En nyårsbön av Mats Hermansson

Gud

…… ge din kyrka modet att lämna det trygga och invanda, visa oss vägen till nya relationer somkan ge församlingens liv en tydligare prägelav samtidens frågeställningar

……hjälp kyrkan att vara öppen för människorslängtan och tro uttryckt i samtidens musik, poesioch konst

…… bevara oss för en kyrka som ser sin uppgift somtraditionsbärare och språkvårdare och därför riskerar attglömma sitt gränsöverskridande uppdrag

…… hjälp oss till lyhördhet och klarsyn så att vi bättre kanhöra och se vår samtid…… låt mänsklighetens frågor och problem bli våra, så attvi kan vi tala tydligt och trovärdigt om befrielse

…… hjälp oss att trogna budskapet vara kyrka i vår tid

…… visa oss din väg och gör oss villiga att vandra den…Gud, ske din vilja

…… Amen

Tankar inför biskopsvalet

Nu återstår endast dagar innan det är dags för nomineringsval i Skara. 10 januari är det dags för Skara stifts elektorer, diakoner och präster och samlas och nominera kandidater.

I facebookgruppen Mirjam eller Mose och på bloggen mirjamellermose.blogspot.com har kandidater föreslagits och diskuterats, och de som i nuläget sagt ja till kandidatur är (med reservation för att jag inte uppfattat) Carin Åblad Lundström, Leif Nordlander, Jaqueline Björnram och Åke Bonnier.De kandidater som nämndes inledningsvis, som Mikael Mogren, Fredrik Modéus, Michael Persson, Cristina Grenholm med flera, har alla tackat nej med hänvisning till utmaningar i nuvarande position eller av familjeskäl.

Det finns ingen anledning att ifrågasätta motiven hos dem som tackar nej till kandidatur, men jag undrar ändå om Skara stift, med sin landsbygdskaraktär och med sitt avstånd till såväl storstad som teologisk fakultet, är attraktivt för en blivande biskop. När jag uttryckte dessa tankar på facebook för en tid sedan, fick jag ett surt meddelande från en skarabo som menade att jag, som präst, inte skulle uttrycka mig på det viset.

Men det som inte erkänns kan heller inte förändras. Har vi, som skarastiftare, gjort vårt för att "marknadsföra" Skara stift? Har vi utmärkt oss för något som får kollegor runt om i landet att höja på ögonbrynen och tänka - där skulle jag vilja verka som präst eller biskop!

Har Skara stift någon vision? Hittas verksamhetsplanen på stiftets hemsida? Räcker ideellt arbete och hållbar utveckling som visioner? Och vad är egentligen "skarastiftsandan", som det ibland talas om?Eller är det så att det är i församlingarna det händer? Och att stiftskansli och biskopsstol stenkastet från Skara domkyrka inte ses som attraktiva funktioner för den som "vill något"?

Här har avgående biskopen Erik Aurelius haft något att komma med. Hans inlägg i debatterna i Kyrkomötet har varit lysande, även om jag inte alltid delat hans uppfattning. Han har i sig själv förenat bibelvetaren, lutheranen och prästen till en biskop med humor och auktoritet. Tänk om någon i hans omgivning kunde ta för vana att twittra ut hans underfundigheter!

Sociala medier är dock på gång, även på stiftskansliet. Flera medarbetare syns nu på Facebook. Sedan behöver andra mål synliggöras. Vågar vi sticka ut? Konkurrera om de skarpaste pastorsadjunkterna? Vara stöd tid de pastorat som nu måste fundera över antalet kyrkobyggnader?

Veckans krönika i Kyrkfack

Jag minns mina första organisationsförändringar. Under ett auktoritärt styre placerades vi ut i organisationen genom lottning. Utan förhandlingar, samverkan eller gehör för avvikande uppfattningar flyttades vi runt i klassrummet, fyra bänkar tillsammans som små öar av trygghet i en osäker tillvaro. Varje ny månad lottades nya platser, så att alla skulle kunna jobba med alla, i olika omgångar. Grupparbeten kunde dock ske i tvärgrupper, då somliga elever strategiskt inledde förhandlingar med de mest ambitiösa eleverna i klassen.

