gripa in när han eller hon behövs. Jesus ber oss att vara som tjänarna som väntar på att deras herre ska komma hem från bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten.

I domssöndagstid tänker många på den yttersta tiden och den yttersta domen. Men Jesus kommer till oss nu och här. Han kommer i våra (minsta) bröder och systrar och säger till oss att det vi gjort för dem har vi gjort för honom. Jag var hungrig, och ni gav mig att äta. Jag var törstig, och ni gav mig att dricka. Jag var hemlös och ni tog hand om mig. Jag var naken och ni gav mig kläder. Jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.

Vi har nog fantasi och mod nog att fylla på den där listan. Människosonen bankar på dörren med flera andra ärenden på hjärtat. Vaksamhet och väntan krävs för att identifiera nöden, men det är inte vaksamheten och väntan i sig som är målet. Målet är himlen, och genom beredskap och aktivitet kan vi leva för att släppa in glimtar av himmelrike redan här på jorden i den här tiden. Men det krävs mod att våga öppna upp, att våga släppa taget, att lita på att Gud är med.

Blev det jobbigt? En kollega påminde oss i en morgonmässa om att vi är jordens salt och världens ljus. Det är inget vi kommer att bli i framtiden, eller något vi kan kvalificera oss för. Vi är det nu. Just i det vi är och just med de gåvor vi har, är vi gåvor till varandra. Vi kommer kanske inte med i en bok om historiska hjältar, men vi har varit med och gjort skillnad för en medmänniska. 

Må vi vara beredda också vi, för när vi minst anar det, då kommer Människosonen.

Karin Långström Vinge

Detta var min sista Eftertanke i Kyrkans tidning. Det har varit roligt och utmanande, och tack alla ni som läst! 

Bäst lämpad?

Biskop Per Eckerdal skriver i dagens Kyrkans Tidning om det olämpliga i att rekryteringsfirmor används för kyrkoherderekrytering, och exemplifierar okunskapen i branschen genom att berätta att han själv förmåtts söka kyrkoherdetjänst i en församling i mellansverige.

Men det handlar inte bara om okunskap, utan också om att reglerna i Kyrkoordningen kan sättas ur spel. Det handlar om öppenhet, tydlighet och församlingarnas självständighet.

Också jag blev uppringd av det där företaget. När jag påpekade att jag ännu inte gått den behörighetsgivande kyrkoherdeutbildningen, sa uppringaren att uppdragsgivaren, dvs församlingen, hade sagt att "det där kan ordnas senare".

Nja, sa jag, jag minns att jag var med och fattade beslut om det där faktiskt. Jag är inte behörig att söka, men tack för att jag var påtänkt!

Det kan alltid diskuteras, sa rekryteringsfirman, och där någonstans tackade jag igen för samtalet och avslutade detsamma.

Om Kyrkoordningens regler inte ska gälla, om församlingens representanter inte får vara med i urvalsprocessen, vad händer då med församlingens identitet? Är det egentligen en svenskkyrklig församling?

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.

Lästips: Skriket från Exodus

"När jag skriver det här känner jag en stor matthet. Det går inte att ha förtroende för min civilisation, som kan leva med sig själv under de här omständigheterna. Känslan är en sjuk gest också den, ett avtrubbat medlidande på avstånd. Faraos son är död. Plötsligt är det tomt där makten skulle vara, det självklara arvet, privilegierna. Tomt efter det oersättliga som gått förlorat. Men småbarnspappan är kvar i natten som försökte kväva honom. Och Exodus är ett skrik från det som ska komma. Det är framtiden som begär sin frihet. Någonstans hör en förälder sitt barn från sovplatsen intill kräva ett liv. Han reser sig. Det är Exodus, uttåget, att följa ropet från en ny framtid. Men det finns också en annan Exoduserfarenhet. Insikten att förnekandet av ett värdigt liv för andra till sist berövar det egna livet dess värde." Läs Elisabeth Hjorts essä i DN.

Jag är stolt över Svenska kyrkan!

Debattörerna avlöser varandra när det gäller att analysera Svenska kyrkan och hennes teologiska inriktning. I och med ärkebiskopsvalet verkar det som att de konservativa fått förnyat behov av att beklaga den inslagna vägen.

Jag frågar mig vad det är som är särskilt uselt nu då. Är det att den valda ärkebiskopen är kvinna? Att hon uttrycker sig teologiskt i teologiska frågor? Och när blev Ragnar Persenius de konservativas favorit?

Idag fick jag frågan från en kristen dagstidning vad jag tror om kyrkans framtid och om diskussionen om Antje Jackelén och hennes roll. Jag svarade som jag tror - den konservativa minoriteten är trots allt en minoritet, och många är ovana vid att höra teologiskt språk. Nuvarande ärkebiskop Anders Wejryd kommer kanske inte att gå till historien som teologen Anders, men väl som pastoralteologen. Han engagerar sig i klimat och flyktingar och har varit tydlig i teologin även om det inte varit några längre utläggningar. Jag kan till exempel tycka att protokollen som Läronämnden levererar till Kyrkomötet är alltför kortfattade. Här kan den samlade teologiska expertisen verkligen breda ut sig!

Men som Fredrik Modéus skriver i veckans Kyrkans tidning: "Att en kristen har att kämpa mot ondskans destruktivitet är inte motsatsen till att tala om teologi. Livet är vävt i ett stycke."

Antje Jackelén tror inte att Jesus inte är Guds son. Hon menar, vad jag kan förstå, att det inte är jungfrufödseln som bevisar - utan det är erfarenheten av trons möte med Kristus som ger mening åt jungfrufödseln. Så frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed. Som kristen vet jag vad jag tror. Jag kan dock inte sätta mig i Guds ställe och fälla avgöranden om sanningen i andras tro. Jag har mitt liv att ta ansvar för. Och kanske kan jag lära mig något om Gud genom andras tro?

Eva Hamberg, prästen som nu drar ur kragen ur prästskjortan för gott och lämnar såväl Läronämnden och Svenska kyrkan, menar att Svenska kyrkan präglas av en inre sekularisering. De apostoliska och nicenska trosbekännelserna tycks inte vara viktiga längre, menar Hamberg. Jesus är i stort sett borta.

Jag delar inte hennes uppfattning. Jesus är med varje dag. Trosbekännelsen varje söndag. Tron varje sekund. Kyrkan lever den, kyrkan bekänner den. Men ja, det blir lägre i tak för kvinnoprästmotståndare. I årets Kyrkomöte behandlar vi en motion som handlar om att arbetsledande präster och diakoner ska bejaka giltigheten oavsett kön. Nuvarande bestämmelser gäller endast kyrkoherdar och biskopar. Det blev bifall i Tillsyns - och uppdragsutskottet.

När jag läser alla de suckar över Svenska kyrkan som skvalpat runt på nätet, känner jag tvärtom. Jag är stolt över Svenska kyrkan. Jag är glad att Antje Jackelén är vald ärkebiskop. Inte för att hon är kvinna - utan för alla kvaliteter hon har. Det faktum att hon är kvinna har dock ett symboliskt värde som inte ska underskattas. Jag är stolt över allt liv och all lära som pågår i församlingarna runt om i Sverige och runt om i världen. Läxhjälp, taizémässor, stöd till migranter, pilgimsvandringar, konfirmander, syföreningar, internationellt arbete, Kyrkoråd och arbetslagsträffar. Självklart är inte allt perfekt. Vi är ju inte i himlen ännu. Men tills dess och sedan i evigheten gillar jag biskop Åkes vision: Tillsammans i ord och handling tydligt tala om Jesus.

Dagen
Kyrkans Tidning "Det är lovvärt att ärkebiskopskandidaterna uppfattade frågan om Jesus och Mohammed som provocerande och inte vågade beskriva sin egen tro som överlägsen den andres. Det skriver åtta professorer i Uppsala."
Anna-Sophia Bonde: Vad är vitsen med en sådan Gud?
Åke Bonnier om trospoliserna

Och här är artikeln i Dagen jag skriver om ovan

Den apatiske pojken och hans familj deporterades

Det här inslaget gjordes i augusti 2013. Häromnatten väcktes de av polis och låssmed. De hade fem minuter på sig att packa. Dejans rullstol fick de inte med sig. De kördes till Skövde flygplats där de tvingades på ett flygplan till Belgrad i Serbien. Där lämnades de. Första natten sov de på en busshållsplats. De är från Pristina i Kosovo, men har inga pengar att ta sig dit för. Det är fruktansvärt.

Flykten slutar här

Varje dag tvingas barn över hela världen att fly från förföljelse, förtryck, krig, fattigdom, våld och övergrepp. Tusentals av dessa barn kommer varje år till Sverige. Väl i Sverige ser vi dagligen exempel på att dessa barn får sina rättigheter kränkta. Med detta inlägg vill jag rikta ljuset mot dessa kränkningar och ge barn på flykt en röst.

Barnkonventionen är en samling mänskliga rättigheter för barn. Den slår fast att barn har egna rättigheter och ett människovärde som måste respekteras, samtidigt som barn har speciella behov av skydd och stöd. Sverige skrev under barnkonventionen redan 1990, men den gäller ännu inte som svensk lag.