Jag tyckte om bänkplatslottningen. Den var slumpmässig, opersonlig och känslokall, till skillnad från den organisation som mejslades fram inför brännbollsmatcherna. Idrottsfröken valde ut två jämnstarka individer, som i tur och ordning ropade upp vald spelare efter noga granskning av urvalsmaterialet. Eftersom jag varken var urdålig eller någon stjärna brukade jag bli uppropad ungefär i mitten, men jag led med dem som blev valda sist. Jo, jag led i och för sig med dem som blev valda först också, för det var ju de som egentligen hade störst press på sig att lyckas. Den som hålls högt, faller också tyngst. Den som ingen räknar med, behöver heller inte påvisa några resultat.

För medarbetare i Svenska kyrkan, liksom i alla organisationer, är förändringar något som inte går att undvikas. Vi lever i en föränderlig värld och i en föränderlig tid, och därför kan inte allt se ut som det alltid har gjort. Men finns det drag av ovanstående modeller i vårt organisationsbygge?

Oavsett hur den nya organisationen skapas, bör man påminna sig om att bortom ekonomiska kalkyler, riskbedömningar enligt Arbetsmiljöverkets ABC, personalutvecklingssamtal och facklig samverkan finns människor av kött och blod, som du och jag. Här åker mellanstadietidens turordningsregler fram, osäkerheten kring min egen kapacitet och popularitet. Nu seglar högstadietjejens våndor upp – vem ska jag vara med nu, om jag måste byta arbetsplats?

Nu tänker jag inte att arbetsgivaren har ansvar för att tillgodose alla våra grundläggande mänskliga behov, men alla har att vinna på att det skapas förutsättningar för goda sammanhang på arbetsplatsen. Det kan till exempel handla om att erbjuda extern handledning för såväl den enskilde arbetstagaren som för gruppen som helhet, eller att skapa mötesformer som ger plats för social samverkan. Tydlighet, transparens och trivsel är viktiga begrepp i sammanhanget.
Någon gång i högstadiet kom jag på att jag kunde erbjuda mig att vara biträdande domare vid brännbollsmatcherna. För min del kändes det mer meningsfullt att vara en möjliggörare för spelet, än att alltid försöka slå långa bollar, springa fort eller kasta pricksäkert. I en organisation behövs också folk som ibland ställer sig vid sidan och ser spelet med andra ögon. Den som till exempel chansar och springer mot målet trots dåliga förutsättningar, blir för det mesta bränd.

Vem i våra organisationer har till uppgift att se den som löser sina uppgifter på ett sätt som innebär risk för utbrändhet? Arbetsmiljöansvar är allas uppgift och det blir särskilt betydelsefullt när förändringarnas vindar blåser. Vanlig medmänsklig omsorg är allas ansvar, liksom att bidra solidariskt till att församlingens uppgift blir utförd. Då gäller det att uppmärksamma de snabba löparna och de pricksäkra individerna, men också den som av tristess redan gett upp och är på väg bort till omklädningsrummet, och den som knappt vågar ta någon boll alls av rädsla att misslyckas.

Karin Långström Vinge, präst i Skövde
Publicerad i Kyrkfack, tidning för Kyrkans akademikerförbund

En köttfri jul

"Jag firar en köttfri jul för att Jesus föddes i ett enkelt stall omgiven av några djur: kanske ett lamm, en åsna och en ko. Det glada julevangeliet gäller inte enbart människor utan hela skapelsen. Julgrisen har levt ett kort liv i en mörk, trång och betongklädd byggnad. Redan efter ett halvår tvingas hon in i en transportbil som kör henne mot döden och styckningen. Julskinkan berättar inte alls om den altruistiska kärleken till alla och allt. Tvärtom, den vittnar om en respektlös inställning till djuren."
Läs mer på Vildåsnan, en kristen vegetarisk förening, och mitt svar på Fråga prästen.