Om barnkonventionen gällde som svensk lag skulle beslutsfattare tvingas ta barnets rättigheter på större allvar och kunskaperna om barnets rättigheter skulle öka. Barn på flykt måste få sina rättigheter tillgodosedda. Jag har skrivit under för att göra barnkonventionen till svensk lag. Gör det du också!
 

Predikan/Eftertanke i Kyrkans tidning: Tacksägelsedagen

Läs evangelietexten noga och märk väl:

om Jesus hade velat göra livet enkelt för de lama, blinda, lytta, stumma och många andra, hade han väl knappast gått upp på berget för att ta emot dem? Vad hände med ”Gå ut och gör”? Gör sig inte Jesus väldigt otillgänglig när han helt enkelt verkar dra sig undan folk? Han går minsann inte ut. Han går upp på ett berg och sätter sig ner.

 I det alldeles vanliga arbetet som församlingspräst möter mina arbetskamrater och jag nöden i dess olika former. En hel del människor lever med funktionshinder, precis som i evangelietexten. Ofta tänker jag att det inte är folk som har funktionshinder, utan hela tillvaron är ett funktionshinder. När jag ser våra nyanlända flyktingar från Syrien, tänker jag på de första kristna där. Matteus evangelium kanske skrevs i Syrien, kanske just på den plats där din nya grannfamilj kommer ifrån. För att nå räddning och frälsning behöver flyktingar gå över berg, bokstavligt och bildligt. De behöver sannerligen kämpa för att nå den hjälpande handen innan de läggs ner på flyktingförläggningarnas madrasser.

Det är svårt med härbärgen i vår tid också. Men Jesus går upp på här-berget och tar det lugnt. Han verkar lita helt och hållet på att folk tar med sig de som behöver honom. Och i berättelsen tas de upp för berget, blir nedlagda inför Jesus och blir botade. De stumma talade, folket häpnade, lama gick och blinda såg. Räknar Jesus med att vi – vi som vill vara lärjungar – faktiskt engagerar oss i våra medmänniskor? Är det så att vi själva kanske är mer av bönesvar än vad många av oss tror att vi är?

Alla kyrkans böner om frid och fred blir ju faktiskt inte bönhörda utan att vi själva formulerar handlingsplanen i våra hjärtan och går ut och gör vad vi kan. Eller som Jesus – världen behöver också människor som sätter sig ner och tar det lugnt. Men Jesus gjorde båda delar. Bön och arbete. Inandning och utandning. Reflektion och tal. Profetia och eftertanke. Mångfaldens kyrka? Livspusslets kyrka?

Så är det tacksägelsedag och lovsången till livet vill ändå vara grundackord i tillvaron. Allt är jubel och sång, läser vi i Psaltartexten för dagen: Öster och väster fyller du med jubel. Ödemarkens beten frodas, höjderna klär sig i jubel. Allt är jubel och sång. Jag vill ändå skänka en varm tanke till dem av oss som inte alls går in i Tacksägelsedagen i jublets tecken.

För alla som snarare ber om att få känna något att vara tacksam för, istället för att bara konstatera att ”vi är glada och tacksamma.” Men vår kyrka säger att hoppet är större än förtvivlan. Ljuset har övervunnit mörkret, och livet segrar! Och om sången nån gång skulle tystna eller störas av oro och strid, Herre öppna på nytt mina ögon, så jag ser att hos dig i min frid. Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton skall en hyllning till dig bära. Och i dagar av glädje och dagar av sorg, vill jag leva var dag till din ära. Om jag inte orkar gå upp för berget, Jesus, och om jag inte orkar be någon om hjälp, kan du komma ner då? Amen.

Läs söndagens bibeltexter

Nya kyrkomötet

Grattis alla ny - och omvalda ledamöter i Kyrkomötet! Själv hoppas jag återkomma 2018 - kandiderade inte i detta val utan tar paus i fyra år och byter nomineringsgrupp vid årsskiftet till POSK. Kyrkans tidning

Kul?

 
Nja, jag vet inte om jag tyckte att det här var så roligt. Men intressant fenomen ändå. Hade "folk" reagerat på något annat sätt om det var en ensam 35-årig man som sökte kvinnliga körmedlemmar med snygga vader? Trots allt. Måtte kyrkans murar vara så höga så att utseendefixering inte kommer dit in.