Ny adress till Mirjam eller Mose-bloggen

Jag har bytt adress till biskopsvalsbloggen - till en enklare. Numera når du Mirjam eller Mose på http://mirjamellermose.blogspot.com.

Och nu närmar det sig. 10 januari är det nomineringsval!

Predikan Tredje advent /S:ta Helena kyrka

Det talas ibland om informationsbruset. All information, alla opinionsyttringar, allt och alla som vill nå oss med sina budskap om hur livet är eller borde vara. Vankelmodigheten breder ut sig. I en klassisk sketch har Hasse Alfredsson och Tage Danielsson svårt att välja mellan Aftonbladet och Expressen, en ganska talande bild för hur svårt det kan vara som konsument att välja.
När det gäller andlighet handlar det inte om att vara en konsument. När Johannes bakom lås och bom skickar bud till Jesus är det inte fråga om nyfikenhet, utan om liv och död.

”Är du den som ska komma, eller skall vi vänta på någon annan?”

Frågan andas rop på hjälp. En längtan efter någon att kunna lita på, en fullbordan av allt som utlovats av Gud och profeterna: Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ett ljus fram.
Jag är världens ljus, svarar Jesus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha världens ljus.

Ändå ser vi mörker omkring oss. Människor far illa på olika sätt, och att följa Jesus innebär ingen vaccination mot mörkret. Människor som du och jag ser sina hem bombas och tvingas till flyktingläger med fruktansvärda förhållanden. Människor som du och jag ser sina barn långsamt svälta till döds. Människor som du och jag är rädda att komma hem, därför att man kanske möts av den älskades knytnävar.

Vad gick ni ut i öknen för att se, frågar Jesus Johannes lärjungar, Ett strå som vajar i vinden? En man i fina kläder? Nej, ska man vara den störste vägbanaren för Gud krävs mer än så. Det krävs en styrka att stå fast vid vad man tror på, och det krävs hårt arbete. Skulle Johannes leva nu, skulle jag tro att han skulle se ut ungefär som en vägarbetare med skyddskläder och pannlampa, på väg i mörkret att gräva upp någon gata här i centrum för att ordna så vi andra får ljus och värme. Ljus som vi ser och värme som vi kan känna, men också det inre ljuset som hjälper oss att kunna se positivt på våra liv, vårt nu och vår framtid, och den inre värmen som hjälper oss att kunna vara trygga.

Aktuell ljusbärare den här veckan är Lucia. Hon sprider ljuset, även om förlagan Lucias liv i 300-talets Syrakusa bestod av mörker. Hon kränktes, hånades, fick sina ögon utstuckna och brändes på bål. På sätt och vis likna Lucia – Johannes. Hon vågade också stå upp för det hon trodde på och för hur hon ville leva. Hon hade integritet och ville leva på det sätt hon själv önskade, nämligen utan en man. Hennes seger var troheten till sin egen övertygelse. Hon vill inte leva som alla andra. Hon ville följa sin kallelse.

När nu kyrkorna fylls i advent och jul, vad är det som du och jag kommer för att se? Är det ett strå som vajar för vinden? Är det män i fina kläder? Jag hoppas vi blir besvikna i så fall. Jag önskar att vi ser en kyrka med Jesus i centrum, där Jesu ärende kan inspirera oss att tända ljus i världen. Jag önskar att vi ser en kyrka som inte vajar fram och tillbaka i uppfattningar om det ena och det andra, utan står fast vid tron, hoppet och kärleken.

Och det handlar inte om att Jesus älskar, att ärkebiskopen tror och att diakonerna bär på hoppet om en bättre värld, utan där har vi alla del. Att göra gott där vi står, är inget specifikt kristet påbud. Det är ett allmänmänskligt etiskt krav. Men Gud är som uppdragsgivaren för oss alla, och där en tro börjar spira och växer fram, utvecklas också ett hopp och en meningsfullhet som inte grundas i en ideologi eller förening med organisationsnummer, utan ett hopp som återspeglas i Jesu ansikte, i hans liv och hans verk. Också för dig och för mig utgiven för att bevara oss till evigt liv.