Kyrkomötet igång

Idag inleddes Kyrkomötet 2013 på riktigt med gudstjänst i domkyrkan och högtidlig ceremoni i Universitetshuset. Drottning Silvia och kronprinsessan Victoria var med och såg glada ut. Ordförande Gunnar Sibbmark höll tal, ärkebiskopen förstås, Dame Mary Tanner från Kyrkornas Världsråd och en biskop från Köpenhamn. När den senare talade begrep jag inte ett ord, men det lät bra ändå. Anders Wejryd talade om omriktning och omprioritering av Svenska kyrkan. Vi behöver texta ut varför vi ägnar oss åt samhällsfrågor. Gud verkar i alla, oavsett tro, genom den heliga Ande. Bäst var ändå Amanda Carlshamres tal. Hon är ny förbundsordförande i Svenska kyrkans Unga och klarade sitt uppdrag med bravur. Bland annat påminde hon oss ledamöter om att vi är valda till Kyrkomötet för att göra skillnad. Tips till nästa år: överlämna ett medlemskort i Svenska kyrkans Unga till prinsessan Estelle! Efter sedvanliga val och remitteringar gick vi till utskotten. Känns som att vi har fler motioner än vanligt, men de flesta frågor som tas upp har luftats förut i Kyrkomötet, och de lär avslås. Vore kanske bra om det fanns ett alternativ till avslag och bifall - nämligen att motionen anses vara besvarad. I Tillsyns - och uppdragsutskottet har vi alltså idag talat om domprostar, biskopar, diakoner, kyrkobokföring, församlingsinstruktioner, präster och överklagandenämnden. Här finns allt offentligt kyrkomötesmaterialKyrkans tidningDagen

Kyrkoval! Krönika i Skövde Nyheter 12/9

Femtioen lyktstolpar i Skövde centrum är nu försedda med påminnelse om kyrkovalet på söndag. Det är ett val som inte särskilt stor del av Svenska kyrkans medlemskår röstar i, men nog så viktigt. En demokratisk kyrka kräver demokratiska processer, och då får man ta den tid och de resurser som krävs. Vad ska man rösta på då? För en del handlar kyrkovalet helt enkelt om valet mellan att fortsätta vara medlem i Svenska kyrkan eller inte. På söndag väljer vi respresentanter till styrelsen i våra församlingar, till fullmäktige i regionen (stiftet) och till kyrkomötet (ett fullmäktige på nationell nivå). Det finns, liksom i de allmänna valen, en uppsjö partier, eller nomineringsgrupper som de kallas i kyrkans värld. Via internet och programblad kan man läsa om deras värderingar, och de flesta grupper är ganska lika. Till totalt rådvilla väljare har jag sagt (med gott samvete eftersom jag inte kandiderar till nästa mandatperiod) att de ska läsa igenom programmen och titta på valsedlarna. Finns det någon eller några där som du känner, och som du känner förtroende för? Är det en bra representant att ha med i Skövde församlings styrelse? Vid årsskiftet läggs de tre församlingarna i Skövde tätort tillsammans: Skövde, Ryd och Våmb blir Skövde församling. För de flesta församlingsbor kommer förändringen inte att innebära någon större skillnad – men styrelsen blir gemensam. Kyrkan påverkar många. Nu kan du påverka kyrkan! Men inte bara på söndag, utan varje dag. Maila, skriv, ring eller hejda oss på stan. Du är en del av kyrkan – om du väljer att vilja.

I församlingsbladet

21 pictures that will restore your faith in humanity

Se alla bilderna!

Skövdes kommunalråd ringer polisen

Skövde Nyheter har som tradition att i varje nummer göra en enkät med frågor som ställs till en "blå" och en "röd" politiker. 

Denna vecka är det kommunalrådet Katarina Jonsson (M) och riksdagsledamoten Monica Green (S) som bland annat får svara på frågan pm de skulle ringa polisen om de får reda på att någon gömmer flyktingar. 

Green svarar varken ja eller nej utan menar att det beror på omständigheterna. 

Jonsson däremot, svarar "ja", utan att lägga ut texten ytterligare.

Det är inte olagligt att gömma flyktingar. Det är en desperat åtgärd i syfte att undkomma den förföljelse, tortyr och bråda död som flyktingen ser som följd av att deporteras. 

De som gömmer (som jag känner till) är antingen flyktingar själva, eller i vart fall människor som lever under knappa förhållanden men som brinner för människor och mänskliga rättigheter. De lyssnar till barnen och deras föräldrar. De pysslar om apatiska sängliggande och försöker hålla hoppet uppe. 

Det är kloster och kollektiv. Barnkonventionen, Bibeln, Genevekonventionen och Koranen. Det finns många drivkrafter bakom längtan efter fred, frihet och framtidstro. 

Men Jonsson, hon skulle ringa polisen.