Det är inte säkert att det här märks i mediabruset. Det är så mycket som pockar på och drar i oss. Men varje adventsljusstake i fönstren jag går förbi, varje julsång jag hör i bakgrunden på varuhuset, varje liten dagislucia jag kommer att se i veckan, påminner mig stillsamt om ett enda:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt det som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Därför, som Jesaja skriver, skall Libanon bli till en trädgård. De döva ska höra och de blinda ska se. Tyrannerna och de hänsynslösa, alla som har ont i sinnet är borta, alla de som snärjde dem som förde rättvisans talan. Och Paulus fyller på: Gud ska låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. Och då får var och en sitt beröm från Gud.

Amen

Fotoförbud hot mot patientsäkerheten. Krönika i Skövde Nyheter 8 december

Just nu pågår en intressant diskussion inom fältet demokrati och öppenhet, nämligen den rätt man som medborgare har att dokumentera viktiga händelser. Det gäller förstås fotoförbudet vid sjukhus och andra vårdinrättningar. De som är skeptiska till att det fotas och filmas menar att personalens och patienternas integritet hotas på grund av att ingen på förhand vet om och i så fall var bilderna publiceras. I de flesta fall verkar det ändå vara så att föräldrar kan få ta några bilder av sitt nyfödda barn, eller att man kan skicka videohälsningar till anhöriga via mobiltelefonen direkt från vårdavdelningen.

Ett argument som anförts till förmån för förbudslinjen är att missförhållanden skulle kunna upptäckas. Det är sant och det är bra. Skandalerna runt vårdföretag eller brister i hygien och personlig omvårdnad skulle förmodligen inte komma till allmänhetens kännedom utan civilt olydigt mobilfotande. Det handlar helt enkelt om att säkra bevismaterial, så det är snarare det allmänna fotoförbudet som innebär hot mot patientsäkerheten, än anhörigas mobilkameror.

Socialstyrelsen har konstaterat att det under ett år rapporteras cirka 105 000 vårdskador, vilka leder till cirka 640 000 extra vårddygn. Nästan var tionde patient får bestående men eller funktionsnedsättning efter vårdskadan. Bakom dessa siffror döljer sig inte bara onödigt mänskligt lidande utan också betydande ekonomiska förluster. Naturligtvis vore fotoförbud ett sätt att förbättra statistiken, då alla vårdskador med all säkerhet inte rapporteras som avvikelser eller anmäls enligt Lex Maria.

Nu är de allra flesta undersköterskor, sjuksköterskor och doktorer människor med kompetens, omdöme, god vilja och personligt ansvarstagande. Den som har samvetet rent, har heller inget att frukta.

Internationella frivilligdagen

Idag har vi högtidlighållit frivilliga dagen i Skövde. Ett antal organisationer samlades på eftermiddagen i Kyrkans hus och sen gick vi i fackeltåg genom Skövdes centrum.




Fredrik Hedlund från Ideellt Forum inspirerade oss under en timma. Bland annat tryckte han på att lyfta organisationer och engagemang inom Vision 2025 - att marknadsföra Skövde som en stad där vars och ens ideella engagemang uppskattas. Man trivs där man behövs, säger Fredrik. Ingen vill vara onödig.



Helt sant! Vi skövdebor är inte bara konsumenter och arbetstagare, vi är subjekt också. Näringsliv och kommun är viktiga, men den ideella sektorn får inte glömmas bort.


Efter samlingen träffade jag bibelstudiegruppen och jag bad dem tänka på bibelord som varit och är inspirerande för dem i deras ideella engagemang i kyrkan. Flera bibelord nämndes, som pojken som var den som räckte Jesus bröden och fiskarna, förvaltaren, Hanna och Symeon i templet, och människorna som bar fram en lam man till Jesus. Eller lite mer radikalt än så: bröt upp taket och firade ner honom.


Idag hade vi kanske sagt: Okej, du som är så bra på att fira ner lama människor genom taket, kan inte du göra det en gång i veckan den här terminen?


Eller inte. Läser man om idealitet i berättelserna om Jesus ser man att det finns olika typer av engagemang. Det livslånga. Eller insatsen som tog två timmar att göra, men som blev livsavgörande för den som blev hjälpt.

Skövde Nyheter

Låt det brinna, ååå, låt det brinna, ååå...


Så här års diskuteras alltid det här med skolan, skollagen och adventsfirandet i kyrkorna. Går det att ta med skolklassen till kyrkan och tända det obligatoriska första ljuset i advent utan att kränka vare sig elever eller personal eller skolverkets juridiska dokument?

I år har särskilt många präster, församlingspedagoger och rektorer, hoppas jag, läst Skolverkets juridiska vägledning för advent i en icke-konfessionell skola. Det är tydligt att "(e)n sådan samling kan dock inte rymma religiösa inslag som bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse".

För egen del kan jag leva med att inte i varje läge recitera trosbekännelsen eller välsigna om det inte är önskvärt. Jag kan berätta om varför vi firar advent utan att det behöver klassificeras som en predikan. Men hur det än är, så är advent en kristen högtid och då är det svårt att komma förbi de religiösa inslagen.

Det finns ingen anledning att överdriva det här resonemanget. Men Skolverkets jurist är tydlig: "Om prästen inte kan ställa upp på skolans villkor är det inte lämpligt att genomföra samlingen i kyrkan". Det är en trist formulering som på något sätt utpekar präster som ett särskilt obstruerande släkte.

Uppmanar jag till konfessionell aktivitet när jag ber den i förväg utvalda eleven att tända första adventsljuset? Nej, naturligtvis inte, även om det för mig är ett uttryck för tro: jag räknar ner till firandet av att Gud blir människa, och jag tänder ljuset i förbön för människor som inte är lika lyckligt lottade som jag.

I vilket fall är det skolan själv som tillför det religiösa inslaget. Att sjunga traditionsknutna psalmer ingår i läroplanen, och varför inte låta kyrkomusikern spela dem? Och klassernas egna sånger är långt ifrån icke-konfessionella. Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen. Är det inte Svenska kyrkans verksamhetsplan, det? Eller är det så att det är en väldigt tunn hinna mellan det sekulära och det religiösa, så tunn att det faktiskt inte märks när de två världarna möts? Är det till och med så att det är samma värld?

Skolan och kyrkan har det gemensamt att vi vill gynna det goda livet. Vi tycker oftast att det är trevligt med traditioner. En viktigt tradition, dock, är att visa respekt för andras tro, kultur och religionsitet. Per Westberg diskuterar i ett blogginlägg huruvida det med Skolverkets rekommendationer ens kommer att vara möjligt att ta med klassen på studiebesök i en moské eller i en synagoga:























"Om man nu är konsekvent ligger det i farans riktning att Skolverket måste förbjuda besök i synagogor och moskéer. Det faktum att pojkar måste ha mössa på
huvudet vid besök i moskén är ju religiöst betingat. Det handlar i judendomen om
att visa respekt för Gud. Ska alla tvingas till det? Självklart tycker jag.


Det handlar om respekt för religion liksom det handlar om respekt för religion att präster välsignar människor och läser trosbekännelse.

Likaså skulle kunna ifrågasättas om elever verkligen ska ta av sig skorna när de besöker en moské. Det är ju en religiös handling."
I förlängningen kan Skolverkets tolkning leda till att intoleransen mellan människor ökar, befarar Per Westberg, och jag tror han har rätt. Att ta av sig skorna, ta på sig mössan, eller som i kyrkan - ta av sig mössan - handlar om att visa respekt mot den kultur man bevistar. Allmänt hyfs, skulle folkpartisten i mig säga. Precis som att barnen lär sig att vara tysta under skolteaterföreställingar, eller att de inte får hoppa i bassängen med kläderna på när de har simträning i badhuset.



















Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...